Har du gått vilse?

Jag minns när vi fick utföra orienteringar i skolan. Redskapen vi fick använda var en karta, en kompass och huvudet på skaft. Oftast började det bra, men ju längre in i skogen vi kom, desto svårare blev det. Jag skrattar lite åt mig själv när jag tänker på hur många gånger jag egentligen gick vilse. En gång var det så allvarligt att vi kom utanför kartans gräns och gick fria i 2 timmar.

Idag känner jag en sorg. Jag börjar bli som de jag en gång bad för - de som hade tappat bort sig själva på vägen till ljuset, till Gud själv. Ett brustet hjärta är allt som krävs för att man ska komma bort på vägen. Ju äldre vi blir, desto mer nyfikna blir vi på frestelsen. Det är lätt att dras med samhället, vi vill vara som alla andra - normalitet är vad som präglar oss. Men den här envisa tjejen som har en stark tro, den finns fortfarande kvar hos mig. När det debatteras i skolan har jag alltid varit den enda som vågat stå på mig själv och säga vad jag tycker om religion, om abort och allt förekommande. Jag tvivlar inte på Gud men det har mitt förnuft börjat göra, och vem om inte frestelsen själv vill utnyttja detta?

Så nu skulle jag vilja avsluta detta med: glöm aldrig att be för de som tappat bort sig själva på vägen, de som letar efter ansiktets ljus, de som letar efter frid. Livet är som orienteringen vi hade i skolan. Gud har gett oss en karta, en kompass och vår hjärna som redskap. Men hur många gånger du än kommer gå vilse, så kommer Gud fortfarande stå och vänta på dig i slutet. Och hur kan vi veta det? Katolska kyrkans katekets säger: "Av alla synliga varelser är endast människan ”i stånd att lära känna och älska sin Skapare”. Hon ”är den enda varelse på jorden som Gud har velat för dess egen skull”. Hon ensam är kallad att genom insikt och kärlek få del av Guds liv. Hon har skapats för detta ändamål och det är huvudskälet för hennes värdighet /.../ Ty det är av kärlek som du har skapat henne, och det är av kärlek som du har gett henne ett väsen som är i stånd att njuta av ditt evigt Goda.