”Det bästa som vi kan göra på jorden, är att göra gott, att vara glad och att låta sparvarna vissla!” – ett citat från Johannes Bosco, barnens och ungdomarnas skyddshelgon, som gjort intryck på mig. Det uttrycker en djup förtröstan och en viss sorglöshet. Glädje och fröjd är motiv som finns i hela den helige Don Boscos liv. Kyrkan minns honom idag.

Don Bosco föddes år 1815 och kommer från en fattig familj. Tidigt var det tydligt för honom att han vill bli präst. De stora svårigheter som han möttes på sin väg, hindrade honom inte. Hela sitt liv ägnade han åt barnen och ungdomarna och gav dem hopp inför deras framtid. Han hjälpte dem att få en utbildning, samlade dem i sitt Oratorium, berättade för dem om Gud och var helt enkelt där för dem. Han skänkte tillit till dem och ledde dem dit där de själva kunde ha tillit på Gud.

Inte bara genom sitt pedagogiska koncept utan framför allt med sin tillit till Gud och sin glädje kunde Don Bosco inspirera unga människor och ge dem perspektiv. Kärleken uppmuntrade honom till de goda gärningarna. Kristus var hans glädjes och tillits grund. Att vara beredd på jorden för att göra gott, att vara glad och att låta sparvarna vissla – till detta uppmuntrar mig den helige Johannes Boscos minnesdag varje år på nytt. Att ta itu med mitt liv med sorglöshet och tillit, samt att inspirera de andra. Ty jag vet: Kristus ger mig perspektiv!


Helige Johannes Bosco - be för alla ungdomar i Sverige och på hela jorden!

-Dag
Bilden är tagen april 2013, vid en Femen attack på den
belgiske ärkebiskopen Andre Joseph Leonard. 
Idag rusade några feministiska aktivister in i Stockholms katolska domkyrka. De var topless. De protesterade mot att Spanien inte har fri abort. De var så arga över det att de tog sig till en kyrka under pågående kvällsmässa och stormade dit för att förstöra för de troende. Vardagsmässan hade pågått i 20 minuter. Alla katoliker kan räkna ut att det innebar att mässan hade nått fram till sin absoluta höjdpunkt. Några ur församlingen försökte få ut dem ur kyrkan. Det var nog inte så lätt. Feministerna anklagar mässbesökarna för övervåld.

Jag tänker ofta på de kristna som förföljdes i Rom under de första århundradena. Kristendomen räknades inte ens som en egen religion än, utan romarna kallade den för ”en judisk sekt”.  De var en minoritet. De trodde på något som alla andra tyckte var fullständigt vansinnigt – kannibalism, blasfemi, ond magi.

Roms övriga befolkning hade som nöje att samlas och heja på massavrättningar av kristna på stora arenor. Alla de kristna ledarna fångades in och avrättades. Knappt hann de få en ny påve innan också han skulle kastas till vilddjuren eller korsfästas. Deras frommaste tjejer dömdes till gruppvåldtäkter och tortyr. Listan på våra allra tidigaste martyrer är hur lång som helst.

Men det jag tänker på är att de kristna i dåtidens Rom måste ha trott att de förlorade. Jag antar det i alla fall. De som inte var helgon, som inte trodde så starkt – de måste ju ha tänkt att de tillhörde det förlorande laget. För varje avrättning, varje kränkning måste modet ha sjunkit i deras bröst. För det är ju ofta så världen funkar – de starka slår på de svaga tills de svaga inte finns mer.  

Det kan man tänka på när man är i Rom på Petersplatsen. Dit kom en enkel fiskare från en liten byhåla långt borta. Han blev stadens biskop och ledde sitt stift genom skräck och ond bråd död. Tillslut korsfästes han. På den platsen har kyrkan placerat sin mittpunkt. Där står världens största kyrka. Där bor den nye biskopen av Rom – påven Franciskus – och vakar över de som förföljs, de som sviktar i tron, de som är rädda, de som måste frälsas. Därifrån leds världens äldsta och största organisation. Och vi vet precis vad vi byggt vår kyrka på: martyrernas blod – den lilla förföljda minoritetens tro, hopp och kärlek.

Varje långfredag ber påven korsvägen på en av de arenorna där romarna en gång samlades för att heja på och skratta åt de kristnas gruvliga död – Colosseum. Såna är vi. Det som andra skulle vilja jämna med marken upphöjer vi. Törnekronan blir kungakrona. De som sår under tårar skall skörda med jubel.

När vi känner oss hotade och vi hör förföljelsernas viskningar i luften blir vi lätt så arga och rädda. Säkert är du väldigt arg just nu. Och det fattar man ju. Men det är viktigt att komma ihåg att vi älskar våra kors, våra törnekronor, våra tortyrmedel – vi älskar dem för att kristna i alla tid har förhärligat Gud genom att inte vara rädda. Hur skulle någon kunna skrämma oss? Vi tillhör ju det vinnande laget!

De där feminstiska aktivisterna, däremot, är det synd om. Låt oss be för dem!

Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.”


               Johannesevangeliet 18:36

Skrivet av Birgitta Gelotte
Få har missat "superpope" målningen som finns på gatan "via Plauto" i Rom. Konstnären Mauro Palotta säger i en intervju med NCRegister:

"I thought of representing this pope, Francis, as a superhero of the Marvel (comic-book heroes), simply because, according to me, he is one of the few people who, having a real power, as a pope, uses it for the good, like the superheroes of the American Marvel,” 

Han pekar på väskan där det står "Värderingar" på latin, och säger att det representerar att påven bär på kristna värderingar och inget annat. Han försökte behålla Franciskus simpla kläder, järnkors och skor, men lade till en San Lorenzo fotbollscarf, påvens favorit lag: “So he is a superhero, but with that little scarf, he reminds everyone that, above all, he is first human.”


Målningen är tillfällig, alltså kommer den att med tiden tvättas bort, så se till att besöka den om du har vägarna förbi. =)
Beväpnade män sköt och kastade in bomber i en kristen församling – mitt under pågående gudstjänst.

Attacken mot byn Waga Chakawa i nordöstra Nigeria ägde rum i söndags. Hus brändes ner och gisslan togs. Reuters rapporterar om 62 döda, varav 22 i kyrkan, samt ett stort antal skadade. Den senare siffran bekräftas av Yola stift, vars präster begravde offren under måndagen.

Under måndagen ägde en annan blodig attack rum, då minst 40 personer dödades i byn Kawur i delstaten Borno, även det i nordöstra delen av landet. Enligt vittnen jämnades byn med marken.

Den islamistiska grupperingen Boko Haram misstänks ligga bakom attackerna. Boko Haram, som vill införa sharialagar i Nigeria, har dödat tusentals människor sedan 2009, då grupperingen startade ett väpnat uppror i regionen. Den kristna minoriteten i den huvudsakligen muslimska norra delen av landet är en av de främsta måltavlorna för Boko Harams extrema våld.

