Jag är fullständigt värdelös!


Jag tappar fotfästet rätt ofta. Jag skäms att erkänna det men med jämna mellanrum glömmer jag vem jag tillhör, jag glömmer Gud. Det finns ju så mycket annat jag måste tänka på, så många uppgifter att hinna med, och den ständigt tickande nedräkningen innan den ena efter den andra deadlinen passerar, leder till att vardagsbeskymmer blir prio 1. Jag låter mig sugas in i ett maskineri och tappar fokus på helheten, på varför jag egentligen lever. Men Gud lämnar mig inte. Han glömmer inte bort mig. Han skickar underbara vänner som lyfter min själ. De räds inte för att ge mig en andlig örfil, både mot ena och andra kinden. Min stolthet (eller rättare sagt mitt högmod) får sig en törn – jag påminns om att jag är ingen, fullständigt meningslös i mig själv. Mitt värde kommer från Gud, ingen annan. Det finns ett lugn och en trygghet i det.


PiPo