Att älska kyrkan

Detta tal höll jag under middagen efter min upptagning och konfirmation.

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. 
[Matt 13:44]
Jag tycker om att kasta mig utför mentala stup. Det är en svindlande känsla att slänga sig in i någonting nytt och se hur jag reagerar. Detta är en sida av min barnsliga hängivelse och nyckfullhet som har både sina för och nackdelar.

För snart ett år sedan kom jag hem. Jag hade under många år saknat en församling att känna mig hemma i, men när jag kom till berget i Rättvik vid nyår 2013 då visste mitt hjärta vart det ville bo. Jag hittade någonting, inte alls där jag själv trodde, men som inte gick att slita sig ifrån. Och från det goda ville jag ha mer och efter att ha beslutat mig för att avsluta min utbildning och börja  volontärjobba på berget så bestämde jag mig efter en månad för att bli katolik. Det går att återläsa livet, hur jag i Taize känt den bördiga myllan av två årtusendens kristna djup och hur jag genomströmmades av ande och kärlek när prästen i Vadstena bugade inför sakramentskåpet. Här fanns vägen, här fanns livet levande och jag hittade den form som människan är skapad för att växa i.

Ett av mina måtton är dagens episteltext:
Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.  
[1 Tess 5:16-18]
Var alltid glada. Jag har under mitt vuxna liv alltid haft mitt hjärta som måttstock, även om jag över tid lärt mig att bli bättre på att lyssna på dess innersta längtan och mitt samvete. Hjärtat är genom kärleken i sig självt vänt mot nästan, mot vännen och där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Det var vad jag fann på berget, det var vad jag fann i Kyrkan. Det kan tyckas både naivt och högmodigt att den katolska kyrkan kallar sig den enda kyrkan, och för att för stunden kringå alla teologiska implikationer så vill jag idag berätta om min kärlek till henne, till kyrkan.

Hon är bruden som står inför sin brudgum Jesus Kristus. Kyrkan gestaltar Jungfru Maria, som själv avlad utan synd trycker syndare mot sin livmoder. Att få säga som jag idag sagt: ”allt vad den katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, det tror och bekänner jag” är så oerhört betryggande. Jag har trots min egensinniga nyckfullhet en moder i allt, ja kyrkans tradition har under tvåtusen år kommit fram till hur vi på bästa möjliga sätt ska vara i kontakt med Gud och på det viset kunna älska alla människor. Jag har under hela min konversionstid fyllts av lycka så fort jag tänkt på denna gemenskap av katoliker på hela jorden som jag delar tron med, många av dem så passionerade att de får tårar i ögonen när de tänker på sin älskade kyrka där de får möta Herren Jesus Kristus. Dettta faktum har varit en ständig glädje, ja var alltid glada! Hur kan jag egentligen inte vara det? Jesus har uppstått, dödat döden och lidit den största pinan för mina synders skull och älskar mig idag här och nu! Han bor i sitt heliga tempel, i denna: av Gud, genom den helige Ande och av Petri efterträdare styrda Kyrka. Jag har en trygghet att i min hänryckning alltid kunna gå till kyrkan och fråga hur jag ska leva livet bäst efter kärlekens bud, och vet att jag genom: henne, mina systrar och bröder i tron, mitt eget trosförnuft och hjärta inte kan ledas fel. Jag är i hennes famn och även om jag kommer ramla så kan jag inte ramla ur den. Min himmelska moder Maria håller mig i min hand, herren Jesus kristus bor i mig genom den helige Ande och tillsammans går vi mot Faderns eviga ljus, som när jag kontemplerar det lyser rakt in i mitt hjärta.

Tacka hela tiden Gud. Jag vill tacka svenska kyrkan där jag fått mitt dop och min tro. Jag vill  tacka berget: för all den andliga näring jag fått i er gemenskap, för att ha fått ta del av kyrkans dagliga bön och möjligheten mig formas av den. Jag vill tacka min gudmor Anna (Emdenborg) som jag lärde känna på berget. Hon var den som frågade, efter att ha sett mig några dagar på de katolska mässorna på berget, om jag var intresserad av den katolska kyrkan. Hon stötte till mig med lillfingret mot den nerförsbacke som jag så gärna ville springa utför. Vad jag har lärt mig av dig Anna, förutom att man bör ha vitlök och olivolja i allt, är att brinna för Herren. Jag har lärt mig en massa saker om teologi och filosofi, men framförallt har jag haft en förebild i att rusa in i Herrens famn. Jag vill också tacka min Gudfar Gustav (Ahlman) som fått representera en trogenhet och en fasthet som jag själv kommer få arbeta med, för mig till synes, en livstid. Ni har båda lärt mig många saker om tron och varit oerhört viktiga på Berget respektive Uppsala. Tack mina föräldrar för att ni har fostrat mig öppen för livets möjligheter och tack alla mina vänner som kommit hit idag för att glädjas tillsammans.


Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. 
[1 Tess 5:16-18]

- Anton