År 2013 närmar sig sitt slut... Ja, jag måste säga att det var ett helt otroligt år för mig. Aldrig hade jag kunnat föreställa att det skulle bli som det blev!

När Paula bad mig att skriva nånting om tacksamhet, tänkte jag att det skulle vara mycket lätt att tacka. Men det var inte det... Jag vill inte missa någon. Det finns så många saker och så många personer.
Jag har haft ett minnesvärt år med mycket kärlek, glädje, lycka, hopp och sorg. Jag har lärt mig mycket. De som känner mig vet att jag inte har bott så länge i den skönaste landet på jorden. Men jag kan säga att jag äntligen nu förstår vad folk säger till mig! Hoppas att de förstår mig också.
Med den här texten vill jag tacka alla som jag har träffat under året. Jag vill tacka de underbara personerna från hela SUK (Sveriges Unga Katoliker) och PUKiS (Polska Unga Katoliker i Sverige).
Det är inte tid att skryta med vad har jag gjort eller vart jag har åkt under året, men jag vill bara säga att de människor som jag har träffat på min livsväg under detta året är verkligen de bästa människorna i världen.

Vår resa till VUD i Brasilien minns jag bäst, resan förde med sig vackra minnen som ska stanna i mitt hjärta under en väldigt lång tid!
MEN, det är inte slut – hoppas jag... Nytt år kommer! Nya mål, resor, människor väntar på mig och på dig! Gud har en plan för oss alla, låt oss tro på Honom att Han vet allt, på bästa sätt, Han vet vad som är bäst för oss.

Jesus, jag förtröstar på dig! Jag offrar år 2014 till Dig. Må din vilja ske!
Tack för allt!!!!
Tack att ni är här!!!

Idag, 31 dec 2013 kl. 18.30, ska jag be för er, här i Västerås. Det är min gåva till er. Ni har gett mig så mycket, så jag vill ge mina böner som tacksägelse...
Min kompis har skrivit såhär:
Livet rullar på och man lär känna nya människor här i livet. Grubbla inte på skit som sårar dig, va stark och försök hitta kärleken inom varandra. 2013 är inte slut än så låt oss skapa goda minnen den sista dagen :)
Jag önskar er ett GOTT NYTT ÅR mina vänner, må Gud välsigna er!

Jag får ofta frågan varför är du så lycklig? Vad är ditt lyckopiller? Mitt svar är Jesus Kristus. Han är källan till allt, han är all kärlek och glädje. Jag hade inte kunnat leva utan hans nåd och kärlek. Det finns inget liv utanför honom. Då får jag ofta följdfrågan men hur kom du dit? Gud ger alla en fri vilja att välja mellan gott och ont. Att säga ja eller nej till honom. Att följa honom eller avstå. När jag befann mig i mörkret ropade jag på Fadern och han bönhörde mig och hjälpte mig i sin nåd. Det finns inte en enda bön fadern inte hör. Jag sa därför till Jesus att "Jag vill bli helt din, jag vill inte leva i mörkret utan vara ljusets barn. Förbarma dig över mig i din nåd." Jesus tog upp mig ur graven och skapade i mig ett nytt hjärta (Hes 36:26). Därför väljer jag att ära honom med mitt liv, så att det blir ett vittnesbörd, ett tecken på att jag tillhör honom och ingen annan.
Hur vet man vad Guds vilja är? Det börjar med att man har ett öppet hjärta och motstår att säga till Gud "Tack för allt men nu vill jag göra som jag vill, din väg är för jobbig!". Inget kommer att göra dig mer olycklig än när du lever för dig själv, ett själviskt liv som går ut på att uppfylla dina egna behov, för då stänger du dörren för den sanna kärleken. Genom att läsa den heliga skriften och låta sig vägledas av kyrkan som Jesus själv grundade får man svar på sina frågor. Man inser sin mening och sin kallelse, och lever det livet man var skapat till att leva. Att Guds väg är en svår väg är det inte många som skulle säga emot. Men om Jesus Kristus själv led, varför skulle vi som väljer att gå i hans fotspår inte också göra det? Det finns ingen kristen som kan förvänta sig att få en skjuts till himmelen. "Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull" Matt 24:9 Att lära sig urskilja mellan gott & ont kan vara svårt, men med hjälp av sakramenten får man en säker kompass. Genom försoningens sakrament möter man Jesus och kan läka sin relation med Gud. Om fler tänkte på att det är Jesus man möter i bikten skulle man springa till biktbåsen, istället för att skjuta upp det till högtider. Förlåtelsen är den största gåvan vi kan få, för att sedan genom kommunionen kunna bli ett med honom. Att vara kristen innebär att man finner glädje även i sorgen och lidandet. När vi frivilligt säger "Må din vilja ske med mig" ger vi oss själva till honom och lägger allt i hans händer. När vi med glädje äter tårarnas bröd i vissa stunder och delar både Kristi Lidande och Lycka, blir sanna Kristi efterföljare. Amen
Vi har inte för vana på Confessiones att klistra in texter från modebloggar, men Blondinbella väckte heta känslor med sin text om mammors skyldighet gentemot sitt barn under graviditeten: 

Det har varit mycket diskussioner i bloggvärlden om graviditet och rökning efter att Dessie berättade att hon var gravid i 12:e veckan och fortfarande rökte. Jag vet att hon försöker sluta, men jag ser otroligt många andra som kommenterar i hennes kommentarsfält att dom är gravida och röker ändå och att ”jag rökte under hela graviditeten med mitt första barn och det hände ingenting”. Dessa uttalanden får mig att koka inombords. Jag har alltid varit hatisk mot rökning. Cigaretter är fruktansvärt även när man inte är gravid. Det är så fruktansvärt korkat och respektlöst mot sin omgivning. Varje cigarett man röker förkortar ens liv med tio minuter. Även passiv rökning ger risker. Risken för drabbas av lungcancer ökar för den som inte röker men som bor med en rökare, med 30 %.

