Vad är det för fel på Belgien?



Belgien är väldigt vackert. Där finns den flamländska arkitekturen, kanalerna, landsbygden med utspridda blå-grå kor som producerar vispgrädden (på flamländska Slagroom) till kaféerna och konditorierna. Där finns alléer med cyklar och byar med medeltida kyrkor och städer med fantastiska kristna konstverk. Där kan man se Van Eycks ”Gentaltaret” och den vördade Heliga Blods-reliken – blod som ska ha samlats in av Josef av Arimatea och sedan ska ha förts ut ur det Heliga Landet av Thierry av Alsace, Greve av Flandern. Men förutom det natursköna och den fina konsten – inklusive konditorernas och spetsmakarnas arbete – finns det något djupt obehagligt över landet. Den katolska kulturen har trasats sönder av ett par generationers intellektuella som för krig mot sitt eget arv.

Jag besökte Belgien för första gången 2004 för att delta vid en teologisk konferens i Leuven. Mässan som firades där var mitt livs mest bisarra liturgiska upplevelse. Den firades inte i någon av de många kyrkorna i Leuven, utan i konferenshallen. En del av ceremonin var att titta på en film om terrorattacken mot World Trade Center den elfte september, medan man lyssnade på stämningsmusik. En av deltagarna från Holland hade folkdräkt på sig och såg ut som en medlem i bandet The Village People. En nigeriansk präst som deltog blev behandlad som en idiot för att han hyste respekt för kardinal Arinze. Jag blev hånad för att jag kritiserade den modernistiska kulturen och en person bad artigt om ursäkt och sa ”du måste förstå, vissa här tror att du är allierad med Joseph Ratzinger!”