Hämtat från Dagen

Eva Franchell skrev nyligen en artikel i Aftonbladet där hon kritiserar Ellinor Grimmark, en barnmorska som fick sparken för att hon inte vill utföra aborter. Franchell kritiserar inte det faktum att man i ett land som Sverige inte ska behöva vara rädd för att uttrycka sin åsikt eller vara annorlunda, utan målar istället upp en mörk bild av hur Sverige kommer att tas över av abortmotståndare. Hon fortsätter med att be Ellinor att byta jobb, på samma sätt som rasister ber invandrare att dra till sitt hemland om de ogillar något svenskt. Ellinor är inte längre välkommen som barnmorska, hon kan enligt Franchell “välja en annan specialitet. Lungor, hjärtan, geriatrik.”. Detta är både rätt anmärkningsvärt och ironiskt då Franchell för inte alltför länge sedan skrev artikeln “Byt jobb själv, Maria Larsson”, där hon attackerar ministern för vad Franchell tolkar vara en byt jobb om du inte trivs hållning.

Franchells argument bygger på att abort är lagligt, alltså är det rätt att sparka Ellinor. Franchell argument håller dock inte då man som medborgare inom EU samt som människa enligt FN (art 19) har rätt till Samvetsfrihet inom vården. Det är med andra ord Ellinors mänskliga rättighet att få ha ett samvete i sitt arbete. Vad hemskt det skulle vara om hon inte hade det.  Utöver det så är abortfrågan väldigt problematiskt och förblir ett område som väcker stor debatt. Tänk er om eutanasi skulle bli lagligt, och en läkare vägrar döda sin patient på grund av sin övertygelse att mord är fel, skulle ni be läkaren att sluta vara läkare helt och hållet? 

Franchell avslutar med “DO:s beslut väntas redan i nästa vecka. Feminismen har en viktig uppgift framför sig.”. Det är snarare demokratin som har en viktig uppgift framför sig, för beslutet kommer att avgöra om vi lever i en åsiktsdiktatur som kränker våra mänskliga rättigheter eller inte. Därför vill vi tacka Ellinor för att hon är modig nog att gå emot strömmen! Du inspirerar oss kvinnor till att våga stå för våra åsikter!  

En hemmagjord bomb exploderade på fredagen utanför den franska kyrkan Saint-Yves des Breton i stadsdelen Viccolo della Campana i Rom, rapporterar nyhetsbyrån AFP.
Enligt den franska nyhetsförmedlingen France24 var det tänkt att Frankrikes president François Hollande skulle besöka kyrkan under dagen.
Bomben orsakade endast materiella skador på några parkerade bilar och inga människor kom till skada.
En talesperson för den franska ambassaden i Vatikanstaten menar att explosionen kan ha att göra med den franske presidentens vistelse i Rom men understryker att det är en av teorierna.
Tjänstemannen konstaterar att på den lilla gatan där explosionen inträffade finns bara kyrkan och ett litet kafé.
Senare på fredagen ska president Hollande möta påven Franciskus i Vatikanen. 

Hämtat från Världen idag
För någon vecka sen bestämde jag mig för att läsa ”Historien om en själ” av lilla Therese. Det gick bra, tills jag kom till biten då hon inte kunde förstå varför själar inte var jämlika i himlen, och hennes syster visade henne två olika stora glas, sa åt henne att fylla båda till bredden med vatten och frågade sedan vilket av dem som var mer full. Heliga Therese tyckte att detta var en underbar bild av hur alla skulle bli fullkomliga och fyllda med Guds kärlek och hon gick vidare i sin biografi. Jag stannade.

Nu är det så att jag har brottats med det här i flera ÅR. Jag kan acceptera allting som Kyrkan lär, ALLT, men inte det här. Man kan undra varför jag ens bryr mig, och jag vet inte varför, men varenda gång någon bara berör ämnet blir jag så upprörd att jag inte vet var jag ska göra med mig själv. Och det enda mamma kan säga till mig är att mitt tankesätt är kommunistiskt och att jag har en förvanskad bild av jämnlikhet.
Jag tänkte; ok, jag är en dålig katolik hur jag än gör, så jag hittar på en ny bild som visar hur jag vill ha det i himlen och så bränns jag på bål för heresi. Varsågoda:
1.) Vi ska inte vara som glas. Våra själar kommer mer likna stora kristallvasar, så komplicerade och vackra att man inte ens kommer kunna ha möjlighet att mäta vilken av dem som är större än den andre. Vi kommer vara olika, men alla kommer vara så vackra och ingens skönhet kommer kunna skymma den andres.
2.) Guds kärlek kommer inte bara komma till oss i någon begränsad mängd. Den kommer rinna igenom oss ständigt, och vi kommer att vara omringade av den. Guds kärlek till var och en kommer att vara obegränsad.
3.) Guds kärlek till oss kommer att vara personlig. Det betyder att vi kommer att uppleva kärleken på olika sätt - på de sätt som Gud har skapat våra själar för – men det kommer aldrig att betyda att vi får olika mycket av Guds kärlek.

Jag förstår att Gud kan ha skapat våra själar med olika volym och så, men jag förstår inte hur man ska tro att de ska vara lika tillfredsställda. Guds kärlek, om någonting, borde man vilja ha så mycket som möjligt utav. Det fanns en bloggare som försökte förklarade det på sin sida. Han sa att när han och hans fru är på restaurang, så dricker han och frugan olika mängder med Cola – han dricker mycket och hans fru dricker lite. Om han drack lika lite som hans fru, skulle han vara otillfredsställd, men om hans fru drack lika mycket som han skulle hon inte vara glad heller. Jag tror dock att man aldrig kan må dåligt av för mycket kärlek – framförallt Guds kärlek.
Runt 3000 personer deltog vid begravningsceremonin av Fader Fabrizio De Michino, en ung italiensk präst som dog vid 31års åldern. F. Fabrizio ska ha upplevt ett väldigt lidande under sina sista månader, men han levde och utstrålade en sådan stark tro och glädje att han kunde ge tröst till sina sörjande församlingsmedlemmar och vänner.

F. Fabrizio hann skicka ett vackert brev till påven innan sin död. Ni hittar den nedan översatt till engelska av Aleteia




To His Holiness, Pope Francis
      
Holy Father,

In the daily prayers that I offer to God, I do not cease to pray for you and the ministry that the Lord himself has entrusted you with, so that you might always have the strength and joy to proclaim the beautiful news of the Gospel.

My name is Fabrizio De Michino, and I am a young priest of the Archdiocese of Naples. I am 31, and have been a priest for five years. I serve in the Archdiocesan Seminary as an educator in diaconal formation as well as in a parish in Ponticelli, located on the outskirts of Naples. The parish, which recalls the miracle that happened on Esquiline Hill, is named in honor of Our Lady of the Snows, and in 2014 it will celebrate the centenary of the coronation of its wooden statue, which dates back to 1500 – an image that is very dear to all the inhabitants of the parish.

Ponticelli is degraded by poverty and high crime, but every day I truly discover the beauty of the Lord’s goodness on those who trust in him and the Blessed Virgin.

