Känner någon kateket igen sig?

Det är många söndagar som man vaknar och tänker att man inte orkar gå till mässan. Trots de sköna tankarna att stanna kvar i den varma sängen reser man sig och går till kyrkan. Personen som gick in i kyrkan var en person som kanske hade ont i bröstet av all stress som tynger en eller stressad av alla förväntningar som andra har på en. Men när man varit med under mässan och sedan haft en söndagslektion med barnen är det en helt annan person som kommer ut genom kyrkporten. En glad människa fylld av hopp och kärlek.
Under förra veckans söndagslektion bad jag lite annorlunda med barnen, jag bad en spontan förbön där jag tackade Gud för dessa barn som är med mig idag och jag fick ögonkontakt med alla. Jag kunde se hur barnen blev rörda av vad jag sa och det var jag också. Nästan till tårar.
Det kateketer gör idag är anmärkningsvärt och man kan som kateket känna att man inte är uppskattad och att folk ifrågasätter ens sätt att undervisa eller annat. Men håll modet uppe! När du säger orden om hur Gud älskar, är Gud i dig och när du ber med barnen fylls ditt hjärta med en fröjd och ro som inget annat hade kunnat göra. Gud älskar dig för den du är och det du gör för barnen i kyrkan. Därför ska du fortsätta kämpa för barnen så de får chansen att uppleva vad du upplever i ditt hjärta! <3