Vem är DU?


Det finns en sak på den här jorden som människor aldrig kan ta ifrån dig. I alla fall inte frivilligt. Din tro. I en värld där allt du äger, alla du älskar, och allt du håller kärt kan tas ifrån dig inom loppet av en tusendels sekund (fråga bara de kristna i Nordkorea, Sydsudan, Nigeria etc.) så är din tro det enda du någonsin med säkerhet kan behålla.

Ändå så är det alltför många utav oss som verkar ha ett behov av att gömma vår tro i ett mörkt hörn någonstans med förhoppningen att ingen utomstående skall se (eller i alla fall inte våra fräcka vänner, den snygga tjejen vi är kära i, ja ni förstår nog poängen). MEN, ibland passar det att ta fram tron ur det mörka hörn vi så lägligt förpassat den i, damma av den lite lätt och stolt bära med den till kyrkan, till SUK-lägret eller till Facebook där vi tillsammans med våra katolska vänner förfasar oss över svenska kyrkans förfall, islams framfart, abort, hur fullkomligt tröga ateister är som inte förstår att Gud finns osv. Sen när helgen har kommit till ända, lägret är över och vi har kommit hem igen så slänger vi snabbt in vår tro i det mörka hörnet innan någon utomstående, ve och fasa, hunnit upptäcka den. Puh, suck av lättnad, ingen hann upptäcka att jag varit på katolskt ungdomsläger. Tänk om folk typ tror att det är Livets Ord liksom… Och om någon frågar vad vi gjort under helgen så tänker vi febrilt ut någon ursäkt, som vi sedan stammar fram i hopp om att slippa allt för närgångna följdfrågor: ”Ehh jag var typ hos några polare i Marielund, nära Stockholm typ..”

Så, varför sitter jag då här och raljerar över katolsk ungdomsverksamhet? Är det för att jag tycker att den är dålig? Absolut inte! Jag tror att bland det viktigaste vi har som katolska ungdomar är just den gemenskap som ungdomsverksamheten erbjuder oss. Särskilt i ett land som Sverige där känslorna för katolska kyrkan generellt sett inte kan beskrivas som speciellt översvallande och där kunskapen om katolska kyrkan generellt är på en nivå som hade fått en femårings kunskap i kvantfysik att verka imponerande (Alla gånger jag fått frågan om jag som katolik firar jul, om jag tillber Yahwe osv… Listan kan göras mycket lång och då vill jag verkligen betona ordet mycket).

Det är lätt att känna sig ensam i tron när man är omgiven av en kultur som premierar sex, pengar, status, makt, personlig självförverkligande och alla andra värden som går tvärtemot det Kristus predikade och som vi ännu idag, två tusen år senare, bekänner oss till. Ungdomsverksamheten är alltså viktig, MEN, vi får aldrig nöja oss med att bara damma av tron när vi ska ut på SUK-läger eller gå i mässan. Tron skall ALLTID vara avdammad. Faktum är att den skall glänsa mer än de helkroppsspeglar som ni kvinnliga läsare på bloggen står framför varje morgon. Om vi ständigt förpassar tron till det mörka hörnet när vi umgås med våra icke-kristna vänner så går vi dels själva miste om en chans att utvecklas som troende människor och dels går våra vänner miste om en chans att komma i kontakt med Gud.

Missförstå mig inte nu. Jag är helt övertygad om att många av er som läser Confessiones är tillräckligt starka i tron för att be för maten inför främlingar, våga ta ställning mot abort på biologilektionen, erkänna för era vänner i det testosteronstinna hockeylaget att ni tänker vänta med sex tills ni gift er osv. Men tillräckligt många av oss gör inte det. Alltför många av oss är tysta när vi egentligen borde prata. Vi är för fega. Och det i sig är inget konstigt. Människan är en social varelse där viljan att passa in i gruppen är väldigt stark och där rädslan att hamna utanför gruppen är ständigt närvarande. Samtidigt är egenskapen att kunna överkomma våra gruppinstinkter en av de faktorer som skiljer oss från djuren.
Faktum är att vi måste kämpa mot dessa våra djuriska instinkter för att utvecklas som människor. Och det innebär att vi ibland måste sätta ner foten och säga: ”Inget grupptryck i världen ska få mig att vara tyst om min tro, den är en del av mig, den är vad jag är”. Medvetet eller ej, men vår tro definierar oss. Den är den del av oss. Den finns alltid där, i våra värderingar, i våra handlingar, i våra rop på Gud.

Om vi förnekar vår tro, förnekar vi inte bara Gud utan också oss själva. Vi låter de som får oss att förneka vår tro definiera oss, istället för att definiera oss själva som Guds folk. Det är inte att vara en människa, det är att vara ett viljelöst djur som följer flocken likt ett löv följer vinden. Så nästa gång någon frågar er var ni varit någonstans i helgen så ställ er följande fråga: ”Vem är jag, vad står jag för och skall jag låta denna människa definiera mig? Trots allt, ingen kan ta er tro ifrån er mot er vilja.