Here comes a feeling you thought you’d forgotten

Det finns ingen som varit sjuk lika ofta som jag sedan 2014 började (förutom alla mina familjemedlemmar) och det finns ingen i världen som har fått lika lite spirituell upplevelse under extremalt förkylningslidande som jag. Så vad gör man? Internet. Man gör Internet. 

Så under mina tråkiga dagar av svaghet men när jag upplevde tillräckligt med styrka för att klara av att sätta på mobilen kom jag in på någon blogg där det finns en massa kända tavlor och på dem har man skrivit sångrader från ett band och den kombinationen resulterade i en ny interpretation av sångtexten. En av dem såg ut så här:
Vad fint, tänkte jag, och fortsatte kisandes att scrolla igenom hela Internet. Sedan blev jag frisk och när jag blev frisk så tog jag min lillasyster visade henne mina gamla teckningar för att hon var nyfiken på den där pärmen på mitt rum, och där hittade vi ett ganska stort collage som jag hade gjort med en kompis på dagis. Där hade vi klippt ut en massa bilder från tidningar och klistrat fast. I mitten av det collaget fanns en dam i rosa klänning gungandes med en man liggandes framför henne med en perfekt insyn under hennes kjolar och volanger. Ni vet vilken konstverk det var. (Take your beautiful and delicate finger and scroll up.)

Det var en känsla som jag hade glömt – jag mindes plötsligt vännen som jag gjorde collaget med, jag mindes min barndom och plötsligt blev jag ett sentimentalt vrak medan min lillasyster inte misstänkte någonting. Jag frågade mig själv senare: hur har jag mognat andligt sedan tiden då jag var ett litet barn? Det verkar som om jag inte mognat alls. Jag har bara blivit tråkigare. 

Vad jag vill med denna fasta är att rena mina ögon, så att de kan glänsa på samma sätt under alla påskens högtider som de gjorde när jag var barn. Jag minns hur jag kände att jag nästan exploderade inombords när det äntligen var påsk och solen sken genom kyrkfönstren och alla sjöng glada psalmer. Men för att fira påsk som barn, måste jag också fira fastan precis på samma sätt. Jag har hört korsvägsstationerna tusentals gånger men jag måste leva mig in i dem som om jag hörde dem för första gången.

Jag har försökt att fira fasta och påsk vuxet i flera år nu, men jag har märkt att den vuxna mig är mycket räddare än den lilla mig. Rädd för att be fel, för lite, för personligt, för opersonligt, för falskt, vad vet jag. Oftast resulterar rädslan i att jag klipper av banden med Gud helt. Psykologiskt sätt är det rimligt – man undviker det man är rädd för. Den lilla mig var inte rädd för Gud; hon kände tillit och glädje. Och det är det som jag vill återuppleva, det som jag trodde att jag hade glömt.
Hur vill du fira påsk i år?