Nakenattack i Domkyrkan

Bilden är tagen april 2013, vid en Femen attack på den
belgiske ärkebiskopen Andre Joseph Leonard. 
Idag rusade några feministiska aktivister in i Stockholms katolska domkyrka. De var topless. De protesterade mot att Spanien inte har fri abort. De var så arga över det att de tog sig till en kyrka under pågående kvällsmässa och stormade dit för att förstöra för de troende. Vardagsmässan hade pågått i 20 minuter. Alla katoliker kan räkna ut att det innebar att mässan hade nått fram till sin absoluta höjdpunkt. Några ur församlingen försökte få ut dem ur kyrkan. Det var nog inte så lätt. Feministerna anklagar mässbesökarna för övervåld.

Jag tänker ofta på de kristna som förföljdes i Rom under de första århundradena. Kristendomen räknades inte ens som en egen religion än, utan romarna kallade den för ”en judisk sekt”.  De var en minoritet. De trodde på något som alla andra tyckte var fullständigt vansinnigt – kannibalism, blasfemi, ond magi.

Roms övriga befolkning hade som nöje att samlas och heja på massavrättningar av kristna på stora arenor. Alla de kristna ledarna fångades in och avrättades. Knappt hann de få en ny påve innan också han skulle kastas till vilddjuren eller korsfästas. Deras frommaste tjejer dömdes till gruppvåldtäkter och tortyr. Listan på våra allra tidigaste martyrer är hur lång som helst.

Men det jag tänker på är att de kristna i dåtidens Rom måste ha trott att de förlorade. Jag antar det i alla fall. De som inte var helgon, som inte trodde så starkt – de måste ju ha tänkt att de tillhörde det förlorande laget. För varje avrättning, varje kränkning måste modet ha sjunkit i deras bröst. För det är ju ofta så världen funkar – de starka slår på de svaga tills de svaga inte finns mer.  

Det kan man tänka på när man är i Rom på Petersplatsen. Dit kom en enkel fiskare från en liten byhåla långt borta. Han blev stadens biskop och ledde sitt stift genom skräck och ond bråd död. Tillslut korsfästes han. På den platsen har kyrkan placerat sin mittpunkt. Där står världens största kyrka. Där bor den nye biskopen av Rom – påven Franciskus – och vakar över de som förföljs, de som sviktar i tron, de som är rädda, de som måste frälsas. Därifrån leds världens äldsta och största organisation. Och vi vet precis vad vi byggt vår kyrka på: martyrernas blod – den lilla förföljda minoritetens tro, hopp och kärlek.

Varje långfredag ber påven korsvägen på en av de arenorna där romarna en gång samlades för att heja på och skratta åt de kristnas gruvliga död – Colosseum. Såna är vi. Det som andra skulle vilja jämna med marken upphöjer vi. Törnekronan blir kungakrona. De som sår under tårar skall skörda med jubel.

När vi känner oss hotade och vi hör förföljelsernas viskningar i luften blir vi lätt så arga och rädda. Säkert är du väldigt arg just nu. Och det fattar man ju. Men det är viktigt att komma ihåg att vi älskar våra kors, våra törnekronor, våra tortyrmedel – vi älskar dem för att kristna i alla tid har förhärligat Gud genom att inte vara rädda. Hur skulle någon kunna skrämma oss? Vi tillhör ju det vinnande laget!

De där feminstiska aktivisterna, däremot, är det synd om. Låt oss be för dem!

Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.”


               Johannesevangeliet 18:36

Skrivet av Birgitta Gelotte