Jag älskar vin och champagne men när jag fick reda på att jag var gravid så var det bara att sluta. Det är inte ens svårt eller tråkigt. Att gå in i en kommande mammaroll gör att suget försvinner. Bebisen går först. Jag vet att rökning är ett beroende, men vet man att man inte kan sluta den dagen då stickan visar ett plus då tycker jag att man ska fundera på om man ska skaffa barn. Det är så oerhört själviskt och elakt att utsätta din ofödda bebis för nikotin och tobak. Det är precis samma sak som om du några gånger per dag skulle sitta och andas in rök i din bebis mun. Bara för att det är ett foster och ligger i din kropp förändrar inte situationen. Det är precis samma sak. Det är ditt barn.

Jag förstår verkligen inte hur man kan ta upp och tända en cigarett och föra den till munnen trots att man vet att man har ett liv inom sig som växer. Det gör mig så arg. Och argument jag läst på nätet, såsom att ”Det är farligare för bebisen att sluta tvärt, det är bättre att trappa ner”, eller att ”3-4 cigg om dagen spelar ingen roll fram till halva graviditeten” eller ”att stressen och ångesten när man slutar är farligare för bebisen än cigaretten” Allt är bara bullshit. Om man inte kan sluta med en last, om ett beroende är viktigare än sitt egna barn, då ska man inte ha barn enligt mig.

Klicka på länken för att titta på en video som handlar just om detta, den är otäck men visar riskerna med att röka: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=vxYKXPlf_gw

Jesus födelse Vad betyder den för dig? 

För mig betyder den att Jesus vill ha en relation med mig, födas i mig. Såsom Jesus föds i Guds Moder Maria så vill han födas i dig och mig. Han vill bli ett med oss. Vara i gemenskap med oss så att vi ser honom. Han älskade oss innan vi älskade honom. Jag blev upplyst om detta när jag var i ett Benedict kloster där de hade en bild i varje rum av Moder Maria havande med Jesus. Så vill Jesus födas i oss och växa i oss och bli ett med oss. Så vi blir helt präglade av honom i tankar, ord & handlingar. Att Jesus blir den som gör allt genom oss, att vi blir hans redskap och att han vägleder oss i Guds vilja varje dag. För varje dag är en ny dag och ny chans att börja om och att öppna sin famn för Jesus och låta honom komma in hos oss, äta med oss & bo i oss. Så att allt vi gör må vara det Jesus skulle göra. Må Herren öppna våra hjärtan och öppna våra ögon för vad som är verkligen viktigt, att vara i gemenskap med Gud redan nu, så att vi må ha en gemenskap med honom i himmelen. Amen!
Inte många kristna skulle motsätta sig tanken att förbundsarken är en "typ" för Maria - typologin är uppenbar, liksom förbundsarken huserade Guds närvaro huserade även Maria Guds närvaro - såsom Noas ark är en typ för dopet och påsklammet är en typ för Jesu korsfästelse, typologi som lärs explicit i Bibeln i 1 Pet 3:18-22 och 1 Kor 5:7.

Men är Maria som förbundsarken bara en from tanke? Eller är även detta bibliskt, och vad innebär denna typologi isåfall, mer än att peka mot Jesu gudomlighet?

Jag tror att Bibeln faktiskt ger tydliga indikationer, mitt första exempel är Andra Samuelsbokens paraleller med evangelisten Lukas första kapitel och vad han emfaserar:

Davids och Johannes Döparens reaktion när de möter arken
And it was so, as the ark of the Lord came into the city of David, that Michal the daughter of Saul looked out at the window, and saw king David /leaping/ and dancing before the Lord; and she despised him in her heart.
And it came to pass, when Elisabeth heard the salutation of Mary, the babe /leaped/ in her womb; and Elisabeth was filled with the Holy Spirit;

Herrens ark, komma till mig?
And David was afraid of the Lord that day; and he said, /How shall the ark of the Lord come unto me?/
And whence is this to me, /that the mother of my Lord should come unto me?/

Hur länge?
And the ark of the Lord remained in the house of Obed-edom the Gittite /three months/: and Jehovah blessed Obed-edom, and all his house.
And Mary abode with her about /three months/, and returned unto her house.

Det är väldigt osannolikt att detta bara är en slump, en kristen/jude under första århundradet hade märkt dessa paralleller direkt.

