Varför lider jag?


Varför lider jag? Varför nu? Vad är meningen med alltihop? Jag tror ju på Gud, jag älskar Honom och alla människor runtomkring mig, jag gör allt för att tjäna Honom. Varför känns det då som att jag då gör allting fel och att jag på något sätt får ta konsekvenserna för något dumt val jag någon gång kanske har gjort?

Under den smärtsamma korsvägsandakten på Jerusalems gator för någon vecka sedan förstod jag Jesu smärta mer än någonsin, och det var många saker som uppenbarades för mig. Till exempel hur ensam Jesus måste ha känt sig då de flesta av dem som hade lovat att för alltid stå vid Hans sida inte ens befann sig där den dagen och hur besviken och ledsen Han måste ha känt sig. Men för mig föll samtidigt också många pusselbitar ur mitt eget liv på plats. Olika saker som hänt mig de senaste åren spelades upp för mig som på film, både allt gott och ont. Och jag kunde plötsligt se sambanden och syftet med det mesta.

Vi blir ständigt påminda om Jesu kors, hur Han dog för våra synder och Hur han gav sitt liv åt oss, och ofta är det något som vi tar för givet? Förstår vi på allvaret i detta och dess inverkan på vårt liv? Jag tror att det är när vi själva får smaka på livets sura vin men sedan får se ljusa glimtar även i de mörkaste vrår som vi verkligen har möjlighet att förstå innebörden av Guds kärlek till oss. Det är då vi förstår att vi aldrig är helt ensamma.

Det betyder inte att det är meningen att vi kristna ska lida, men det är ett faktum att livet på denna jord inte alltid kommer att vara någon enkel uppgift. Det är meningen att vi ska bära våra kors med Jesus och tillsammans med varandra! Även om det så skulle vara att vi lyckas klara oss undan lidanden relativt bra, kan vi inte förneka allt det bittra som sker överallt runtomkring oss. Men Jesus själv har i alla fall tagit sig igenom precis allt det här för att Hans ord inte bara skulle vara ord, utan att Han med hela sitt liv visar vägen man ska gå för att nå fram till ljuset. Jag förstod den dagen plötsligt hur stora delar av livet kan vara som en korsväg. Jag förstod att också vi faller gång på gång men vi reser oss upp. Att det finns hjälpsamma människor längs vägen som till exempel Simon från Kyrene som hjälpte till att bära korset, Veronika som torkade Jesu ansikte, eller Moder Maria som med hennes varma hjärta alltid stod vid Hans sida och led med honom. Och att också vi ofta är dessa personer i andras liv.

När vi firade den heliga mässan i Jesu grav tidigt på morgonen dagen efter, blev en annan sak än mer påtagligt för mig: Guds stora nåd och kärlek för oss, och hur vi endast genom Honom på riktigt kan bli lyckliga! Ja, livet kanske inte är lätt just nu, men ibland kan den öken vi måste ta oss igenom göra oss starkare som personer och inse lyckan på andra sidan ännu mer. Ibland kan vårt lidande göra det lättare för oss att älska och förstå andra, allt beror på hur mycket man förtröstar på Gud och hur man ser på livet. När vi fick möjligheten att kyssa Jesu grav och bara vara där Han själv återuppstått, insåg man hur också vi en dag kan återuppstå med Honom om bara vi öppnar våra hjärtan för Gud. Man kunde smaka på Himlens glädje och se att inte allt i livet kommer att vara grått utan att det finns mycket att glädja sig över också här på jorden. Det är inte de lyckliga som är tacksamma, utan det är de tacksamma som är lyckliga!