Kallelsen – ingen spikrak väg

Redan som väldigt ung förstod jag att jag ville leva annorlunda, autentiskt; att inte bara dras med i slentrianen och ”göra som alla andra”. De ideal som präglar vårt samhälle tilltalade mig aldrig på ett djupare plan, och jag tänkte att det måste finnas något annat. Även om jag ibland drömde om världsliga ideal som att bli beundrad, förmögen och framgångsrik så fanns det också en annan längtan som var djupare. För snart fyra år sedan åkte jag därför till ett annat land för att leva i en religiös kommunitet, något jag drömt om länge. Jag visste inte om jag ville bli munk, mest för att jag var rädd för att leva  med för stora uppoffringar, men jag ville i alla fall testa att leva mer radikalt. Fantasin när jag åkte dit var att jag och de andra männen skämtade och hade roligt ihop – vi bad, studerade och betjänade de fattiga. Om det inte fungerade kunde jag alltid åka hem och söka den där högstatusutbildningen som också lockade. Även om jag aldrig skulle ha erkänt det då tycktes jag se två vägar: en ”världslig” och en ”religiös”, och nu skulle jag testa den senare.

Så snart jag landat i kommuniteten blev mitt liv också väldigt annorlunda, men inte annorlunda på det sätt som jag hade hoppats på. Jag har alltid varit en väldigt utåtriktad person, men min oförmåga att förstå det nya språket gjorde att jag blev väldigt sluten i mig själv, och jag kände mig utanför. Trots att andra fanns i rummet, umgicks vi inte i någon egentlig mening. Den som har känt sig exkluderad i en kompisgrupp, eller för den delen borttappad i en ny och främmande stad, vet att människors fysiska närvaro inte alltid är en garant för gemenskap. Även om vi var artiga mot varandra och tilläts att prata engelska ibland, kunde jag inte odla några djupare kontakter. Inte heller min andliga vägledare kunde tala ett gemensamt språk särskilt väl, och han var dessutom noga med att inte bli för personlig med mig, eftersom ensamheten var en del av formationen. Vi män som flyttat dit skulle inte stanna för att vi gillar varandra, helt enkelt. Man gick runt i korridorerna med alla de religiösa bilderna, men vi umgicks aldrig på ett personligt plan.

Regeln i huset var dessutom väldigt strikt. Kanske var jag tidigare van vid en ganska medioker religiös disciplin, och här kastades jag in i något väldigt extraordinärt. I klassisk ordensanda uppmanades man till perfektion, och det kom ständigt små tillrättavisningar; golv skulle moppas om tre gånger, toaletten skulle städas utan handskar och borste osv. Med min mun har jag alltid hyllat det strikta, men när den riktades mot mig själv, och dessutom utan mänsklig värme, blev den väldigt svår att hantera.

Hur var det då med Gud och Maria, fann jag inte tröst hos dem? Vi bad mycket i huset, firade daglig mässa osv., och man kan tycka att jag borde funnit vad jag sökte där. Jag har alltid tyckt om att gå i kyrkan, men inte heller i bönen fann jag värme eller vägledning. Faktum är att även det inre livet var tomt och kallt, trots de vackra byggnaderna och de många tända ljusen. Min enda rädsla var att göra fel, att inte duga. Till och med när vi bad plågades jag av detta – ”jag är ensam, jag gör aldrig rätt, alla de andra är mycket striktare och intelligentare än jag...”

Mitt i allt detta gick jag närmast in i en depression. Jag kände mig misslyckad och värdelös och förstod inte vad allt detta skulle betyda. Jag hade åkt hemifrån med stolt hållning, helgondrömmar och en ryggsäck full med beröm från skola och omgivning, men i det nya landet kände jag mig som en liten skrutt. En dag sökte jag mig därför, med min vägledares tillåtelse, utanför kommuniteten. Jag hade fått kontakt med en ganska känd präst – låt oss kalla honom ”fader Basil” - på uppmaning av några nunnor som jag känner från min hemförsamling. Basil bodde ute i slummen och var alltid upptagen eftersom många kom till honom med sina ärenden. Hur som helst lyckades jag få tag på honom via telefon, och vi bestämde oss för att mötas redan några dagar senare. 

Morgonen då vi skulle träffas gick jag upp extra tidigt, full av entusiasm. Jag åkte buss ut i förorten där han bodde, och frågade mig fram med hjälp av de få ord jag plockat upp från det inhemska språket. Även om jag hade ett par timmar till godo gick tiden alltmer, och människorna jag frågade om vägen tycktes skicka mig i helt olika riktning hela tiden. Aldrig verkade jag komma rätt. Runt om mig körde bilar, husen var halvt förfallna och allt såg likadant ut. Jag gick och gick och svetten rann nedför pannan i värmen. Förtvivlad började jag inse att vårt möte inte skulle bli av, att jag hade förolämpat denna upptagne präst med min försening, och att inte ens detta kunde jag lyckas med. 

När tiden för vårt möte hade passerat och jag var beredd att ge upp upptäckte jag dock en liten kyrka med omgivande trädgård. Överallt var vackra fåglar och blommor, och där fanns också en liten skäggig munk med förnöjsamt och vänligt utseende. Jag frågade efter fr. Basil och hoppades att jag kommit rätt, men munken pekade i en annan riktning. Även om jag var försenad ville jag ta mig dit och förklara att jag aldrig hade haft för avsikt att vara respektlös och jag testade.