Jag hade en stark känsla av att det var som om Leuven träffats av en neutronbomb – den sortens bomb som dödar människor men lämnar byggnaderna oskadda. Alla de gotiska byggnaderna fanns kvar – de yttre tecknen på en livskraftig katolsk kultur fanns fortfarande där för turisterna att titta på – men människorna som arbetade inne i byggnaderna verkade inte vara de ursprungliga invånarna. De var som ett annat folkslag som flyttat in efter någon stor katastrof, och de gillade inte det som en gång varit. Vår Fru – Visdomens Säte och Leuvens beskyddare – verkade åsidosatt.
Ett par år senare deltog jag vid en annan teologisk konferens, denna gång i Krakow. En belgisk professor höll inledningsanförandet i den sal som hyser den polska akademien för vetenskap och konst. Han irrade bort sig från sitt ämne och höll ett brandtal för Dödens Kultur och alla dess projekt (genetiskt urval, dödshjälp, beskattning av barn etc.). Han menade till och med att alla som är emot preventivmedel borde dömas som brottslingar. Alla deltagare vid konferensen var kanske inte förespråkare för Humanae Vitae, men de blev ändå helt chockade över att han tilläts hålla ett så totalitärt tal mot livet i den polska akademiens lokaler, med Auschwitz bara några timmars bilfärd bort. Deltagarna slogs av hur nära talarens övertygelser var den nazism, vars vålnader (bildligt talat) fortfarande hemsöker Krakows gator. En snabb googling avslöjade att den lysande akademikern utbildades av Jesuiter i Antwerpen och var en produkt av universitetet i Leuven. När jag googlade mera nyligen läste jag att han lät avsluta sitt liv förra året, då han – omgiven av sina barn – fick en dödlig injektion. Jag antar att det talar till hans fördel att han åtminstone levde som han lärde, men jag undrar hur någon som utbildades av jesuiter på 30-talet kunde hamna i ett sådant andligt förfall. I en intervju gjord strax innan han dog sa han att religion är nonsens, en barnslig förklaring för allt det som vetenskapen ännu inte greppat. Vid något tillfälle i sitt liv måste han alltså ha gått på Feuerbachs religionskritik.
En av de värsta låtarna i Eurovisionsfestivalen förr året var Belgiens. Den hette ”Love kills”. Refrängen gick så här:
Waiting for the bitter pill
. Give me something I can feel
 ‘Cause love kills over and over. 
Love kills over and over
Inte för att jag vet exakt vad det ska betyda men en sak är säker: det är ett radikalt avbrott från de normala
sambanden mellan kärlek och liv och fortplantning. Övriga länder erbjöd det vanliga schlagersortimentet – lite heavy metal, lite punk, några smäktande ballader – men det belgiska bidraget utmärkte sig som något mycket mörkt och otäckt. Det var popmusik för och från dödens kultur.
Stackars kung Philippe måste nu bestämma sig för hur han ska reagera på det faktum att hans regering har röstat för barneutanasi. Vi är många som hoppas att han ska göra som hans helgonlika farbror som 1990 hellre abdikerade än skrev under en ny, mera tillåtande, abortlag. Kung Baudoin (1) ställde den retoriska frågan: Är det rätt att jag är den enda Belgiska medborgaren som kan tvingas handla mot mitt eget samvete i en så viktig fråga? Är samvetsfriheten helig för alla, utom för kungen?
Sjukhuset i Bryssel där barn ska ”avlivas” är uppkallat efter Drottning Fabiola – Kung Baudouins änka. Vi får väl anta att hon inte vill låna sitt namn till en institution som ger barn dödliga injektioner. Kanske kommer hon dra in sjukhusets tillstånd att använda hennes namn?
Vad var det som gick fel? Hur kan ett land, som åtminstone är katolskt till namnet, göra så här? Kan man skylla allt detta på teologen Edward Schillebeeckx och hans kollegor? Han som ville anpassa teologin efter tidsandan, anpassa katolicismen efter modernismen. Eller är orsakssammanhangen långt mer komplexa? Varför är Belgien i ett så mycket sämre skick än till och med Frankrike, eller Tyskland?
Efter det belgiska parlamentets beslut har bloggare på andra sidan engelska kanalen frågat sig om britternas försvar av Belgien under första världskriget var ett gigantiskt slöseri med människoliv och tid. Om nu belgarna verkligen längtar efter en dödens kultur kunde de väl lika gärna nöjt sig med Preussiskt herravälde ett århundrade tidigare, och därmed låtit världen slippa en väldig massa trauma.
Kung Baudoin och drottning Fabiola kunde kanske inte rädda Belgiens katolska kultur från 1960-talets tidsanda men de tog åtminstone ett tydligt avstånd från den. Vissa strider kan inte vinnas med politiska medel, utan bara med andlighet. Ibland bygger politiska segrar på många decenniers andlig förberedelse. Till exempel menar historiker nu för tiden att den polska nioåriga novenan (från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet) var den andliga, intellektuella och till och med praktiska förberedelsen för rörelsen Solidaritets framgång på 80-talet.
Det dilemma som kung Philippe just nu kämpar med är bara ytterligare en ögonblick i den strid som påbörjades på 1960-talet, då Belgiska intellektuella bestämde sig för att den katolska tron hade passerat sitt bäst-före-datum. Låt oss be att kung Philippe finner modet han behöver för att ställa sig på sin farbrors sida – tillsammans med alla som runt om i världen tror att det mänskliga livet är helgat. Vi får hoppas att han tar evighetens perspektiv.
Tracey Rowland, Crisis Magazine, 18 februari 2014

Det finns ett uppmaning till Kung Philippe att han ska vägra skriva på den nya lagen. Klicka på länken och skriv under!

http://citizengo.org/en/4158-not-sign-legalisation-child-euthanasia

(1) Kung Baudoins mamma var drottning Astrid. Hon var en svensk prinsessa, uppfostrad protestantiskt. När hon gifte sig med den fromme, katolske, belgiske kronprinsen konverterade hon och blev katolik. Hon gav bidrag till den katolska skolan i Göteborg, som fram till slutet av 90-talet hette ”Drottning Astrids katolska skola”. Fortfarande minns vi henne i Göteborg – en av salarna i Kristus Konungens församlingshem kallas ”Astridsalen”, och där hänger hennes porträtt (översättarens anmärkning.)
Översatt av Birgitta Gelotte