Mitt andra exempel är uppenbarelseboken, en bok fylld av judisk symbolik, som faktiskt nämner förbundsarken. Vid denna tid har arken varit förlorad i 6 århundraden, läsarna blir såklart till sig när förbundsarken nu nämns - men det ser ut som att arken bara är en slags "inledning" till något annat:

Det fanns inga kapitel i den ursprungliga texten - Upp 11:19-12:1, 5 
Och Guds tem­pel i him­len öpp­na­des, och förbundsar­ken blev syn­lig i hans tem­pel, och det kom blix­tar och dån och åska och jordbävning och väldi­ga ha­gel. /.../ Och ett stort tec­ken syn­tes på him­len, en kvin­na klädd i so­len och med månen un­der si­na fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt hu­vud. /.../ Och hon födde sitt barn, en son som skall val­la al­la folk med en stav av järn. Hen­nes barn ryck­tes upp till Gud och hans tron,

Mitt sista exempel visar även vad typologin förbundsarken innebär mer än vittna om Jesu gudomlighet.
När Gud befaller Moses att bygga arken så är han väldigt specifika anvisningar, den skall vara byggd av det allra finaste material se 2 mos 25:8, 11-25:
När ängeln Gabriel ger vår drottning en kunglig hälsning i Luk 1:28 så får hon även en titel: "Kecharitomene" - det betyder bokstavligen "Full av Nåd", i moderna översättningar står det ofta "högt benådad" men "Full av Nåd" är helt korrekt (1). Ingen av dem vittnar dock fullt om vad detta ordet innebär.
För det första så finns ordet kecharitomene bara 1 gång i hela bibeln: http://biblehub.com/greek/kecharito_mene__5487.htm

Formen som ordet är i betyder en fullständig egenskap, som har blivit given henne från hennes början. Något fullständigt, som har hänt och som kommer fortsätta (2).
Att vara full av nåd innebär att vara fullständigt syndfri, att vara full an nåd från början innebär att alltid ha varit syndfri. Som bibeln lär är synd och nåd antiteser: http://www.bibeln.se/las/sok?q=Rom+6%3A14%2C+5%3A17%2C+20-21%2C+2+Tim+1%3A9%2C+2+kor+1%3A12&goto_book_1917=&goto_book_2k=&goto_book_k12=&b=2k

Likt förbundsarken är hon byggd av det allra finaste material, hon är fläckfri.

Pax !
(1) " 'Highly favoured' (kecharitomene). Perfect passive participle of charitoo and means endowed with grace (charis), enriched with grace as in Ephesians 1:6 . . . The Vulgate gratiae plena [full of grace] "is right, if it means 'full of grace which thou hast received'; wrong, if it means 'full of grace which thou hast to bestow' " (A.T. Robertson, Word Pictures in the New Testament, p. 14)

(2) "Kecharitomene, the perfect passive participle, shows a completeness with a permanent result. Kecharitomene denotes continuance of a completed action" (H. W. Smyth, Greek Grammar [Harvard Univ Press, 1968], p. 108-109, sec 1852:b; also Blass and DeBrunner, p. 175).


Julen börjar närma sig, man känner julstämningen i luften och gatorna är fint pyntade men vet folk i Sverige varför julen ens firas? Det känns som att många har glömt det.
Jag satt på bussen häromdagen påväg till stan för att kolla på julklappar när två kvinnor som satt bakom mig pratade om sina barns Luciatåg och julavslutning: "Åhhhh vad fint de hade pyntat lokalen till julavslutningen och Luciatåget" säger ena kvinnan. "I min sons skola hade de det i matsalen, inte så speciellt" säger den andra kvinnan.

Vaah? Lokal, matsal men vaaa???? Vad hände med kyrkan? Vad hände med att man hade Luciatåg och julavslutning i kyrkan? Varför ens fira Lucia om man inte samtidigt erkänner dess religiösa innebörd? Det faktum att Lucia lät sig bli mördad hellre än att förneka sin kristna tro, verkar ha försvunnit! Det är att förolämpa henne när man firar hennes högtid, utan att veta själva anledningen till varför man firar den. 

Tydligen så finns det en skollag som säger att svenska skolan är icke-konfessionell, alltså att skolan inte ska bekänna sig till någon religiös tro. Detta är på grund av politikers rädsla för att stötta mot mångkulturalismen eller personer som avsäger sig tro. Knappt tre av tio svenskar anser sig ha en religiös tillhörighet och de flesta firar en mycket avkristnad jul.  

Den kristna högtiden är mycket mer än skyltsöndag, ledighet, julgran, tomte och dignande julbord. Folket förlorar långsamt kontakten med den stora högtiden, då politiker gör allt för att sopa tron under mattan. Den unga generationen övertygas om att jul alltid har handlat om julklappar och inte det faktum att Jesus föddes. 

Julen har förändrats mycket under den senaste årtionde, vi som kristna måste vara försiktiga så att vi inte följer med strömmen och förväxla den sanna betydelsen av jul med julklappar! Låt inte din relation, tro och kärlek till Gud förändras till det sämre. Det gäller för oss kristna att inte köra med samma linje som samhället utan vara stolta över vår tro, och fira den med stolthet!
God Jul allihop och glöm aldrig julens sanna betydelse!
RB H

En dag under en filosofilektion tog min lärare upp Sokrates försvarstal. Den handlar om när Sokrates (en känd grekisk filosof) sa att han var smartare än alla andra eftersom han visste att han inte visste någonting. Sokrates menade att alla han hade mött trodde att de visste allt som fanns att veta, eller överhuvudtaget ansåg sig ha kunskap, medan han visste att han inte förstod saker och hade mycket kvar att lära sig, vilket gjorde honom smartare än dem. För om du inte vet att du inte vet, är du dummare än den som vet att han inte vet, för han vet någonting du inte vet (<-- läs om den igen, du kommer fatta!)