Munken pekade mig mot en liten bakgata, och mycket riktigt fanns där ett litet kloster som vaktades av en stor grind. Nycklarna togs omhand av en lite tilltufsad man, förmodligen en tidigare hemlös som tagits omhand av ordensbröderna. Jag fick gå upp för en liten kulle och högst upp i huset möttes jag av ytterligare en munk som log med hela ansiktet. Jag förklarade mitt ärende, och han skulle snabbt springa till fr. Basil och berätta att jag var där. För att jag skulle slippa vara ensam medan jag väntade hämtade han dessutom en annan munk för att hålla mig sällskap. Det skulle dock inte dröja länge innan han kom, fr. Basil.

När fr. Basil trädde in i rummet slogs jag av hur liten han var. Visserligen florerar han på bilder i lite olika sammanhang, men litenheten framgår inte på dem. Det var ett oerhört ödmjukt intryck, fullständigt avväpnande. Han log, hämtade te och kex och drog små vitsar för att lätta upp stämningen och låta mig förstå att han inte var arg eller besviken på mig (skammen måste ha lyst igenom från min sida). Tiden gick, och vi kom att prata i flera timmar. Ständigt kom folk som sökte honom, men de fick alltid svaret att han var upptagen. Nu satt han med mig, och lyssnade på min berättelse. Säkert såg han sorgen i mina ögon, trots att den lämnat mitt hjärta under hela tiden vi satt tillsammans. Faktum är att jag upplevde motsatsen till sorg, nämligen kärlek och glädje.

Under vårt möte talade vi om Sverige, och om de fattigas situation. Jag hade i någon mån rest för att komma den närmre, men den fattigaste av oss alla visade sig vara jag. Fr. Basil förklarade att ”även om ni inte har ekonomiskt fattiga människor i ditt land”, sade han, ”så har ni helt säkert sådana som är ensamma och sörjer”. Han sade också att Gud hade låtit mig se lite av de fattigas verklighet i mitt eget hjärtas mörker, så att jag kunde lära mig att känna igen dem och älska dem. Ryktesvägen hade han hört talas om att människor här i Sverige lever utan kärlek; utan fasta familjer, och inte minst utan Gud. 

Han bjöd också in mig att bo med honom och de andra bröderna i stället för i kommuniteten där jag nu vistades, men i mitt hjärta visste jag att Gud kallade hem mig till Sverige. Jag hade lämnat landet stolt, i förhoppning att ”tjäna” såsom helgonen tjänar i böckerna, trots att jag inte är ett helgon. Min reservplan hade varit att läsa till ett högstatusjobb, och min kärlek till de utsatta var ”från ovan”; jag som stark ville tjäna den som är svag. Nu var jag själv svag, minst i världen rent av. I mitt hjärta kände jag mig som en liten lort som förlorat glädjen över sin nya ryggsäck, efter att han hade kissat på sig första dagen i skolan. 

Min sorg och litenhet gjorde dock inget längre, för Gud hade låtit mig erfara den av en anledning. Jag hade blivit liten, för att jag skulle kunna möta andra ”småttingar” i ett jämlikt möte. Mitt jobb är inte att vara ”fadern” som tröstar, utan brodern som pekar mot den himmelske Fadern. Genom mitt möte med fr. Basil skulle jag komma att förstå att ett lyssnande öra och lite kex kan vara skillnaden mellan himmel och helvete, mellan förtvivlan och eufori. Moder Teresa brukade säga att små saker betyder mycket om vi investerar mycket kärlek i det, och nu var det något annat än en kliché. Faders kex var välsignat bröd, inte för att han läst någon särskild bön över det, utan för att han delade med värme och omtanke. I en av kyrkans äldsta hymner sjunger vi ”Ubi caritas et amor, Deus ibi est” (ungefär: ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där bor också Gud”). Hjärtats erfarenhet av hymnens innebörd var betydligt dyrbarare än mina ursprungliga fantasier om att skämta runt ett soppkök med några andra munkar, att ”tjäna” von oben. 

Så vad vill jag ha sagt med min text? För det första vill jag uppmana alla som känner sig nyfiken på det religiösa livet att testa. Gud har placerat nyfikenheten där av en anledning, även om det senare visar sig att du ska vara ”i världen”. I mitt fall gjorde det att jag blev mer lyhörd för andra människors behov, men jag blev också mer medveten om min egen litenhet. Likaså upptäckte jag att mina ursprungsplaner kanske inte var så goda trots allt, eftersom mitt inre öga var grumlat av fåfänga. Idag lever jag ett mindre anspråksfullt liv, men det är mycket glädjefyllt och gott. Min strävan efter autencitet och radikalitet ryms definitivt inom dess ramar, och det var egentligen det jag ursprungligen sökte. Ibland besöker jag de sjuka och ensamma här i Sverige, och nästan vid varje möte bekräftar Gud denna kallelse genom att låta glädjen från mötet med fr. Basil återkomma. Jag vet att nu att det är dem Jesus kallar mig till, men som deras broder, inte deras välgörare. Dessutom behöver ingen känna till mina besök, och jag behöver inte skylta med en ordensdräkt. 

Er tillgivne,
Nisse