I, too, have been able to grow in my love for our Heavenly Mother during my time at this parish, while also experiencing her closeness and protection in the face of my adversities. Unfortunately, over the past three years, I have been fighting a rare disease – a tumor located just inside my heart, which within the past month has metastasized to my liver and spleen. But throughout these difficult years, I have never lost the joy of being a preacher of the Gospel. Even in my fatigue, I perceive a strength that does not come from me, but from God – a strength that allows me to continue on in my ministry. There is a scriptural passage from Ezekiel that accompanies me and instills in me a confidence in the strength of the Lord: “I will give you a new heart; I will place in you a new spirit. I will tear out your heart of stone and give you a heart of flesh” (Ez. 36:26).

During this time, I have felt the close presence of my bishop, Cardinal Crescenzio Sepe, who supports me constantly, though sometimes he tells me to rest so that I might not become too fatigued.

I thank God also for my family and friends, and for my fellow priests, who sustain me while I undergo my various therapies, sharing with me these inevitable moments of suffering. My doctors also give me great support, and seem to do the impossible to find the right treatments for me.

Holy Father, I'm beginning to write at length now, but I just want to tell you that I offer all this to the Lord for the good of his Church – and for you, in a special way, so that the Lord will bless you and be with you always in this ministry of service and love.

I beseech you to include me in your prayers. I ask the Lord every day to help me to do his will, always and everywhere. I do not ask God for my healing, but rather the strength and joy to remain a true witness to his love and a priest in the model of his own heart.

Assured of your fatherly prayers, I greet you devotedly,

Don Fabrizio De Michino
En präst har blivit anhållen misstänkt för pengartvätt enligt CNA. Han anklagas för att ha registrerat falska donationer, och sedan använt pengarna till sin egen fika under tiden han jobbade som ekonom hos Vatikan banken. Italienska myndigheter har beslagtagit en beräknad summa på 6.5 miljoner euro. 
Anklagelser mot prästen väcktes redan förra året då ledande personer inom Vatikanen frös prästens tillgångar, samt sammanställde en rapport om hans misstänkta aktiviteter. 
Han ska även ha försökt smuggla 20 miljoner euro från Schweiz till Italien med hjälp av en person som jobbar hos den italienska "Secret Service" och en revisor. 

Vatikan banken har genomgått nya reformer där man idag arbetar aktivt med att bekämpa pengartvätt, och har fått goda recensioner av den europeiska "Moneyval" kommittén.

Jag är stolt över min dotter, men det går inte att förneka att hon chockade sina religiöst ointresserade, blödigt liberala föräldrar.

Gud och religion har inte haft något som helst inflytande över mitt liv på flera årtionden. Jag döptes som spädbarn, men gick inte ens till första kommunion. Rent tekniskt kanske det gör mig till katolik, men i så fall är jag inte ens frånfallen utan snarare någon som slutade innan jag ens började.

Förutom morgonsamlingarna och psalmsång en gång i veckan i lågstadiet, och några års religiös utbildning i mellanstadiet (jag slutade gå så fort det var möjligt), har jag knappast funderat på min odödliga själ – och än mindre på vart den kan tänkas ta vägen när jag dör.

Det har väl hänt, genom åren, att jag bemödat mig om att fundera på saken och då har jag dragit slutsatsen att jag föredrar en vetenskaplig världsbild framför en andlig. Jag är väl antagligen en ateist, men i så fall en ateist med agnostiska tendenser. Jag är en sann skeptiker – i ordets riktiga bemärkelse. Eller så är jag ytlig. Antingen det ena eller det andra.

Jag var beredd att hålla med min fru, som är en rätt inbiten ateist, när hon sa att hon kunde uthärda de flesta livsval våra barn kunde tänkas göra – så länge de inte ville bli soldater eller präster. Så hur gick det när vår äldsta dotter meddelade att hon inte bara trodde på Gud (stort ”G”), utan dessutom ville döpas in i den Katolska tron?

Det borde egentligen inte ha varit en så stor överraskning. För fem år sedan kallade mitt arbete mig, min journalistkollega till fru och vår då treåriga dotter från östra England till sydvästra Frankrike. Vår dotter började i den lokala katolska skolan - en av mina kollegor hade rekommenderat skolan och sagt att utbildningen där var utmärkt. Dessutom hade skolan en plats ledig. Hon har fortsatt i samma skola och vi har ingen anledning att klaga. Tvärtom! Vi har all anledning att tacka kollegan för hennes rekommendation som var mitt i prick.

Skolan är katolsk och de har katekesundervisning (eller ”caté”) en timme i veckan. Egentligen skulle vår dotter inte gått på de där lektionerna eftersom hon inte (ännu) är katolik, men vi tyckte aldrig det var något problem och hindrade henne inte.
En vän till oss brukar närvara vid undervisningen. Hon har ofta berättat att vår dotter är ivrig att lära sig och att hon blivit märkbart rörd när eleverna går i kyrkan på de stora högtiderna. Det är inte så farligt att läsa caté i skolan – det liknar mest katolskt orienterad religionsundervisning. Det är något helt annat att vilja ha hela köret och låta döpa sig. Det är tydligen ytterligare något helt annat att medvetet vilja bli döpt.

Jag vill inte såra mina föräldrar men jag måste påpeka att jag inte hade något val. Jag döptes innan jag kunde ha någon åsikt i frågan. Inte för att det spelar någon roll. Jag blev döpt. Förutom när jag nu skriver om det här har det i princip inte påverkat mitt liv alls. Punkt slut.

Vår lilla flicka, däremot, har tagit ett livsavgörande beslut helt själv. Jag skulle inte kunna vara stoltare. Men det går inte att förneka att hon chockade sina lite självbelåtna, religiöst ointresserade, blödigt liberala föräldrar.

Hur mycket mod behövde hon inte uppbåda för att berätta för oss vad hon ville? Det var uppenbart att vår modiga, rara dotter hade tänkt på sin tro långt och länge.

Så här i efterhand förstår jag att vi hade regelbundna diskussioner om våra olika uppfattningar. Vår dotter kom med skapelseberättelsen. Vi gav henne Michael Bay-vänlig Big Bang. Hon kom med Jesu födelse, frid och god vilja när det blev jul. Vi gav henne familj, vänner och god mat. Hon kom med korsfästelsen. Vi gav henne påskharen. Hon kom med himlen, gud och livet efter detta. Vi gav henne ett liv på 2000-talet och en snar framtid som maskföda.

Efter allt detta – och trots vår milda ovilja mot gud och skapelsen – var hon tillräckligt stark i sin egen övertygelse för att våga säga till oss båda – ansikte mot ansikte och sen även inför prästen – att vår världsbild inte räcker till för henne. Hon tror. Hon vill bli döpt och hon vill bli katolik.

För mig innebär det att jag regelbundet tar mig till prästgården för ”katoliklektioner”. Det innebär att jag ska gå till kyrkan för att delta i familjemässan om söndagarna utan att veta när jag ska sitta och när jag ska stå - jag får hoppas att prästen inte riktar mikrofonen mot mig när han ger sin Jerry Springer-predikan (det kommer han nog inte göra).