Det dröjde lite tills klassen förstod Sokrates resonemang, varav min lärare frågade oss om vi höll med. Nästan alla i min klass instämde då och sa att det lät logiskt. Det slog mig att vi människor inte kan förstå Gud. Vi försöker... men när Gud inte passar vår mall som vi har utformat utifrån den kunskapen vi har, drar vi slutsatsen att han inte finns. "För om Gud fanns skulle han ju..." är en vanlig början på ett argument mot Guds existens.
Men Gud är större än oss! Hur kan en hund fullständigt förstå och begripa sin ägare? Det går inte, hunden har inte den förutsättningen. Den helige Augustinus lärde oss att vi som kristna inte heller har förmågan att fullständigt begripa Gud (vilket ni kan läsa mer om i Pipos text om lidande). Och just för att vi känner till vår okunskap döms vi lik Sokrates.
Åren går, man växer, mognar och samlar på sig nya erfarenheter. Vi närmar oss Jesu Kristi födelse. Men vad innebär det? 
År för år försvinner julens betydelse, och då menar jag inte att julpynta hemma eller baka alla olika sorters bakelser. Detta uppfyller inte syftet med jul, utan det fyller endast tomheten i våra hjärtan. 
Kärleken till varandra har försvunnit. Tilliten till varandra har försvunnit. Att förlåta varandra har blivit ett stort hinder. 
Ett nytt år närmar sig. Vissa av oss firar in det nya året med dunder och brak, andra i stillhet. Jag skulle gissa på att de flesta delar synen om att det nya året är en chans till förändring. Låt detta vara vår gemensamma förändring, att släppa taget om det förflutna, det som en gång sårat, och öppna ett nytt kapitel.

Mitt namn är Richard och jag är en 27 år gammal konvertit som arbetar på volvo . Jag är även admin i den interreligiösa fb-gruppen "Livets Frågor". Ända sedan sjunde klass ville jag bli katolik, men prästerna sade att jag borde vänta lite . Till slut blev jag upptagen i kyrkan 2003 som 16 åring. Anledningen till konversionen var utan tvekan mitt tidiga intresse av fornkyrkan.
Jag kommer skriva här då och då, och jag misstänker att det främst kommer att handla om kyrkohistoria och bibliskt försvar av Kyrkans läror, apologetiska knep jag snappat upp under flera års tid av dialog med protestanter och muslimer.
Pax!
Texter jag har skrivit:
Ingen är oönskad. Detta blev särskilt tydligt för Gianna Jessen som från en början tycktes vara oönskad tills hon blev bortadopterad. Hon är nämligen en av de få människor som överlevt en abort. Hennes mamma var gravid i sjunde månaden när hon bestämde sig för att göra en abort. Aborten genomfördes via giftig saltlösnings injektion, då man låter fostret dö inuti sin moder. 24 timmar senare föddes hon levande till allas förvåning. Enligt amerikansk lag är det först då som hon räknas som en levande människa, så därefter var det inte längre tillåtet att slutföra aborten. Som tur var blev hon alltså adopterad av en annan familj i USA, men hon fick inte veta om det här med aborten förrän hon var 12 år gammal. Filmen “October Baby” handlar om just henne och hennes historia. Rekommenderas starkt!!
Det finns sedan tidigare många bra inlägg på Confessiones som handlar om just abort, och varför det är så viktigt att se allvaret i det hela. Det är inte bara en cellklump, det är ett liv! Men vad många inte tänker på heller är vilken psykisk börda det kan vara för dem som likt Gianna Jessen nästan dött i abort. Personer som hon tänker många gånger: “Är jag mindre värd?” och liknande. Men det är viktigt att ALLA är älskade av Gud, både de som tycks vara av mindre betydelse här på jorden. Därför tänkte vi komma med ett par vassa argument som man kan dra när man blir ställd mot väggen med just den här frågan, för believe it or not, som katolik kommer den dagen förr eller senare, ja kanske fler gånger till och med!
+Bör inte varje barn vara ett önskat barn? Är det inte fel mot barnet att låta det födas oönskat? Varje barn bör födas önskat. Men alla graviditeter kommer inte att vara önskade eller planerade. Är det då rätt att eliminera barnets ”oönskadhet” genom att eliminera det ofödda barnet självt? I så fall borde slogan vara: ”Varje oönskat barn – ett dött barn!” Gatubarn är ofta oönskade, men lösningen är inte att döda dem, utan att göra allt som står i vår makt att få ge dem ett så bra liv som möjligt. Ofödda barn är lika värdefulla som gatubarn och får därför inte dödas hur oönskade de än skulle råka vara. Lösningen är inte att döda den oönskade utan att göra honom eller henne önskad.
Slavägare sa på fullaste allvar att slaveri var bättre för slavarna än frihet. Det hade varit grymt att ge dem en frihet de inte skulle kunna behärska. De menade att slaveri i själva verket var en sorts barmhärtighet. Idag förvägrar vi ofödda rätten till liv under förevändningen att det är bättre för dem om vi dödar dem. Nu som då är det alltid lättare att kränka någons rätt (till liv eller frihet) om man intalar sig att ”jag gör det för dens bästa”. Ett sådant tankesätt är inget annat än en fruktansvärd kränkning förklädd som ”barmhärtighet”.
+Är inte kvinnas rätt till sin kropp starkare än fostrets rätt till kvinnans kropp? Ingen bör väl tvingas ställa upp till exempel som ”njurdonator” mot sin vilja? Det finns minst tre viktiga skillnader mellan en abort och till exempel att avstå från att donera sin njure till en njursjuk person. För det första så är abort en aktiv handling som dödar det ofödda barnet. Att avstå från att donera en njure, å andra sidan, är en passiv handling som inte är den direkta orsaken till om den njursjuke dör. Den direkta orsaken är istället njursjukdomen. En eventuell rätt att avstå från att ”ställa upp med sin kropp” är alltså inte detsamma som rätten att aktivt ta någons liv, vilket aborten gör. Rätten att avstå från att hjälpa är inte detsamma som rätten att döda. För det andra är kvinnan det ofödda barnets moder. Föräldraskap (frivilligt eller inte) innebär särskilda etiska förpliktelser som man inte har mot ”vem som helst”. Som mamma har kvinnan ett föräldraansvar som åtminstone innebär att hon inte har rätten att ta livet av sitt ofödda barn (vilket själklart även gäller pappan). En njurdonator, å andra sidan, kan vara ”vem som helst” i relation till den njursjuke och har (vanligtvis) inte de starkare förpliktelser som föräldraskap innebär. För det tredje är kvinnan normalt sett medansvarig för barnets tillkomst och har därför en etisk skyldighet att möta barnets behov. Den sexuella akten är moraliskt laddad och medför vissa skyldigheter, i synnerhet mot den nya människa som kan bli upphovet. Detta saknar motsvarighet i donationsexemplet. Även detta ansvar gäller i lika hög grad fadern. Det är alltså fel att likställa en graviditet med en njurdonation. Att vara foster innebär inte en sjukdom och att vara gravid är inte en medicinsk behandling. Det är en naturlig föräldra-barn relation som alla människor går igenom vid den åldern. Att likställa den vid en sjukdom är inget annat än ett förakt för det ofödda barnets naturliga beroende, och indirekt ett förakt för graviditet och moderskap.
Fler bra argument finns att hitta på www.abortnej.se av de bästa Stefan & Kristina
Tänkte skriva lite vad jag själv tycker om förhållanden och sex. Alltså kärlek kan vara det gulligaste som finns, man älskar en annan person och vill vara med personen hela tiden. Men sen kan det också komma stunder i ett förhållande då man tjafsar och bråkar och får problem hela tiden och då det inte är lika kul och kärleksfullt. Det är svårt, underbart och kan vara komplicerat.

