Ett vanligt misstag som en del kristna men också skeptiker
gör är att tro att en religiös tro, eller en tro på Gud, är blind tro. Men att
tro på Gud, på Evangeliet, är inte att gå in i något mörker utan snarare är det
att ta steg ut mot ljuset. Att ha en tro är inte något önsketänkande trots
bevis mot det. Faktum är att ingen av de som skrev Bibeln, eller de första
kristna, förstod tro på det sättet. Jesus säger exempelvis till till de som inte
tror på Honom:
Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.
[Joh 10:38]
Petrus påminner också folket på den första pingsten att
Jesus var en man som bekräftades för alla utav Gud genom under och tecken (Apg
2:22).
Paulus skriver att bevisen i denna värld för Guds makt och
gudomliga natur blivit ”synliga” till den grad att de som förnekar ”finns det
inget försvar för” (Rom 1:20). Han skriver även att för de som inte tror på Återuppståndelsen
som en verklighet är ”de mest ömkansvärda bland människor” (1 Kor
15:19). Inget religiöst önsketänkande här inte.
Utan så här är det: tro är inte i ett motsatsförhållande
till förnuft. Motsatsen till tro är icketro. Och tvärtom förnuft är inte i
motsats till tro. Motsatsen till förnuft är irrationalitet. Finns det kristna
som har en irrationell tro? Absolut! Finns det skeptiker som har en oförnuftig
icketro? Minst sagt! Det fungerar åt båda hållen.
