Går du förbi tiggaren helt oberörd?

Ett relativt nytt fenomen i Sverige är tiggare som sitter på papperskartonger längst gatorna i de större städerna. Det finns något provocerande i det. Det man tidigare enbart fick erfara när man semestrade i varmare breddgrader, blir plötsligt väldigt närvarande och inskränkande mitt i vardagen. Det går inte längre att resa hem.

Har vi någon skyldighet att hjälpa dem?

I KPNs fantastiska bok “Krisma, tankar på livets väg” hittar du den katolska socialläran kort sammanfattat. Där står det bland annat 
“Om enskilda eller grupper inte kan tillgodose sina egna behov, har samhället skyldighet att ingripa”. 
Men tänk om man inte vill att samhället ska ingripa? Måste vi som medborgare betala för att någon eller några inte kan ta hand om sig själva? Dessa tankar är långt ifrån främmande när man diskuterar utländska tiggares situation i Sverige. Det verkar finnas ett slags motstånd mot deras existens. De haglar in teorier som misstänkliggör syftet med tiggeriet och man är snabb med att beklaga sig över att de ofta är otacksamma när man väl har skänkt en slant.

Många anser att de blir lurade på pengar när de släpper ner några mynt i en smutsig kopp, för det är ju bara de riktigt, riktigt... riktigt fattiga som förtjänar mynten som trasslar i fickan. När man väl har skänkt en slant väntar man med spänning på ett ödmjukt tack i gengäld. Naturligtvis blir man besviken när man blir ombedd att ge ännu mer. Dorothy Day, en kvinna som du kan läsa om här, sade att det finns två saker man bör känna till om de fattiga “De tenderar att stinka och de är otacksamma”. Hon tillbringade sitt liv åt att tjäna dem.

Påven ställde en viktig fråga under sitt besök till ett sjukhus tillägnad den helige Franciskus av Assisi förra året (24/7/13):
“I Evangeliet, finner vi liknelsen om den gode samariten, som talar om en man som har blivit överfallen och lämnat halv döende på sidan av vägen. Människor passerar förbi och tittar på honom. Men de stannar inte, de fortsätter bara på sin resa, likgiltiga. Det angår inte dem! Hur ofta säger vi: Det är inte mitt problem! Hur ofta vänder vi om och låtsas inte se!”.
Går du förbi tiggaren helt oberörd? Förmodligen inte. Inte alla kan ge bort all sin materiella rikedom likt den helige Franciskus av Assisi, eller sitta vid de fattiga som den saliga moder Teresa. Det viktiga är nog att inte likgiltigt gå förbi eller tillåta sig känna irritation och avsky gentemot dem. Du kanske är kallad till att be för den gamle mannen med den utsträckta handen?

Under sitt tal till representanter från Fn:s Livsmedels och jordbruksorganisation (6/20/13) sade påven: 

“Vi måste finna ett sätt som gör det möjligt för alla att kunna njuta av jordens frukter. Och då inte bara genom att sluta klyftan mellan de rika och de som får nöja sig med smulorna som faller från bordet, utan framför allt genom att kräva rättvisa och respekt för alla människor”.