Jag har själv varit singel ett tag och letar inte efter någon direkt, jag känner mig inte ensam eller i behov av någon killes förälskelse, även om det kan kännas bra ibland.
Jag älskar förälskelsen när den verkligen finns och hur man känner att det pirrar i magen när man tänker på personen. Man kollar efter sms och ser om personen man verkligen tycker om har skrivit eller svarat. Samtidigt kan det också vara skönt att vara ensam ibland och inte behöva oroa sig över problem som man inte orkar med just då.
”Kärleken kommer när den kommer, man behöver inte leta efter den”

Många av oss ungdomar i kyrkan har hört att man ska vänta med sex tills man gifter sig. Om jag nu ska vara ärlig finns det stunder då jag har funderat över det och har "i det verkliga livet" inte vetat vad jag ska tycka om det. Jag har alltid tänkt varför ska man egentligen vänta? Varför kan jag inte bara få göra som jag vill om jag verkligen tycker om den här killen?

Jag frågade runt mycket och har fått väldigt olika svar, men jag har förstått att 
oskulden inte är något man "bara" ska förlora utan något man ska ge som gåva till den man verkligen älskar. En gåva som ingen annan någonsin kan få av en.

Om jag skulle jag ha sex innan jag gifter mig skulle jag alltid vara rädd för konsekvenserna av det (könssjukdomar, graviditet m.m.). Jag skulle hålla tillbaka på min kärlek, för hur kan jag älska någon fullt ut när han kan lämna mig dagen efter? Hur ska jag kunna lita på och känna mig helt trygg med någon om han inte har gett mig ett löfte på trohet? Om vi inte har lovat varandra kärlek, har vi någon skyldighet till det? 

Många i min ålder är förvirrade, samhället och vännerna säger till oss att vi är konstiga om vi inte har sex! Kyrkan säger att vi ska vänta med det tills vi gifter oss men är dålig på att förklara varför. 
Men om man tänker efter så är det rätt självklart att oskulden är en mycket stor och fin sak, annars skulle ingen bry sig om den eller vem man "förlorade" den till. Så alla där ute eller bara du som läser det här, tänk efter innan du sätter dig i en situationen där du riskerar att förlora den istället för att ge den som gåva. 

 Utdrag ur Biskopens herdabrev:


"Herrens ankomst är nära... Domaren står utanför dörren", skriver Jakob i sitt brev (5:8).  Vi lever redan nu i den sista tiden, tiden mellan Kristi uppståndelse och hans återkomst. Detta eskatologiska motiv blir helt tydligt under advent. Vi anmodas att göra det bästa av vårt liv, att omvända oss och ångra vad vi brutit, att börja om på nytt. Det finns ett glädjens allvar över advent. Vi får en ny chans, men vi får inte dröja utan måste öppna dörren för Herren och följa honom. Det finns en speciell halvt vemodig glädje, som föds ur ångern. Människan förminskas inte utan växer när hon ångrar det onda hon har gjort. Genom ångerns tårar kan hon ta emot förlåtelsens glädje och börja om på nytt i nådens nya liv. Tyvärr har många ännu inte upptäckt, att ångern ger dem en enastående möjlighet att förnya sina liv. När man intervjuar olika kändisar brukar man fråga dem om de ångrar något i sitt liv. Ofta svarar de helt spontant; "o nej, jag ångrar ingenting". En omtalad film visas just nu som handlar om en återträff för gamla skolelever. En av dem hade blivit svårt mobbad under sin skoltid och vill nu ställa sina gamla skolelever till svars för att de skall få möjlighet att ångra sig - och så kunna bli förlåtna. Men nästan ingen går in på detta erbjudande. De försvarar sig med undanflykten "vi var ju bara barn". Kanske det är en av livets största frestelser: att inte ångra sig och vilja ta emot Guds eller vår nästas förlåtelse? Kanske det är det största hindret för många för att kunna ta emot Gud i sitt liv? Vi ser denna vägran att ångra sig både vid de stora processerna mot människor som begått folkmord och när det gäller mer vardagliga ting som skattefusk.