Det innebär lite extra ansträngning å min sida och inte så lite frustration för min fru som försöker – och ofta misslyckas – förstå dragkraften i allt detta. Men det betyder allt för min dotter. Hon har tagit sina första steg på en väg som hon, till syvende och sist, kommer få vandra ensam. Jag går med henne så långt jag kan, men redan nu vet hon att det är hennes egen resa. Hon går dit jag inte kan följa henne.

Jag kan bara hoppas att hon, nästa gång hon står inför ett livsavgörande beslut, kommer ihåg den gången då hon berättade för oss att hon tror på något vi inte tror på. Och vi trodde på henne.

Krönika i The Guardian 14 januari 2014.
Översatt av Birgitta Gelotte

“We started our research seeking men in their twenties who had never consumed pornography. We couldn’t find any” - Simon Lajeunesse, PhD
Någon kille som känner igen sig?

Jag gör.

Både jag och de flesta av mina kompisar, gamla och nya, var intresserade av porr under vår uppväxt. Vi diskuterade och ibland tittade vi till och med tillsammans. Hur sjukt är inte det? Porr var så otroligt spännande. I takt med att vårt upptäckande av det andra könet som motpol och källa till förundran startade, i och med puberteten, ökade också vårt intresse för porr. Vi indoktrinerades till att tro att det var bra att masturbera, från internet, tv och skolan. Porr var ju samma sak fast mer spännande. Innerst inne tror jag att vi alla tyckte att porr inte var särskilt bra, men det var ju så sjukt mycket bättre att masturbera med porr så why bother? Efterhand så började jag förstå att dem flesta gjorde det. Genom sidor som 9gag och 4chan så blev det rätt så tydligt hur utbrett det var. Det kändes skönt att veta. Att man inte var själv, för någonstans djupt ner så kändes det inte särskilt bra. Nu kunde man gömma sig bakom -”alla gör ju det”. För det är många som har problem med detta. Citatet från toppen av sidan talar för sig själv. Men varför ska man sluta då? CS Lewis säger det bra:
“For me the real evil of masturbation would be that it takes an appetite which, in lawful use, leads the individual out of himself to complete (and correct) his own personality in that of another (and finally in children and even grandchildren) and turns it back; sends the man back into the prison of himself, there to keep a harem of imaginary brides.
And this harem, once admitted, works against his ever getting out and really uniting with a real woman. For the harem is always accessible, always subservient, calls for no sacrifices or adjustments, and can be endowed with erotic and psychological attractions which no woman can rival.
Among those shadowy brides he is always adored, always the perfect lover; no demand is made on his unselfishness, no mortification ever imposed on his vanity.In the end, they become merely the medium through which he increasingly adores himself…After all, almost the main work of life is to come out of our selves, out of the little dark prison we are all born in. Masturbation is to be avoided as all things are to be avoided which retard this process. The danger is that of coming to love the prison.”

Även om man vill sluta så är det skitsvårt att lägga av. Efter några kassa förhållande bestämde jag mig för att helt sluta. Jag kämpade i år. Men, det var först när jag upptäckte en sida, yourbrainonporn.com som gav mig hard facts om hur mitt beroende faktiskt påverkade min hjärna som det klickade till. På sidan fanns också mycket folk som slutat med porr och som kunde berätta hur det faktiskt var och varför det verkligen är värt att sluta. Genom sitt beroende dränerar man sig själv. Man tar bort det som gör en till man och överstimulerar hjärnan så att man blir avdomnad och inte längre får någon drivkraft. Den sexuella driften, har jag insett, är inte bara något som är till för att säkerställa artens överlevnad. Det är en gåva från Gud. Den hjälper oss att förändra världen och att verkligen förenas med en annan person. Vi som män i vår maskulinitet är fyllda av drivkraft, passion och vilja. Detta är till stor del tack vare vår drift. Därför är det så hemskt att se hur så många killar blir utarmade på grund av något så patetiskt som porr. Jag var själv där. Till alla er killar som har problem med detta! Ni förtjänar bättre! Ni förtjänar att leva fullt ut som Gud har velat för er. Kolla in yourbrainonporn.com, och kämpa på. Det kommer vara så sjukt värt att sluta, jag lovar!
Igår kom pappa in mitt rum och sade att en tumme på Christo Redentor statyn hade blixtrats bort, och jag som vilken tonåring som helst svarade med en kaxig röst “jaha”...kanske var jag för upptagen med det jag gjorde för stunden, men sedan slog det mig att det kanske är ett tecken och med tanke på att det var 40.000 blixtrar så verkar det vara överdrivet många blixtnedslag på en och samma plats… Jag har varit med om många blixtrar under mina år, men jag har aldrig hört talas om 40.000 blixtnedslag på en och samma gång.
Den stora Jesusstatyn i Rio de Janerio träffades av ett blixtnedslag under en storm. Det är inte första gången statyn har behövt renoveras efter ett oväder, av naturliga skäl träffas den rätt regelbundet. Men det var inte bara tummen som tog skada, utan staden upplever elavbrott och översvämningar tillföljd av stormen. Renovering av statyn har dock redan fått en tumme upp (hehe) och förväntas ske inom snar framtid.





