Jag tappar fotfästet rätt ofta. Jag
skäms att erkänna det men med jämna mellanrum glömmer
jag vem jag tillhör, jag glömmer Gud. Det finns ju så mycket annat
jag måste tänka på, så många uppgifter att hinna med, och den
ständigt tickande nedräkningen innan den ena efter den andra
deadlinen passerar, leder till att vardagsbeskymmer blir prio 1. Jag
låter mig sugas in i ett maskineri och tappar fokus på helheten, på
varför jag egentligen lever. Men Gud lämnar mig inte. Han glömmer
inte bort mig. Han skickar underbara vänner som lyfter min själ.
De räds inte för att ge mig en andlig örfil, både mot ena och
andra kinden. Min stolthet (eller rättare sagt mitt högmod) får sig en törn – jag påminns om att
jag är ingen, fullständigt meningslös i mig själv. Mitt värde
kommer från Gud, ingen annan. Det finns ett lugn och en trygghet i
det.
- PiPo
