Min fru och jag är ateister, men vår dotter vill döpas och bli katolik.

Jag är stolt över min dotter, men det går inte att förneka att hon chockade sina religiöst ointresserade, blödigt liberala föräldrar.

Gud och religion har inte haft något som helst inflytande över mitt liv på flera årtionden. Jag döptes som spädbarn, men gick inte ens till första kommunion. Rent tekniskt kanske det gör mig till katolik, men i så fall är jag inte ens frånfallen utan snarare någon som slutade innan jag ens började.

Förutom morgonsamlingarna och psalmsång en gång i veckan i lågstadiet, och några års religiös utbildning i mellanstadiet (jag slutade gå så fort det var möjligt), har jag knappast funderat på min odödliga själ – och än mindre på vart den kan tänkas ta vägen när jag dör.

Det har väl hänt, genom åren, att jag bemödat mig om att fundera på saken och då har jag dragit slutsatsen att jag föredrar en vetenskaplig världsbild framför en andlig. Jag är väl antagligen en ateist, men i så fall en ateist med agnostiska tendenser. Jag är en sann skeptiker – i ordets riktiga bemärkelse. Eller så är jag ytlig. Antingen det ena eller det andra.

Jag var beredd att hålla med min fru, som är en rätt inbiten ateist, när hon sa att hon kunde uthärda de flesta livsval våra barn kunde tänkas göra – så länge de inte ville bli soldater eller präster. Så hur gick det när vår äldsta dotter meddelade att hon inte bara trodde på Gud (stort ”G”), utan dessutom ville döpas in i den Katolska tron?

Det borde egentligen inte ha varit en så stor överraskning. För fem år sedan kallade mitt arbete mig, min journalistkollega till fru och vår då treåriga dotter från östra England till sydvästra Frankrike. Vår dotter började i den lokala katolska skolan - en av mina kollegor hade rekommenderat skolan och sagt att utbildningen där var utmärkt. Dessutom hade skolan en plats ledig. Hon har fortsatt i samma skola och vi har ingen anledning att klaga. Tvärtom! Vi har all anledning att tacka kollegan för hennes rekommendation som var mitt i prick.

Skolan är katolsk och de har katekesundervisning (eller ”caté”) en timme i veckan. Egentligen skulle vår dotter inte gått på de där lektionerna eftersom hon inte (ännu) är katolik, men vi tyckte aldrig det var något problem och hindrade henne inte.
En vän till oss brukar närvara vid undervisningen. Hon har ofta berättat att vår dotter är ivrig att lära sig och att hon blivit märkbart rörd när eleverna går i kyrkan på de stora högtiderna. Det är inte så farligt att läsa caté i skolan – det liknar mest katolskt orienterad religionsundervisning. Det är något helt annat att vilja ha hela köret och låta döpa sig. Det är tydligen ytterligare något helt annat att medvetet vilja bli döpt.

Jag vill inte såra mina föräldrar men jag måste påpeka att jag inte hade något val. Jag döptes innan jag kunde ha någon åsikt i frågan. Inte för att det spelar någon roll. Jag blev döpt. Förutom när jag nu skriver om det här har det i princip inte påverkat mitt liv alls. Punkt slut.

Vår lilla flicka, däremot, har tagit ett livsavgörande beslut helt själv. Jag skulle inte kunna vara stoltare. Men det går inte att förneka att hon chockade sina lite självbelåtna, religiöst ointresserade, blödigt liberala föräldrar.

Hur mycket mod behövde hon inte uppbåda för att berätta för oss vad hon ville? Det var uppenbart att vår modiga, rara dotter hade tänkt på sin tro långt och länge.

Så här i efterhand förstår jag att vi hade regelbundna diskussioner om våra olika uppfattningar. Vår dotter kom med skapelseberättelsen. Vi gav henne Michael Bay-vänlig Big Bang. Hon kom med Jesu födelse, frid och god vilja när det blev jul. Vi gav henne familj, vänner och god mat. Hon kom med korsfästelsen. Vi gav henne påskharen. Hon kom med himlen, gud och livet efter detta. Vi gav henne ett liv på 2000-talet och en snar framtid som maskföda.

Efter allt detta – och trots vår milda ovilja mot gud och skapelsen – var hon tillräckligt stark i sin egen övertygelse för att våga säga till oss båda – ansikte mot ansikte och sen även inför prästen – att vår världsbild inte räcker till för henne. Hon tror. Hon vill bli döpt och hon vill bli katolik.

För mig innebär det att jag regelbundet tar mig till prästgården för ”katoliklektioner”. Det innebär att jag ska gå till kyrkan för att delta i familjemässan om söndagarna utan att veta när jag ska sitta och när jag ska stå - jag får hoppas att prästen inte riktar mikrofonen mot mig när han ger sin Jerry Springer-predikan (det kommer han nog inte göra).

Det innebär lite extra ansträngning å min sida och inte så lite frustration för min fru som försöker – och ofta misslyckas – förstå dragkraften i allt detta. Men det betyder allt för min dotter. Hon har tagit sina första steg på en väg som hon, till syvende och sist, kommer få vandra ensam. Jag går med henne så långt jag kan, men redan nu vet hon att det är hennes egen resa. Hon går dit jag inte kan följa henne.

Jag kan bara hoppas att hon, nästa gång hon står inför ett livsavgörande beslut, kommer ihåg den gången då hon berättade för oss att hon tror på något vi inte tror på. Och vi trodde på henne.

Krönika i The Guardian 14 januari 2014.
Översatt av Birgitta Gelotte