      Innerst inne vet människan att ångern är något befriande och helande. Det lilla barnet som hittat på ofog vill kasta sig i mors armar och få förlåtelse. Livet förändras och fördjupas genom ångern. Bara vårt hjärtas ånger kan ge oss Guds förlåtelse. I biktens sakrament måste vi visa ånger för att kunna ta emot den avlösning från våra synder som Kyrkan får förmedla från sin Herre. Det är en av Kyrkans viktigaste och mest glädjande uppdrag: att hjälpa människor att ångra sig och ta emot den glädje som bara Gud kan ge oss genom sin förlåtelse. Livet får en helt annan skönhet och ett större djup, när människan förstår att hon kan befrias från sin outhärdliga börda och lägga den på en Annans axlar, som vill ta på sig detta för vår skull. Vi får aldrig glömma att Kristus har frälst oss från det onda och själv tagit på sig vår syndabörda. Vi får med gott samvete lasta över allt på honom, som har lidit och dött för att befria oss frän vår synd.


För att läsa hela Biskop Anders herdabrev för Livets söndag (Tredje advent) tryck här
När pappa var yngre och spelade i Lödde IF skulle han vid ett tillfälle slå en straff. Han tog sats, sköt och bollen träffade matchklockan tiotalet meter bakom målet. En händelse som säkert förändrade hans syn på straffar. Lika plötsligt att min fars boll träffade matchuret istället för att rassla till i nätet, var det när han drygt 50 år senare somnade in på soffan hemma. Under min uppväxt har det varit min mamma som tagit mig och lillsyrran till kyrkan. Pappa var inte katolik men troligen troende då han alltid såg till att syrran och jag gick till söndagsmässan och på den efterföljande undervisningen. Det fanns inga undantag för att inte gå i mässan!

Dödsfallet kom halvåret före min konfirmation. Jag visste redan från början att Gud inte straffade mig när han tog min pappa från denna värld. Varför skulle jag då lämna Gud efter drygt åtta års kristendomsundervisning? Jag var uppvuxen med att gå i mässan på söndagar och jag hade aldrig tyckt att det varit direkt jobbigt att gå på dem. Söndagsmässan var en bra start på den kommande skolveckan; kunna be om nåd och frid inför prov och läxor. Samtidigt var det en möjlighet att tacka Herren för allt jag hade fått.

Trots min fars bortgång fortsatte mitt liv som vanligt. Med tankarna att han var ute till sjöss gick jag till skolan dagen efter. Jag ville inte att någon skulle sympatisera med mig, då det säkert skulle finnas någon som ville ge mig falskt förtroende. En som visste vad jag gick igenom var min kära barndomsvän, och utan hennes stöd hade jag nog inte klarat av min fars bortgång. Pappa ville säkert att jag skulle gå vidare med mitt liv, att jag skulle fokusera på studierna och vara den personen jag är. Vi hade delat många intressen under hans livstid. Jag var trots allt pappas flicka. Självklart var det inte enkelt att gå till skolan dagen efter men det är det inte heller vissa dagar flera år senare heller. Vissa dagar är jobbigare än andra än idag men det enda jag kan göra är att göra min pappa stolt. Han som alltid finns där för mig och vakar över mig från ovan. 

Det finns en positiv mening med allt Gud gör; även om det handlar om borttagandet av en vän eller släkting på denna jord. Vi behöver inte förstå allting men så länge vi ber för de döda så löser allting sig. Det blir inte lättare av att vi lämnar Herren. Han led och dog för våra synder den där hemska långfredagen.
”Visa aktning för din far och din mor” (2 Mos 20:12) är lättare sagt än gjort. Det finns många gånger då vi känt vrede och ilska mot våra föräldrar när de gjort fel för oss. Kanske hade vissa saker förblivit ogjorda om de inte lagt näsan i blött. Men det vi måste förstå är att våra föräldrar bara vill vårt bästa; trots att det ibland kan gå snett. De har ju vad de kallar för ”erfarenhet” av livet.
Jag kommer aldrig mer att få träffa min far på denna jord, utan troligen i en hamn i himlen. Det kommer att finnas händelser som han inte kommer att få se mig göra eller höra ifrån mig. Därför uppmanar jag dig, läsare, att prata med dina föräldrar och tacka dem för allt du fått av dem. Be om förlåtelse för de gånger du gjort dem besvikna samt säg att de betyder oerhört mycket för dig. 


Pappa, jag tackar dig för att allt du lärt och gett mig; jag saknar och älskar dig.

Mamma, tack för att du

stöttar mig i alla väder.
Ett särskilt tack för alla de
gånger där du tagit emot min besvikelse när mitt favoritlag tappat viktiga poäng; det har inte varit ditt fel.
Eu te amo e bença! 
Desirée
Inom kyrkan har vi många underbara personer som vi kan se upp till. En av dem som jag beundrar lite extra mycket är en kvinna vid namnet Dorothy Day. Hon levde under början av 1900-talet och var en amerikansk journalist, politisk aktivist och hängiven katolsk konvertit.

