Jobba, sova, äta, dö!























Jag gick ut gymnasiet i våras, och en sak som har klarnat upp för mig sedan dess är vår oförmåga att finna en inre frid. Fram till att man tar studenten är livet rätt så förutbestämt, men så fort man går ut trean blir det en himla jakt efter något större, roligare och galnare. Vi nöjer oss inte längre med vårt vardagliga liv i våra småstäder, där vi traskar runt med samma par skor på samma gator som vi alltid har gjort. Vi räds inför tanken att leva samma liv som vi gjorde veckan innan, att känna samma smaker, dofter och känslor som vi alltid har känt.  En del i min ålder är t.o.m. rädda för att bli vuxna. För att stadga sig, klämma ur sig ett par ungar, leva inrutade nio till fem liv där allt som händer redan är förutbestämt.  Jobba, sova, äta, dö! 

Det är inget fel med att vilja göra något roligt och spännande av den korta tid vi har på jorden. Det är inte konstigt att känna sig trött på allt det gråa, när de blöta löven ligger i drivor under den mulna himlen. Det är heller inte konstigt att längta efter att något ska hända, efter lite färg i ens vardag. Men problemet är att vi aldrig någonsin kommer att kunna känna en inre ro så länge vi försöker fulla tomrummet med nya upplevelser och materiella ting. De gör oss tillfreds en stund, men sen börjar den där rastlösheten och oron att infinna sig igen. Känslan av att allt ändå bara är meningslöst. 

Det är bara Gud som kan ge oss en långvarig frid, och det är bara Gud kan ge oss mening. På något sätt har vi, som unga katoliker, glömt vem vi tillhör och förlorat förmågan att bara kunna vara med honom. Jag fick höra att d. Björn uppmärksammade detta vid SUDen (2014). Under sin predikan på söndagen sade han något i stil med "När Gud fördes fram in i tältet under gårdagens sakramental tillbedjan, valde två tredjedelar av er att gå ut." 

Vi vänder ständigt bort ansiktet från det heliga sakramentet, på jakt efter dessa tillfälliga kickar som vi hoppas ska inge oss känslan att vi lever.  Men utan Gud kommer man aldrig att hitta en mening, oavsett vart eller hur intensivt man än letar. För han är ju "vägen, sanningen och livet" (Joh 14:6). Vägen till livet går genom honom! I Johannesevangeliet 14:27 säger Jesus: 
”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” 
Låt inte livet bli en hetsjakt efter materiella saker eller häftiga upplevelser, utan låt ditt liv bli en strävan efter att komma närmare Gud. När vi gör det så kommer vi inte längre behöva jaga efter något större, roligare och häftigare, utan vi kan få bli trygga i oss själva. Vi kan ändå fortsätta att göra alla de saker vi tycker är kul och spännande, men de blir inte nödvändiga för att vi ska må bra. Våga lita på honom. "Känn igen oro, tro på Gud"- Joh 14:1. 
Bara i Dig, har min själ sin ro

Bara i Dig, min Gud

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Från Honom kommer mitt hopp
Bara Han är min klippa
Min styrka och min borg
Jag skall inte vackla
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud