Belgien är väldigt vackert. Där finns den flamländska
arkitekturen, kanalerna, landsbygden med utspridda blå-grå kor som producerar
vispgrädden (på flamländska Slagroom)
till kaféerna och konditorierna. Där finns alléer med cyklar och byar med
medeltida kyrkor och städer med fantastiska kristna konstverk. Där kan man se
Van Eycks ”Gentaltaret” och den vördade Heliga Blods-reliken – blod som ska ha
samlats in av Josef av Arimatea och sedan ska ha förts ut ur det Heliga Landet
av Thierry av Alsace, Greve av Flandern. Men förutom det natursköna och den
fina konsten – inklusive konditorernas och spetsmakarnas arbete – finns det
något djupt obehagligt över landet. Den katolska kulturen har trasats sönder av
ett par generationers intellektuella som för krig mot sitt eget arv.
Jag besökte Belgien för första gången 2004 för att delta vid
en teologisk konferens i Leuven. Mässan som firades där var mitt livs mest
bisarra liturgiska upplevelse. Den firades inte i någon av de många kyrkorna i
Leuven, utan i konferenshallen. En del av ceremonin var att titta på en film om
terrorattacken mot World Trade Center den elfte september, medan man lyssnade
på stämningsmusik. En av deltagarna från Holland hade folkdräkt på sig och såg
ut som en medlem i bandet The Village
People. En nigeriansk präst som deltog blev behandlad som en idiot för att
han hyste respekt för kardinal Arinze. Jag blev hånad för att jag kritiserade
den modernistiska kulturen och en person bad artigt om ursäkt och sa ”du måste
förstå, vissa här tror att du är allierad med Joseph Ratzinger!”
Jag hade en stark känsla av att det var som om Leuven
träffats av en neutronbomb – den sortens bomb som dödar människor men lämnar
byggnaderna oskadda. Alla de gotiska byggnaderna fanns kvar – de yttre tecknen
på en livskraftig katolsk kultur fanns fortfarande där för turisterna att titta
på – men människorna som arbetade inne i byggnaderna verkade inte vara de
ursprungliga invånarna. De var som ett annat folkslag som flyttat in efter någon
stor katastrof, och de gillade inte det som en gång varit. Vår Fru – Visdomens
Säte och Leuvens beskyddare – verkade åsidosatt.
Ett par år senare deltog jag vid en annan teologisk
konferens, denna gång i Krakow. En belgisk professor höll inledningsanförandet
i den sal som hyser den polska akademien för vetenskap och konst. Han irrade
bort sig från sitt ämne och höll ett brandtal för Dödens Kultur och alla dess
projekt (genetiskt urval, dödshjälp, beskattning av barn etc.). Han menade till
och med att alla som är emot preventivmedel borde dömas som brottslingar. Alla
deltagare vid konferensen var kanske inte förespråkare för Humanae Vitae, men
de blev ändå helt chockade över att han tilläts hålla ett så totalitärt tal mot
livet i den polska akademiens lokaler, med Auschwitz bara några timmars bilfärd
bort. Deltagarna slogs av hur nära talarens övertygelser var den nazism, vars
vålnader (bildligt talat) fortfarande hemsöker Krakows gator. En snabb googling
avslöjade att den lysande akademikern utbildades av Jesuiter i Antwerpen och
var en produkt av universitetet i Leuven. När jag googlade mera nyligen läste
jag att han lät avsluta sitt liv förra året, då han – omgiven av sina barn –
fick en dödlig injektion. Jag antar att det talar till hans fördel att han
åtminstone levde som han lärde, men jag undrar hur någon som utbildades av
jesuiter på 30-talet kunde hamna i ett sådant andligt förfall. I en intervju
gjord strax innan han dog sa han att religion är nonsens, en barnslig
förklaring för allt det som vetenskapen ännu inte greppat. Vid något tillfälle
i sitt liv måste han alltså ha gått på Feuerbachs religionskritik.
En av de värsta låtarna i Eurovisionsfestivalen förr
året var Belgiens. Den hette ”Love kills”. Refrängen gick så här:
Waiting for the bitter pill . Give me something I can feel ‘Cause love kills over and over. Love kills over and over

Stackars kung Philippe måste nu bestämma sig för hur han
ska reagera på det faktum att hans regering har röstat för barneutanasi. Vi är
många som hoppas att han ska göra som hans helgonlika farbror som 1990 hellre
abdikerade än skrev under en ny, mera tillåtande, abortlag. Kung Baudoin (1) ställde den retoriska frågan: Är det rätt att jag är den enda Belgiska
medborgaren som kan tvingas handla mot mitt eget samvete i en så viktig fråga?
Är samvetsfriheten helig för alla, utom för kungen?
Sjukhuset i Bryssel där barn ska ”avlivas” är uppkallat
efter Drottning Fabiola – Kung Baudouins änka. Vi får väl anta att hon inte
vill låna sitt namn till en institution som ger barn dödliga injektioner.
Kanske kommer hon dra in sjukhusets tillstånd att använda hennes namn?
Vad var det som gick fel? Hur kan ett land, som
åtminstone är katolskt till namnet, göra så här? Kan man skylla allt detta på
teologen Edward Schillebeeckx och hans kollegor? Han som ville anpassa teologin
efter tidsandan, anpassa katolicismen efter modernismen. Eller är
orsakssammanhangen långt mer komplexa? Varför är Belgien i ett så mycket sämre
skick än till och med Frankrike, eller Tyskland?
Efter det belgiska parlamentets beslut har bloggare på
andra sidan engelska kanalen frågat sig om britternas försvar av Belgien under
första världskriget var ett gigantiskt slöseri med människoliv och tid. Om nu
belgarna verkligen längtar efter en dödens kultur kunde de väl lika gärna nöjt
sig med Preussiskt herravälde ett århundrade tidigare, och därmed låtit världen
slippa en väldig massa trauma.
Kung Baudoin och drottning Fabiola kunde kanske inte
rädda Belgiens katolska kultur från 1960-talets tidsanda men de tog åtminstone
ett tydligt avstånd från den. Vissa strider kan inte vinnas med politiska
medel, utan bara med andlighet. Ibland bygger politiska segrar på många
decenniers andlig förberedelse. Till exempel menar historiker nu för tiden att
den polska nioåriga novenan (från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet)
var den andliga, intellektuella och till och med praktiska förberedelsen för rörelsen
Solidaritets framgång på 80-talet.
Det dilemma som kung Philippe just nu kämpar med är bara
ytterligare en ögonblick i den strid som påbörjades på 1960-talet, då Belgiska
intellektuella bestämde sig för att den katolska tron hade passerat sitt
bäst-före-datum. Låt oss be att kung Philippe finner modet han behöver för att
ställa sig på sin farbrors sida – tillsammans med alla som runt om i världen
tror att det mänskliga livet är helgat. Vi får hoppas att han tar evighetens
perspektiv.
Tracey Rowland, Crisis Magazine, 18 februari 2014
Det finns ett uppmaning till Kung Philippe att han ska vägra
skriva på den nya lagen. Klicka på länken och skriv under!
http://citizengo.org/en/4158-not-sign-legalisation-child-euthanasia
(1) Kung Baudoins mamma var drottning Astrid. Hon var en svensk prinsessa, uppfostrad protestantiskt. När hon gifte sig med den fromme, katolske, belgiske kronprinsen konverterade hon och blev katolik. Hon gav bidrag till den katolska skolan i Göteborg, som fram till slutet av 90-talet hette ”Drottning Astrids katolska skola”. Fortfarande minns vi henne i Göteborg – en av salarna i Kristus Konungens församlingshem kallas ”Astridsalen”, och där hänger hennes porträtt (översättarens anmärkning.)
(1) Kung Baudoins mamma var drottning Astrid. Hon var en svensk prinsessa, uppfostrad protestantiskt. När hon gifte sig med den fromme, katolske, belgiske kronprinsen konverterade hon och blev katolik. Hon gav bidrag till den katolska skolan i Göteborg, som fram till slutet av 90-talet hette ”Drottning Astrids katolska skola”. Fortfarande minns vi henne i Göteborg – en av salarna i Kristus Konungens församlingshem kallas ”Astridsalen”, och där hänger hennes porträtt (översättarens anmärkning.)
Översatt av Birgitta Gelotte