Vem vågar vara kristen, och var?



I veckan fick vi se bilder på korsfästna människor i Syrien och hur Påven grät för dessa människor. Jag har läst också att var elfte minut dödas en kristen i världen för sin tro. Situationen börjar bli grotesk och ännu groteskare är den mediala tystnaden. Världens kristna badar i blod medan världen vänder dövörat till.

Det lidande som är långt bort från min tysta kammare är svårt att förstå. Svårt att förstå med både hjärna och hjärta.

Samtidigt utsätts människor i vårt eget samhälle för förföljelse på grund av tro. Hatet är starkt och vi som individer känner oss för små för att kunna rå på det.

Men är det verkligen så illa?

En av de mediala personer jag följer är författaren och medieprofilen Marcus Birro. Jag följer hans blogg på den kristna tidningen Världen Idag, podden från samma tidning och i viss mån de krönikor han skriver i Expressen. På sin bloggskriver han öppet om sin situation; om näthat, om trakasserier från kända komiker och politiker och nu senast om avföringen som han funnit utanför sin dörr. Mitt i Sverige, i centrala Stockholm. Vem vågar vara kristen då, och var i sånna fall?

Jesus säger: ”känn ingen oro” (Joh 14:1). Att inte känna oro över världens utveckling är inte möjligt eller särskilt vist. Att däremot lyfta fram den här oron i våra böner tillsammans med vår gråt och våra egna lidanden som kristna är möjligt. Där finns vår styrka och frid i oron.

Nästa fråga är, vad kan vi som kristna göra? Några tankar? För jag känner mig liten och svag.

Också så undrar jag, hur många läsare av den här bloggen känner sig bekväma med att vara öppet kristna?

Här är Birros senaste blogginlägg om sin situation:

http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/jaccuse/
Emm