En löjlig människas dröm

Bokrecension 
En löjlig människas dröm - Fjordor Dostojevskij


Novellens titel kallades ursprungligen "Son smesjnogo tjeloveka" - En författares dagbok och gavs ut redan 1877. 

Beställde boken efter att slaviskt ha kollat på wisecraks bokrecensioner. Jag fick kuta snabbt under min lunchrast för att hämta adlibrispaketet, svettig och andfådd öppnade jag den som när en fat kid letar efter choklad.  Det dröjde inte länge förrän jag fick dränka ögonen i den lilla pockettexten som senare varsamt placerades i min jackficka. 

Under tågresan till Göteborg (påväg till SUKs riksläger med temat Lidande) öppnade jag den (formellt) och läste:
Jag är en löjlig människa. De kallar mig numera för en dåre. Det hade varit att betrakta som en befordran om det inte varit så att jag i deras ögon förblivit lika löjlig som jag alltid har varit. 
Bästa inledning ever! Jag var hooked! 

Novellen handlar om en man som under sin promenad hem bestämmer sig för att dö: 
När jag ute på gatan kom att tänka på gaslyktorna såg jag upp mot himlen. Det var förfärligt mörkt, men man kunde urskilja molnens sönderdrivna trasor och däremellan avgrundsdjupa svarta fläckar. Plötsligt lade jag märke till en liten stjärna i en av fläckarna och började iaktta den. Stjärnan födde en tanke: Jag beslutade mig för att ta livet av mig den natten. Jag hade egentligen fattat beslutet redan två månader tidigare.
När han kommer hem placerar han sin revolver på sitt skrivbord, men somnar innan han hinner skjuta sig själv. I drömmen får han uppleva jorden innan arvsynden och börjar att älska den världen. 

Men han kommer även till insikt om vår "efter syndafallet" situation (detta var hur awesome som helst med tanke på att jag läste det på väg till "Lidande" lägret):
På vår jord kan vi älska i sann mening endast då vi lider och genom lidandet! Vi kan inte älska på annat sätt och vi känner inte till annat kärlek. Jag fordrar lidande, för att älska. 
Berättaren får genomleva syndafallet och hela världshistorien fram till han att vaknar upp i sitt rum, sittande vid sitt skrivbord, med revolvern placerad framför honom. 

Vem är den löjliga människan?