Den 29 Oktober 1971 föddes Chiara Badano. Då hade hennes föräldrar Ruggero och Marie Theresa väntat och bett till Gud om ett barn i elva år, därför såg de Chiara som den största välsignelsen som Herren hade kunnat ge dem. De uppfostrade sin dotter katolskt och lärde henne att älska sina medmänniskor och att hjälpa de som lever i nöd. När hon började på dagis så hade hon redan börjat spara alla sina pengar till behövande i Afrika. I grundskolan började hon ge bort sin lunch till de barnen som inte hade det lika bra ställt som hon själv, när hennes mamma fick reda på det så började hon packa två lunchpaket, men då gav Chiara helt enkelt bort båda.
Vid nio års ålder gick hon med i en rörelse som kallas Foculare, en katolsk grupp som fokuserar på att hjälpa de som behöver det allra mest. Det var från och med då hennes tro blev allt starkare och hon tog kontakt med gruppens ledare Chiara Lubich när hon var 16 år för att be om sitt nya namn för att kunna starta sitt nya liv, som hon skulle viga till att hjälpa människor och att komma närmre Herren. Hon fick namnet Chiara Luce, vilket betyder klart ljus, för att hennes tro till Herren lös upp hennes ansikte. 
Hennes liv gjorde en helomvändning sommaren 1988, när hon fick reda på att hon led av en ovanlig och smärtsam typ av bencancer. Under hela sin sjukhusvistelse vägrade hon att ta några som helst smärtstillande, då hon ville uppleva sitt egna lidande precis som Jesus gjorde på korset. Även under tiden på sjukhuset så tog hon sig tid att ta promenader dagligen med en patient som led utav djupa depressioner. Dessa promenader hjälpte den deprimerade väldigt mycket och därför fortsatte hon att promenera även fast hela hennes kropp smärtade. Varje gång någonting dåligt hände, som när hon tappade allt sitt älskade hår, så sa hon "För dig, Jesus".
Även när hon fick beskedet om att hon inte hade några chanser utav att tillfriskna så förlorade hon aldrig sitt sken och sitt vänliga humör. Hon berättade att hon under en behandling fått besök utav en kvinna som hade ett leende som lyste upp ett helt rum som höll hennes hand och gav henne mod. Hon berättar att hon,efter att kvinna försvunnit lika snabbt som hon kom, kände att hon var redo för allt som kunde komma och att Gud skickar många tecken på sin kärlek.
Hon började tillsammans med sin mamma planera sitt "bröllop med Gud", sin begravning, och eftersom det var väldigt jobbigt för hennes mamma så sa hon: "När du gör mig redo så måste du fortsätta att säga till dig själv att jag just nu är med Jesus". Hon avled den sjunde oktober 1990, vid bara arton års ålder omringad utav familj och vänner. Hennes begravning besöktes utav 2000 personer, då hennes berättelse hade spridits. Hon blev saligförklarad i september 2010, efter en väldigt sjuk pojkes föräldrar bett till Chiara Luce om att deras som skulle tillfriskna och han mirakulöst blivit helt frisk. Man firar henne den 29 oktober.
Jag har valt att skriva om Chiara Luce, då hon för mig är en inspirationskälla. Hon visade stort mod och var en som person som många skulle vilja vara lite som. Att hon dessutom var så ung, men ändå så bestämd i vad hon ville uppnå och inte alls rädd, för att hon visste att Gud alltid var med henne, är något som vi alla borde komma ihåg istället för att låta vår rädsla äta upp oss. Den som vill läsa mer om henne kan besöka hennes hemsida, chiaralucebadano.it
Det är dags att vi människor börjar använda vårt förnuft för att inse att abort faktiskt är mord. Vem säger att ett liv börjar vid 18 veckors ålder?
Ordet “abort” skapar många reaktioner och åsikter, men majoriteten av dessa åsikter grundas på okunskap. Det är samhällsideologin och median som påverkar vår syn på abort, och det har lett till att vi numera påstår att abort inte är mord, utan en mänsklig rättighet. Därför kräver abortfrågan att man själv fördjupar sig i ämnet och inte enbart grundar sin åsikt på samhällets tankar. Abort definieras visserligen simpelt som att “avbryta en graviditet”, men det är mycket grövre än så.
Humanismens grundtankar bygger till stor del på Protagoras filosofi om att människans moral bestäms av människan själv. Därför är det enligt humanismen inte religion eller politiska system som avgör vad som är rätt eller fel. Människans förnuft gör henne till en unik varelse bland allt levande och därför är det människan som avgör vad som är rätt eller fel. Utifrån dessa principer vill jag först klargöra att humanismen säger emot sig själva eftersom en humanistisk livsåskådning oftast förenas med något annat tankesystem, till exempel en religion eller ideologi. Detta beror på att det kan vara svårt att skapa sin egen uppfattning om vad som faktiskt är rätt eller fel, för att vår moral influeras av lagar, samhället, media, religion, historia - allt i vår omgivning. Jag som kristen kan säga att rätt och fel redan är bestämt av Gud och att Gud har avgjort det i något som vi kallar “den naturliga lagen”, att människan har ett samvete som leder en. Till exempel, om man läser en nyhetsartikel om att ett barn har blivit mördat, så skulle man uppfatta det som fel (vare sig du är troende eller inte). Om människan däremot själv ska bestämma vad som är rätt eller fel, så skulle det vara något subjektivt eftersom det som är fel för mig kan vara rätt för någon annan. Någon kan till exempel säga “jag tycker inte att mord är fel, alltså är det rätt.” I så fall existerar inte rätt eller fel, för hur kan man säga att något är rätt eller fel när det inte finns någon övergripande sanning? För mig blir Guds “lagar” den övergripande sanningen, och min fria vilja består i att jag får välja mellan rätt och fel. 
Abort får utföras till och med att fostret har blivit 18 veckor, men abort kan beviljas fram till v.22. Från fall till fall undersöker Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen om aborten kan beviljas för sena aborter. För att koppla ihop detta till abortfrågan: när anses fostret bli människa, eller snarare, när blir det ett liv? Ett embryos hjärta börjar slå v.6 och “övergår” till ett foster v.10, för alla organ då är på plats. Vetenskapligt är fostret ett liv redan vid befruktningen, så abortfrågan är en politisk fråga och inte en vetenskaplig, därav problematiken. Sverige är det enda land i hela Europa där abort får göras fram till v.18. I de övriga länderna där abort är lagligt, är maxgränsen v.12. Om nu kvinnan har rätt till att bestämma över sin egna kropp, varför får hon inte göra abort upp till 9:e månaden? Det är ju fortfarande kvinnans kropp! Argumentet om att kvinnan ska få göra vad hon vill med sin kropp, håller alltså inte.  
Om vi fortsätter att strö vidare på lagar och rättigheter, så bygger FN:s mänskliga rättigheter på humanistiska principer där syftet är att alla människor är lika mycket värda. Citerat ur FN:s barnkonvention: “Artikel 1. Ett barn är varje människa under 18 år.” I artikeln står det inte 0-18 år, utan varje människa under 18 år. Därför bör också ett barn i magen ses som en människa, och humanister/abortförespråkare accepterar att fostret är en människa, men inte att det är en person, för att den är beroende av sin mamma och har därför inte rätt att bestämma över sitt liv. Det är dock som att säga att en människa som ligger i koma inte är vid medvetandet om vad som händer i omgivningen, och därför är det okej att stänga av respiratorn?
Jag har utgått från ett katolsk perspektiv och den kristna katolska läran är emot abort, främst för att sex ingår i äktenskapet och för att “Gud formar oss i moderlivet och ser oss innan vi föds” (Jer 1:5 och Ps 139). I Sverige utgår vi visserligen inte utifrån en kristen lära vad gäller abort, men mitt starkaste argument är att jag kan säga att rättigheter inte existerar om Gud inte finns för att jag kan referera till min tro när jag talar om rättigheter, medan det blir ologiskt för en humanist/ateist att tro på rättigheter, för då blir frågan “vem bestämmer över rättigheter?”.  
Min lösning ur ett sekulariserat perspektiv är bättre upplysning till både gravida kvinnor som funderar på abort, men också till ungdomar. Man borde till exempel informera om hur kemikalierna bränner det oönskade barnet eller hur man med kirurgiska ingrepp skär kroppsdelarna. Man kan också visa klipp på där man får se en abort, lika grovt som det låter, är det förstås också i verkligheten. Det är ingen idé att vi skönmålar abort. Man kan också förändra abortlagen genom att lägga in en diskret förändring, att kvinnan ska kunna gå till en terapeut innan man vill göra en abort. Det skulle ge henne en tankeställare utifrån ett neutralt perspektiv.
Den evigt ställda frågan “Vad jag ska bli” ekar i korridorerna på alla gymnasieskolor just nu och svaret brukar ofta bestå av ett ångestfylld “Jag vet inte”. Det finns så många program och yrken att välja mellan att det blir överväldigande. Därför kan det kännas skönt om någon bara talade om vad man bör söka till eller arbeta med. På så sätt och vis har Gud redan gjort det. Vad är du duktig på? Vad har du för talang(er)? Vad trivs du med?
Erna Bombeck sa “When I stand before God at the end of my life, I would hope that I would not have a single bit of talent left, and could say, 'I used everything you gave me'”.
Innan du säger “Men jag är inte duktig på någonting” ge dig själv en slap i ansiktet och fundera över vad du har lyckats åstadkomma med hittills! Vilka egenskaper har hjälpt dig komma dit? Vad brukar du ofta få komplimanger för? Kolla upp de program som har väckt ditt intresse och jämför dem med dina egenskaper, sen är det bara att be över saken.
Det är nästan som att söka jobb, du söker väl inte ett kontorsjobb om du inte klarar av att sitta inomhus en längre tid eller ett arbete inom vården om du är rädd för att vistas bland sjuka personer. Upptäcker du att du har råkat hamna fel är det bara att börja om! Värre än så blir det inte.