Hon hade en krokig väg till tron, som bland annat innebar en tid av agnosticism. Day levde till en början ett bohemiskt livsstil, hade en olycklig kärleksaffär som resulterade i en abort, tätt följt av ett kortvarigt misslyckat äktenskap. Day blev därefter tillsammans med en man som hon fick dottern Tamar med. Tiden runt dotterns födelse började Day att dras till katolska kyrka. Hon fick kontakt med en nunna som hon råkat träffa på gatan en dag, och som sedan kom att hjälpa henne att få dottern döpt, till pojkvännens stora missnöje.
Det allt växande intresset för kyrkan och tron blev en källa till splittring i förhållandet. När de gjorde slut kände sig Day äntligen fri att konvertera till Katolska kyrkan.

Day fick under 30-talets ekonomiska kollaps kontakt med en djuptroende fransk immigrant vid namnet Peter Maurin. En man som i likhet med den helige Franciskus av Assisi spenderade sin tid åt att tjäna de fattiga. Maurin och Day arbetade under resten av sina liv med att förbättra levnadsvillkoren för de som hade det sämst ställt i samhället och startade tillsammans rörelsen "The Catholic Worker". Day hann hjälpa väldigt många fram till sin död den 28 november 1980. Hon är känd för att ha sagt:

No one has a right to sit down and feel hopeless. There is too much work to do~

Nedan hittar ni trailern till filmen "Entertaining Angels", som handlar om Dorothy Days kamp för social rättvisa:

Här kommer den tredje delen av vår serie om katolska kändisar i Hollywood.


Få har missat Jean Claude Van Dammes super coola stunt i Volvos lastbilsreklam. En sådan stunt kräver riktig mod och ja - en hel del tro! Van Damme beskriver sig själv som en djuptroende katolik och säger i ett klipp på youtube:  
Without God I’m nothing. . . 




Andrea Bocelli - okey så han är tekniskt sätt inte en "Hollywood kändis" men han är så pass känd att han förtjänar ändå att komma med här. Bocelli värnar om livet (hur litet det än må vara) och har uttalat sig mot abort vid flera tillfällen. Vid en intervju med the Telegraph sade han även: 

[Catholicism has] first place in my life. I do not think anyone can ever do anything without the help and will of God.


Anthony Hopkins som konverterade till katolicismen från ateism när han var i 40-års åldern och sade i en intervju med The Catholic Herald att han inte kunde längre leva som ateist: 


“Being an atheist must be like living in a closed cell with no windows... I’d hate to live like that, wouldn’t you? We see them, mind you, on television today, many brilliant people who are professional atheists who say they know for a fact that it’s insanity to have a God or to believe in religion. Well, OK, God bless them for feeling that way and I hope they’re happy... But I couldn’t live with that certainty, and I wonder about some of them: why are they protesting so much? How are they so sure of what is out there? And who am I to refute the beliefs of so many great philosophers and martyrs all the way down the years?”


Patricia Heaton har öppet motsatt sig abort och stamcellsforskning på befruktade embryon, och medger att det har kostat henne jobbmöjligheter i Hollywood, men säger till Christian Post att hon litar på Gud:

'My feeling is all these things come from God and as long as I know I’m staying in line with Him, I don’t have to worry if there is backlash. God will open any doors he wants to open and if He closes doors that’s fine too'



I onsdags talade påven om fattigdom och hungern som uppstår tillföljd av det. Han gav även sitt stöd till Caritas projektet "One Human Family, Food for all". Han uppmuntrar oss till att agera istället för att bli handlingsförlamade eller helt ignorera att hunger existerar:




“the scandal that millions of people suffer from hunger must not paralyze us, but push each and every one of us to act: singles, families, communities, institutions, governments, to eliminate this injustice”.



Du vet väl att du kan skicka julkort till Petri efterträdare? Kanske inte någon nyhet för en del men de flesta har nog inte ens tänkt tanken.

Så varför inte helt enkelt ta och sända ett julkort till påven? Påvens adress är följande:

Pope Francis
Domus Sanctae Marthae
00120 Vatican City State
Glöm inte bort våra pensionärer denna julen utan skicka även ett till
Pope Emeritus Benedict XVI
Mater Ecclesiae monastery
00120 Vatican City State

Julkortet ovan finns att få tag på hos Catholica förövrigt.
Vill du förövrigt skicka en julhälsning till påven genom en film så finns nu även denna möjlighet. Kolla in här. Vatikanen samlar nämligen in sådana videor för att visa till påven personligen... typ.
Ibland låter Gud en träffa personer vars tro och kärlek till Honom får en att bli riktigt riktigt glad! Jag kommer på mig själv att jag ler när jag tänker tillbaka på några av mina möten med ibland totala främlingar som jag träffade längst en strand, på bussen, under en pilgrimsresa eller medan jag stod uttråkad väntande i en kö.

Som en hängiven citat samlare brukar jag även skriva ner ord som bidragit till insikt om något awesome. Här är några av dem:

Jag frågade en latino prästseminarist från Kalifornien som jag råkade träffa på Copacabana stranden i Rio kl. 2- 3 på morgonen hur han vet att han är kallad till att bli präst. En stor fråga att ställa så pass tidigt på morgonen (eller ja sent på natten). Men efter en stunds tänkande med blicken vänd mot vågorna svarade han ”When God takes your heart, what other choice do you have?” 

