Två foster pratar i magen



- Tror du på ett liv efter födseln?
- Ja. Det måste finnas någonting efter födseln Vi är säkert bara här för att förbereda oss för vad som kommer sen.
- Det där är bara löjligt, det finns ingenting efter födseln. Hur skulle det kunna finnas något mer? Och hur skulle det i så fall se ut?
- Jag vet inte hur det ser ut. Men jag tror det finns mera ljus där. Kanske kommer vi gå med våra ben och äta med våra munnar.
- Hur kan du tro något så konstigt? Vi ”går” inte – vi flyter. Och att äta med munnen verkar äckligt – man äter ju genom navelsträngen!
- Äh, kom igen! Det måste finnas något mer! Någon mening med allt detta! Det är säkert helt annorlunda än vårt liv nu.
- Du har inga bevis. Ingen har någonsin kommit tillbaka efter födseln. Efter födseln tar livet helt enkelt slut. Faktum är att livet är mörkt, och trångt. Sen föds man, och sen är det över
- Jag vet inte hur det kommer bli efter vi föds, men jag vet att vi kommer träffa mamma och hon kommer ta hand om oss.
- Ge dig! Mamma? Kom inte och säg att du tror på Mamma? Det är en myt, en saga! Var skulle denna ”Mamma” vara? Ingen har någonsin sett henne. Har du sett henne, kanske?
- Nej, jag har aldrig sett henne. Men jag kan känna henne, liksom. Jag kan känna henne i mitt hjärta. Hon är överallt. Hon är runt omkring oss fast vi inte ser henne. Vi lever i henne och genom henne. Vi är en del av henne och hon är en del av oss. Utan henne skulle vi inte existera.
- Du låter helt vansinnig – det där tror inte jag på! Jag har aldrig sett någon mamma, och det har inte du heller. Helt uppenbart existerar hon inte!
- Men ibland, när jag är väldigt tyst och lyssnar så tycker jag att jag kan höra Mamma. Jag tror jag kan höra henne sjunga. Har du aldrig hört det?

/Översatt av Gittan