Minnesdag: 10 februari
Uppväxt i en stor kroatisk och katolsk familj. Var soldat i den österrikiska armén under första världskriget. Slogs på flera ställen i Italien. Blev fängslad i.o.m. frontens kollaps i september 1918. Blev släppt i december 1918. Studerade på jordbruksfakuliteten i Zagreb, Kroatien men återvände hem snart för att hjälpa till hemma.
Funderade
mycket kring att ingå ett äktenskap men insåg tillslut att han hade ett kall
till prästerskapet och inledde sina studier 1924. Studerade på Germanicum i Rom
och doktorerade i teologi och filosofi på Gregoriana. Han blev ordinerad till präst 1930. Han
arbetade mycket i fattiga områden och instiftade en Caritasorganisation
underställd ärkestiftet 1931. Blev utnämnd till Koadjutorär ärkebiskop utav
Pius XI år 1934. Bildade tolv nya församlingar i ärkestiftet och etablerade
starka och nära kontakter med lekmannaorganisationer och ungdomsgrupper. Han
främjade den katolska pressen och hjälpte till att skydda kyrkans rättigheter
från den jugoslaviska staten. Han efterträdde ärkebiskop Bauer 1937. Under 1936,
pga nazismens uppkomst, hjälpte Stepinac människor att fly undan de tyska
nazisterna. Grundade en organisation för att hjälpa judiska flytkingar 1938.
Under denna period var han en kraftig försvarare utav de mänskliga
rättigheterna oavsett hudfärg, religion, social klass, nationalitet eller folk,
en strid han fortsatte med genom hela sitt liv. Under kriget hjälpte Stepinac
att gömma mängder av folk, främst judar, i kloster och andra kyrkliga inrättningar.
Vissa stannade där under hela kriget.
Under 1945 byttes förtrycket utav
nazisterna ut. Istället blev den nya förtryckande makten kommunisterna. En
biografiförfattare över Stepinac uttryckte det följande: ”han behandlade den
nya auktoriteten i enlighet med Evangeliet” men slogs för Kyrkan och för det
kroatiska folket. Efter att ha publicerat ett brev där han fördömde avrättandet
av präster, utfört utav kommunistiska militanter, blev han fängslad för första
gången. I samband med sitt frisläppande så försökte Jugoslaviens nya ledare Josip
Broz Tito övertala honom att den katolska kyrkan i Kroatien skulle bryta sig
loss från Rom.
Biskoparna i Jugoslavien släppte ett pastoralt brev den 22
september 1945 kring vilka löften regimen gjort samt brutit gällande
samvetsfrihet, religionsfrihet och kring privatägande. Biskoparna krävde frihet
för den katolska pressen, de katolska skolorna, i trosundervisning, för
katolska organisationer och ”full frihet för den mänskliga personen och dennes
okränkbara rättigheter, full respekt för det kristna äktenskapet och återlämnande
utav alla konfiskerade egendomar och institutioner."
Den statligt understödda
median gick i full angrepp gentemot kyrkan och ärkebiskopen speciellt. Stepinac blev
åtalad 1946 för att han försvarade enigheten bland Katolska Kyrkan i Kroatien
och för dess band med Rom. Påven motsatte sig denna skenrättegång och den
judiska kommuniteten i USA protesterade: ”…denna stora man har blivit anklagad
för att vara en medlöpare till nazisterna. Vi judar förnekar detta… Alojzije
Stepinac var en av de få män i Europa som höjde rösten mot den nazistiska
tyrannin, när det var som mest farligast att göra detta.”

Pius XII
upphöjde honom till kardinal 1953 och kallade honom för ”ett exempel på
apostolisk iver och kristen styrka. Detta är för att belöna honom för hans
extraordinära meriter… och speciellt för att hedra och trösta våra söner och
döttrar som resolut bekänner sin katolska tro trots dessa svåra tider.” Detta
var för mycket för den jugoslaviska regimen som bröt alla band de hade med Rom.
Stepinac behöll dock sin position och sin hållning gentemot den terroriserande
regimen fram till sin plötsliga död. En död som får antas vara ett mord från
regimens sida då man hittat arsenik i benen i samband med undersökningen utav hans
ben under kanoniseringsprocessen.