Bör abort vara olagligt?




Katolska Kyrkans lära om att abort är moraliskt ont är välkänd. Men vad säger egentligen Kyrkan om vilka metoder samhället bör tillgripa för att förhindra aborter? Bör Kyrkan över huvud taget blanda sig i politiken?

År 1995 skrev den salige påven Johannes Paulus II encyklikan Evangelium vitae (Livets evangelium), där han utförligt redogör för Kyrkans lära rörande kontroversiella livsfrågor, framförallt abort och eutanasi. Redan encyklikans titel antyder att dessa frågor är djupt förenade med evangeliets kärna, och långt ifrån någonting perifert som skulle riskera att ”skymma evangeliet” om man talar för mycket om dem. Påven skildrar allvaret i abortfrågan med bl.a. följande ord: ”Bland alla de brott som människan kan begå mot livet uppvisar genomförandet av abort drag som gör det särskilt allvarligt och förkastligt. … Här dödas en människa som precis börjar gå livet till mötes. Det går sannerligen inte att föreställa sig ett mer oskyldigt väsen: det skulle aldrig kunna ses som en angripare och än mindre som en orättfärdig angripare! Det är svagt och värnlöst, det saknar till och med det minimala försvar som den bevekande kraften i den nyföddes skrik och gråt utgör.” (EV 58). Kyrkan måste göra något för att stå upp för ”dessa minsta” och deras rättigheter, och i detta ingår att uttala sig om hur den civila lagstiftningen bör se ut.

Så vilket ansvar har då lagstiftarna, och i förlängningen alla vi röstberättigade medborgare, när det gäller abort? En hel del, enligt Johannes Paulus II: ”Det faktum att man i tankesätt, praxis och lagstiftning accepterar abort, är ett klart bevis på en mycket farlig kris i det moraliska medvetandet, och därför blir det allt svårare att skilja mellan gott och ont, även när det handlar om den grundläggande rätten till liv. … Ansvar har även lagstiftarna som har föreslagit och beslutat om abortlagarna.” (ibid.) Samhällets lagar har alltså en mycket viktig funktion i att undervisa befolkningen om vad som är rätt och fel. Jag har själv hört genom en som arbetar inom sjukvården att många kvinnor som kommer för att göra abort över huvud taget inte har ifrågasatt att det skulle vara något moraliskt ont, eftersom det ju är lagligt. Orättfärdiga lagar missformar människors samveten.

Påven tar dock även upp argumenten mot en restriktiv abortlagstiftning: ”Andra gånger säger man att den civila lagen inta kan kräva att alla medborgare skall leva på en högre moralisk nivå än de själva bejakar och delar. … För övrigt skulle förbud mot och bestraffning av abort och eutanasi i dessa fall – hävdar man – leda till att de i större utsträckning utförs illegalt. … Man frågar sig vidare om det inte skulle underminera alla andra lagars auktoritet om man håller fast vid en lag som i praktiken är omöjlig att följa.” (EV 68) Men påven betonar att den civila lagen i första hand måste ”garantera att alla medlemmar i samhället får del av respekten för vissa grundläggande rättigheter” och att ”den första och grundläggande bland alla rättigheter är den okränkbara rätt till liv som alla oskyldiga människor åtnjuter.” (EV 71) Påven hänvisar till den helige Thomas av Aquino när han skriver att ”den offentliga auktoriteten ibland kan välja att inte hindra något som vid ett förbud skulle kunna orsaka ännu större skada”, som att ett totalförbud mot abort eventuellt skulle leda till att ett stort antal osäkra aborter utfördes istället. Men detta rättfärdigar inte att en så grundläggande rätt som rätten till liv ignoreras.

Hur bör då politiker förhålla sig till en orättfärdig lag som tillåter abort? Detta tas upp i en deklaration om framkallad abort av troskongregationen från 1974, som också citeras i Evangelium vitae där det står att man varken får delta i propagandakampanjer för en sådan lag eller rösta för den. Däremot slår påven fast att det är tillåtet att rösta för ”en restriktivare lag, som begränsar antalet tillåtna aborter, gentemot en mildare lag som redan gäller”. Detta förutsatt att den valda ledamotens ”personliga absoluta motstånd mot abort är uppenbart och välkänt”, och att det gäller ”en situation där det inte är möjligt att avstyra eller helt upphäva en lag som är för abort” (EV 73).

Katolska Kyrkans katekes tar också upp hur samhällets lagstiftning bör förhålla sig till ”varje oskyldig mänsklig individs oförytterliga rätt till liv”, och citerar i nr 2273 troskongregationenens instruktion Donum vitae (Livets gåva) från 1987: ”Som följd av den respekt och det skydd som borde tillförsäkras ett barn från och med dess konception, bör lagen tillhandahålla lämpliga straffsanktioner för varje avsiktlig kränkning av dess rättigheter.” För att de ofödda barnen ska få samma rättsliga skydd som andra människor är det således nödvändigt att aborter på något sätt bestraffas. Motiveringen till detta är också mycket tydlig: ”I det ögonblick en formulerad lag berövar en kategori mänskliga varelser det skydd som samhällets lagstiftning skall ge dem, förnekar staten därmed allas likhet inför lagen. När staten inte ställer sin kraft till förfogande för alla sina medborgares rättigheter, framför allt de svagastes, hotas rättsstatens själva grundvalar.” (ibid.)

Även vår nuvarande påve Franciskus tar i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) upp abortfrågan och problemet med liberala abortlagstiftningar: “Bland de sårbara som Kyrkan önskar ta hand om med särskild kärlek och omsorg finns de ofödda barnen, de mest försvarslösa och oskyldiga bland oss. Nuförtiden görs många ansträngningar för att förneka dem deras mänskliga värdighet och att göra vadhelst man önskar med dem, genom att ta deras liv och driva igenom lagar som hindrar någon att stå i vägen för detta.” (Nr 213). Påven påpekar dock även att ”å andra sidan är det också sant att vi har gjort ganska lite för att på ett passande sätt tillmötesgå kvinnor i mycket svåra situationer, där abort tycks vara en snabb lösning på deras djupa ångest, särskilt när livet som utvecklas inom dem är resultatet av våldtäkt eller en situation av extrem fattigdom. Vem kan förbli orörd inför sådana smärtsamma situationer?” (ibid.) För att ett förbud mot abort ska uppfattas som trovärdigt och kärleksfullt måste det därför även åtföljas av stöd till dessa oplanerat havande kvinnor som befinner sig i utsatta situationer, framförallt i form av ekonomiska medel men även genom hjälp till bortadoption.

Den riktiga lösningen problemet går dock givetvis bara att uppnå med ett verkligt sexuellt ansvarstagande genom kyskhet och trohet inom äktenskapet, där man är öppen för att ta emot alla de barn som Gud vill ge. Men även om man inte kan övertyga alla människor att acceptera hela Kyrkans lära kring sexualmoraliska frågor, så kan man i alla fall börja med att försöka övertyga samhället om något så självklart som alla oskyldiga människors rätt till liv.