Mashabel rapporterar att påven ska donera sin 1585cc Harley Davidson Dyna Super Glide och en skinnjacka till en välgörenhets auktion som anordnas av Caritas den 6 februari i Paris. Det framkommer inte om påven själv har kört motorcykeln på Roms trånga gator, men han fick den i present förra sommaren (2013). Man uppskattar att den är värd mellan 12000 till 15000 euro. Alla intäkter går till Caritas arbete för att bekämpa fattigdom.
Abortfrågan är en fråga som på senare tid har blivit väldigt stor då det nu blir allt vanligare att göra abort. Vanliga frågor i denna konflikt brukar vara: Är det en egen individ eller är det en del av kvinnans kropp? När räknas det som en egen individ och hur lång tid på graviditeten får det gå då det fortfarande är okej att göra abort? Hur hård ska abortlagstiftningen vara? Ska man låta det vara helt fritt eller ska man förbjuda det helt och hållet? Sverige är ett utav de länder som har den mest fria och liberala abortlagstiftningen och idag är siffran för antalet aborter så hög att till och med de som inte är fullständigt emot abort börjar tveka…

De som är för abort:
De som är för fri abort anser att det är kvinnan som ska bestämma och att hon har helt rätt till att göra abort eftersom barnet är en del av hennes kropp. Andra argument är att graviditeten ibland kan vara fara för kvinnans hälsa och att det därför ska finnas möjligheter till att få göra abort.
Många menar också att allt med graviditeten, att föda barnet och själva barnet måste vara helt perfekt eftersom det är en så viktig och stor stund i ens liv. Man vill därför veta så mycket som möjligt om barnet innan det föds så att det ska bli precis som man vill och därefter avgöra om man vill behålla det. Något som är väldigt vanligt att göra är så kallat KUB – test, kombinerat ultraljud och blodprov. Man kan ta reda på om barnet har Down syndrom eller två andra vanliga kromosomfel. Därför utförs ofta abort på barn som har kromosomfel eftersom det inte anses vara perfekt eller som vissa andra motiverar det ”barnet kommer bara att vara olyckligt”. ”Inget barn vill ju heller känna sig oönskat…”
Har barnet ett kromosomfel är det även rätt stor risk för missfall.

Många som är för abort talar ofta om kvinnans rättigheter och att hon har rätt att bestämma över sin egen kropp. Något som var vanligt förr i tiden var att kvinnan blev straffad för att ha vanhedrat sin familj genom att bli gravid alldeles för tidigt, gravid före äktenskapet eller för att ha begått äktenskapsbrott. Samma komplexa problematik lever kvar på många håll i världen och tar sig uttryck i exempelvis hedersmord. Illegala och ofta för kvinnan riskabla aborter kan här spela en för frågeställningen inte oviktig roll.

De som är emot abort:
De som är emot menar att barnet är en egen individ redan när det är i magen. Många gör gällande att människovärdet blir till redan vid befruktningen. Därför har man inte rätt till att bestämma över barnets liv. Abort är alltså samma sak som mord. Att barnet ligger i en kvinnas mage och saknar förutsättningar till att föra sin egen talan kan inte rättfärdiga handlingen. Många som är emot abort är också emot preventivmedel, speciellt akut p – piller (dagen efter piller). Pillret förhindrar ägglossningen eller gör så att ägglossningen skjuts fram. Men detta piller kan även göra så att ett redan befruktat ägg inte fäster sig i livmodern, vilket innebär en tidig abort.
Problematiken kring fosterdiagnostik avseende kromosomfel genererande förhöjd risk för missfall är specifik. Dessa fel leder nämligen inte alltid till missfall. Resultatet av fosterdiagnostiken kan alltså bli missvisande. Det kan hända att man gör abort på ett barn som inte alls skulle ha dött ändå och då tar ifrån det ett fantastiskt och lyckligt liv som de faktiskt hade kunnat få. Därför är man även emot fosterdiagnostik.


Varifrån kommer alla dessa tankar?
De som är emot abort är främst katolska kyrkan och även andra kristna. Anledningen till att katolska kyrkan är emot är att det står i Genesis första kapitel att livet är en gåva från Gud och i grund och botten är det något av Gud själv, eftersom Gud är liv. Abort är alltså väldigt oetiskt. I katolska kyrkan handlar det även om en positiv människosyn. Barn ska inte ses som ett problem och de ska därför inte nekas livet. Det var inte barnet som gjorde att kvinnan/tjejen blev gravid och därför ska det inte behöva lida på grund av det. Man har även positiv syn på kvinnan då katolska kyrkan även menar att kvinnan är väldigt stark och har goda förutsättningar att ta hand om ett barn.

Kan dessa åsikter gå sida vid sida?
Själva åsikten i säg kan man egentligen inte enas om eftersom man antingen är för eller emot. Men det som komplicerar hela frågan är att allt inte är svart på vitt, utan det är en gråskala. De som är emot abort kan ändå anse att hänsyn måste tas till den specifika situationen. De som är för abort behöver inte tycka att abort alltid är acceptabelt. T.ex. som i Kina, där många gör abort om det visar sig att det är en flicka, kan nog de båda sidorna komma överens om att aborter på grund av ett visst kön inte borde vara tillåtet. Även abortmotståndarna tycker vanligen att abort är tillåtet om det innebär fara för moderns liv att föda barnet. Därför kan man nog säga att det de kan komma överens om är att man ibland måste tänka på hur fallet ser ut och att man inte heller bör döma någon som väljer att göra en abort.

Vad tycker jag?
Jag själv är praktiserande katolik och tycker helt klart att abort i sak är fel, jag anser att det är mord. Barnet är en egen individ från befruktningen och kan därför anses ha mänskliga rättigheter. Man har ingen rätt att avsluta det ofödda barnets liv bara för att det inte kan stå för sin sak och föra sin talan. Många skyller på att det inte är en färdigt utvecklad människa, men det är ju egentligen inte jag som tonåring heller. Har man rätt att döda mig då?
Det som jag tycker är allra värst är när folk ska undersöka om barnet har ett kromosomfel eller en sjukdom och därefter avgör om de ska behålla barnet eller inte. Motiveringen brukar vara: ”Det kommer bara att vara olyckligt” eller ”Det kommer bara att känna sig oönskat och det blir bäst för alla om vi gör så här.”
För det första så har ett handikappat barn precis samma värde som ett barn utan handikapp. Att alla människor är lika värda ingår i de mänskliga rättigheterna. För det andra, hur vet den som överväger abort att barnet kommer att bli olyckligt? Jag själv har två bröder med autism, ett handikapp som inte märks förrän barnet är ca tre år gammalt. Skulle man döda en treåring för att det har ett handikapp? De allra flesta skulle svara nej. Men, hur kan i så fall en abort på ett barn med Downs syndrom vara okej? Det tycker i alla fall jag själv är väldigt ologiskt…

Den vanliga frågan man som katolik får och när man är emot abort är vad man tycker om en tjej som blir gravid på grund av hon har blivit våldtagen, ska hon verkligen behöva föda det barnet?
Jag förstår helt hållet att tjejen skulle tänka på abort, det skulle säkert jag också göra under liknande omständigheter. Det bjuder emot att föda barnet till den som utsatte en för en sådan ond handling. Men samtidigt tycker jag att man få tänka på och ta hänsyn till barnets oskuld i sammanhanget. Barnet hade ingen del i den onda handlingen. Det finns många kvinnor som har valt att föda barnet trots att de har blivit våldtagna och har därefter blivit väldigt lyckliga och även väldigt styrkta tack vara barnet som de fått. En oönskad graviditet behöver inte vara ett oönskat barn.

Jag tycker också att det är viktigt att inte döma den som väljer att göra abort. Om personen har gjort ett val så betyder det inte att jag måste tycka att personen har gjort ett rätt val resulterande i en rätt handling, men jag måste ändå respektera personen oavsett valet hon gjort. Att döma personen skulle också vara och kännas fel eftersom jag själv inte har varit i samma situation.
Samtidigt så tycker jag att det är svårt att tillämpa en kompromisslös lagstiftning och hållning avseende abort eftersom hänsyn måste tas till den specifika situationen i varje enskilt fall. Det är olyckligt om antalet illegala aborter ökar, vilket de sannolikt gör dem om man förbjuder dem helt. Det komplicerar frågan ytterligare. Min mening är dock att Sverige är i behov av striktare abortlagstiftning. I Sverige är abort tillåtet till och med vecka 23. Det har hänt att man har lyckats rädda barn som föds i vecka 21. Många tycker att det blir svårare att göra abort ju längre in på graviditeten det har gått, men har ett barn som är 21 veckor gammalt och ett som är 23 veckor inte samma värde? Har alltså en 25 åring mer värde än en 16 åring eftersom en 25 åring har levt längre?

Källor: 
http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/abort.htm http://www.umo.se/sex/skydd-mot-graviditet/akut-p-piller/n
http://sv.wikipedia.org/wiki/Feminismens_historia
http://www.respektlivet.nu/sokresultat?CMS_SearchString=abort&WebSiteID=8b52799d-2b04-4ecd-aa1d-93ef35a5a85c
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Undersokningar/KUB---kombinerat-ultraljud-och-blodprov/
Sucken (Sveriges unga katolikers tidning)
Vatikanradion intervjuade talesmannen för nonprofit organisationen Release International. Release International arbetar med att öka kännedom om de kristnas situation runt om i världen och varnar för att förföljelsen av kristna förväntas öka under år 2014.

Det är främst två typer av situationer man misstänker kommer att öka, däribland militanta grupper som vill utrota kristna i bl.a. Afghanistan och Nigeria. Boko Haram har sedan tidigare förklarat krig mot alla kristna i Nigeria, och talibanerna har sagt sig vilja mörda alla som konverterar till kristendomen i landet.

Men det är främst inom den kommunistiska världen där oro väcks, framförallt i Nordkorea. Landet har klassats av ett flertal organisationer för att vara det värsta landet att leva i som kristen. 

Hör hela intervjun i vatikanradion här --> 
Omkring 30 000 kristna ungdomar samlades från över 50 olika länder för en bönestund under den 36 europeiska Taizé ungdomsmötet, som tog plats i Strasbourg den 28 december 2013 - 1 januari 2014. Temat för träffen var "Fred och Solidaritet. 
Broder Alois uppmanade de unga deltagarna till att kämpa för en rättvisare värld:
"Jesus erbjöd kärlek och vänskap till alla. Och denna kärlek kan vi också leva. Alla kristna bör satsa på en 'vänskapens gemenskap' och därigenom bekämpa fattigdom, social ojämlikhet och miljöförstöring.

Flera Confessiones skribenter har skrivit om sina erfarenheter från Taizé: 

Påven har sagt till de som lever ett religiöst liv att "väcka världen", enligt en artikel publicerad i "La Civiltá Cattolica". 

Påven uppmanar de som har fått en särskilt kallelse till ett religiöst liv att:

“Wake up the world! Be witnesses of a different way of doing things, of acting, of living! It is possible to live differently in this world,”
“We are speaking of an eschatological outlook, of the values of the Kingdom incarnated here, on this earth. It is a question of leaving everything to follow the Lord. No, I do not want to say “radical.” Evangelical radicalness is not only for religious: it is demanded of all. But religious follow the Lord in a special way, in a prophetic way. It is this witness that I expect of you. Religious should be men and women who are able to wake the world up.”
Signum skriver att den egyptiska underrättelsetjänsten varnade koptiska kyrkor för attacker under deras julfirande den 7 januari. Genom bl.a avlyssning fick underrättelsetjänsten reda på att fanatiska grupper kopplade till det muslimska brödraskapet och palestinska Hamas planerade att angripa koptiska kristna. Sprängmedel som motsvarar ett belopp på 73 000 € hade försökts smygglas genom de underjordiska tunnlarna mellan Gasaremsan och Egypten. 

Ucatholic skriver att påven ringde upp karmelitsystrar i Lucena (Spanien), för att önska dem ett gott nytt år, men när ingen svarade valde han att lämna ett meddelande: 


Den en gång stora kommuniteten består idag endast av 5 nunnor, varav 3 kommer från påvens hemland Argentina. Påven ringde sedan upp systrarna igen lite senare. 
Nedan är den originella inspelningen (på spanska):

Jag tänkte ta upp ett ämne som jag länge har funderat på, meningen med bön. Varför ber man? 

Vissa ber för att få inre lugn, andra för lycka etc. Men vad är meningen med att be när man inte tänker på orden man ber. T.ex. Fader vår. Vi lärde oss bönen när vi gick i kristendomsundervisning och säkert hemma också, men ibland kan det hända att man ber utan ett syfte. Med det menar jag att när man ber utan att tänka på orden, det blir en ramsa som man bara rabblar upp. Bönen blir som en inflation. Men bara på grund av detta ska man inte sluta be, utan man ska istället verkligen sätta sig in i bönen, och reflektera. "Fader vår som är i himmelen". Försöka få bilder och förstå vad det innebär. Jag har själv rabblat upp böner väldigt snabbt när jag inte tänkt efter. Men det handlar om att hitta det man söker efter i själva bönen. Bönen är en lifesaver, vi måste se till att vi verkligen förstår och känner efter när vi ber.
Världen är upp och ner!
Dagens Nyheter rapporterar om en dansk man som vill ha en ”juridisk abort” med motiveringen att han blev lurad. En kvinna han hade inlett ett förhållande med hade sagt till honom att hon inte kunde bli gravid, men till mannens enorma missnöje så hade han plötsligt ett till barn på väg. Så nu har han gått till rätten för att få igenom en juridisk abort där han inte längre ska erkännas som ”fadern” av staten och därmed slippa betala underhåll. 39% svarade i en enkätundersökning, som en dansk tidning lät utföra, att män ska ha rätt till juridisk abort då ”kvinnor lurar sina män till att bli fäder”.

Det är nästan så att man blir mörkrädd! Förståelsen av att man har ett ansvar för sitt handlande verkar erodera allt mer med tiden. Plikt verkar för många vara ett främmande ord, något som enbart superhjältar i Hollywood filmer sysslar med, inte sådant som den vanlige mannen eller kvinnan låter komma i vägen för sitt egoistiska livsstil.

Som tur är har det uppstått en mot kultur, där sidor som "The Catholic Gentleman" och "Chastity project" kämpar för vända världen rätt. 



Gällande mysteriet som vi får fira under jul berättar Johannesevangeliet i sin början med enkla men otroligt djupa ord: ”Och Ordet blev människa.” (Joh 1:14). Vi firar det specifika hos kristendomen: Gud förmedlar sig själv till oss i sin Son som är ordet och som blev människa. Han vill ha gemenskap med oss. Och den kristna tron förbli inte hos orden utan blir människa, tron blir gärningen i kärlek.

Gud förmedlar sig i Kristus och uppenbarade sig för oss. Han blev en del av historien. Jag tror att han fortfarande vill bli en del av historien, en del av min historia, del av varje människans historia. Han talar även idag till oss. Även om vi inte alltid hör honom och förnimmer honom, talar han. Kanske genom en bibeltext som jag förstår plötsligt på ett annat sätt och som syftar på min situation. Eller genom ett annan människans ord som visar mig ett nytt perspektiv. Kanske genom de sakramenten som lät mig bli stilla mitt i den stressiga vardagen. I bönen med Gud där mina sorger och glädjen, frågor och tankar läggs inför honom. Och på många olika sätt. Om det är jag övertygad om och det är en grund varför jag gärna firar jul! Gud förmedlar sig oss om och om igen!

Ordet, därifrån tron kommer, blir människa. Tron är mer än tomma ord. Tron blir människa i mig och i mina gärningar. Det uppmanar julen mig: herdarna som går på vägen, först till barnet och efter detta förkunnar de glädjen som de har fått. Den glädjen som vi får. Vår julglädje, vår tro i jultider vill bli människa i oss, vill bli konkret i oss och genom våra gärningar. Det andra vatikankonciliet skriver i ”Gaudium et Spes”: Ty han, Guds son, har i sin inkarnation förenat sig till en viss grad med varje människa.” (GS 22).
Jesus har sig förenat med varje människa. I varje människa kan vi i viss mån möta Gud och i tjänsten till nästan tjänar jag Gud.
”Ordet blev människa” – är en grund för glädje, för att tacka och uppmaning att fira jul genom oss själva: Gud blir människa.

Texten är publicerad på tyska hemsidan www.gerne-katholisch.de. Gerne katholisch (Gärna katolsk) och är ett initiativ för en glad, bekännande tro och är grundad av teologistudenter i Tyskland som tycker att kristna skall stå starka vid sin tro och sin övertygelse.

Dag Heinrichowski är teologistudent och prästkandidat från Hamburg (Tyskland). Han studerar sedan hösttermin 2013 på Newmaninstitutet i Uppsala.
Lee Min-Bok besökte Norge nyligen för att berätta om sin kamp mot ondskan i Nordkorea. Min- Bok (jag hittade inte på namnet :p) är en bioingenjör som tvingades fly landet för att undvika att bli mördad av regimen och är idag bosatt i Sydkorea, där han är känd för att ha startat ballongaktivismen. Han sänder stora heliumballonger med säckar fyllda med broschyer över gränsen till Nordkorea. Ibland innehåller ballongerna bibelutdrag, vitaminpiller och information om alternativa politiska ideologier. Min - Bok säger i en intervju "Jag vill ge folket det jag själv inte hade, nämligen ett alternativ till den kommunistiska regimen". 
Hans ballongaktivism har lett till ett flertal mordförsök på honom av nordkoreanska agenter. Varje ballong klarar av att hålla ca 35 000 broschyrer. Han sänder över 2000 ballonger varje år.  
"Regimen försöker stänga ut all information från omvärlden och bara tillåta propaganda från diktatorn Kim Jong- un. Men mina ballonger kan regimen inte stoppa."
Det är olagligt för nordkoreaner att läsa broschyrerna som ballongerna för med sig, vilket har lett till att de läses i smyg. Den nordkoreanska  regimen har klagat över 45 gånger på sitt grannland att stoppa ballongerna. 

Vid frågan "Du är hotad till livet men ler när du berättar om din verksamhet?"svarade Min- Bok: 
Jag ler därför att reaktionerna mot mig visar att det vi sänder når fram. Jag är rädd, men jag tror att mitt liv ligger i Guds händer. Min fru kan också vara rädd men lyckligtvis är hon också en god kristen och stöttar mig fullt ut.
Under ett besök till en lokal församling i Rom, berättade påven att när han var ung jobbade han bland annat som en "bouncer" a.k.a. dörrvakt på en nattklubb i Buenos Aires. Det var under ett samtal med en kvinna som oroade sig för en ung släkting som kämpar med att betala sina skulder innan han blir en franciskan munk, det kom fram. Påven berättade om alla olika typer av jobb han arbetade med, däribland städare, kemist och professor i litteratur och psykologi. 

Hmm... Att påven vaktade porten till en nattklubb påminner om hans föregångare, helige Petrus som fick nycklarna till himmelens portar ;)
Jag såg den här bilden idag och bestämde mig för att dela med mig den till er. Den är nämligen väldigt talande. För det spelar ingen roll hur vi har levt vårt liv, vad vi än har gjort så finns Gud alltid där för oss. Han gillar inte alltid våra handlingar, men han älskar oss alla otroligt mycket. Vi människor envisas alltid med att gå vår egen väg, göra som vi själva vill utan att egentligen vilja förstå vad det får för konsekvenser. Men oavsett hur lång tid vi än är borta från Gud så väntar han alltid tålmodigt på att vi ska komma tillbaka. Bibeln är ett verkligt tecken på det, Gud kämpar för att människorna ska ha en levande relation med honom, men de vänder honom alltid ryggen. Trots det slutar han aldrig kämpa för deras skull. Så även om du känner dig långt borta från Gud så står han alltid kvar och väntar på dig. Det kan du lita på!