Under SUK-Väst tågluff fick vi möjligheten att träffa biskopen av San Sebastian (b. Jose Ignacio Munilla Aguirre) och ställa honom några frågor som ”Hur kan någon som har tappat tron kunna återfå den?” Biskopen svarade med att det är genom andras trosvittne, förälskelse i Gud som man återigen kan komma i kontakt med tron. Han sade att det finns ett talesätt som säger: ”Endast en person som är förälskad i Gud kan få någon annan att också falla för Honom”.

Här kommer några andra citat: 

”Att jag lever i synd är det värsta jag kan drabbas av" - f. Frans

”Ge det ni har bort, men ge det ni är till Gud" - d. Björn

Senaste tillskottet i citatboken kom under en konversation i en indisk restaurang ”Att växa i tron ger växtvärk – det gör ont”.
Denna text är riktar sig mest till våra herdar som behöver våra böner, så att de stärks i sin kallelse. Till dem som har gett sitt liv och låtit sig vigas till att tjäna Herren men som låter sig drunkna i pappersarbete istället för att med den Helige Ande sprida tron! Våra präster är som oss alla andra, syndare som försöker komma rätt. De har fått en kallelse av vår Herre att leda Hans flock på den rätta stigen. I deras händer ligger vår framtid, vår räddning och vårt liv! Tyvärr är det många som glömmer det. De blir bekväma i sina församlingar och långsamt så släcks den troende aktivisten i dem. De firar den heliga mässan, äter kakan under kyrkkaffet, klagar över bristen på kateketer och spenderar den resterande tiden åt att prata om församlingens ekonomiska problem.

Men ni är kallade till så mycket mer! I era händer har Jesus Kristus överlämnat sin kyrka på jorden! Ni är de inom tron utbildade, kyrkans försvarare! Men känner ni er flock? Vet ni vad vi unga kristna i Sverige får gå igenom? Ger ni oss de verktyg som vi behöver för att försvara vår vackra kyrka? Vi ses som pedofiler, homofober, kvinnohatare och en massa andra äckliga saker. Tar ni på er ansvaret att samla oss och lära oss sanningen? Många av kyrkans ungdomar har gått vilse för att ni väntar på att de ska komma till er istället för att ni ska gå till dem. Letar ni upp de förlorade fåren (Matt 18:12)? Det är som f. Witold sa: Dags att vakna upp och reflektera! Om inte ni som är våra herdar lär oss den kunskapen som behövs för att vi ska kämpa den goda kampen för vår Herre, kommer vi att vara förlorade. I era händer har vår Herre lagt sin tillit.

Det räcker inte på långa vägar att endast predika i några minuter varje söndag och anse sig ha uppfyllt sin kvot. Falska budskap sprids på gathörnen varje minut! Var inte rädda för att ge er själva"huvudvärk" eller för att det ska bli obekvämt, för då faller ni från er kallelse och lever för er själva istället än att ge ert liv till Herren. Då herden inte aktivt leder sin flock så skingras den.

Mina älskade bröder, ni är kallade till att fiska människor: "Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare" (Matt 4:19).

"Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det." (Mark 8:34-35).

"Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Luk 10:2


Låt oss alla be för vår kyrkoherde så att trons gnista blir så stark hos honom att den upptänder tron hos alla han möter. 
Advent är en tid då vi ska påminna oss att Jesus Kristus ska återkomma till att döma levande och döda. Den dagen ska komma, vare sig vi vill det eller inte. Vi ska ställa oss vid Gud och han ska förhöra oss över vad vi har utfört under vårt liv på jorden. Vi som är kristna, kan vänta på den dagen med lugn och tillit. Vi vet att den som ska döma oss är god och full av kärlek.
Men det betyder inte att vi nu kan sätta oss bekvämt på fåtöljen med fjärrkontroll i handen och vänta tittande på tv. Vi kan inte se hela dagen ut genom fönstret väntande på Herrens ankomst. Så vad ska vi göra?

Varje dag måste vi uppfylla våra plikter på bästa sätt eftersom vi vet inte när den tiden kommer. Vi måste hålla oss vakna och ha uthållighet i våra böner. Vår Gud är lik den mannen som det står skrivet om i förra veckans evangelium (Matt 24:37-44) . Han har rest bort och lämnat sitt hus. Vi är dem evangeliska tjänare. Herren har gett varje en av oss en konkret uppgift. Jag måste ta hand om mig själv, om min själ, om mitt hjärta. Gud har anförtrott mig en uppgift: att ta hand om allt – om hela mitt liv, min frälsning. Ingen av oss vet när Herren återkommer för att begära av oss det han har anförtrott åt oss. Evangelisten säger bara att han kommer komma plötsligt, och finna många sovande. 

Advent är en tid med tystnad och meditation. Stanna till för en stund i tystnad och fundera på dig själv och världen omkring dig. Lever jag på det sätt som Gud vill? Jag vet att jag ibland beter mig annorlunda än Guds vilja. En dag går det bättre och en annan går det sämre – då syndar jag. Men jag vill verkligen leva efter min Herres vilja. Ibland känner jag att jag är i koma. Då tänker jag att den uppväckande dagen måste komma. På den dagen ska jag inte tvivla på hur jag ska gå vidare med allt som händer i mitt liv. Så jag väntar, hela mitt liv är likt en lång advent.

Adventstiden påminner oss om att en uppväckande dag ska komma. Det händer ofta att vi glömmer detta. Vi lever bara från dag till dag och vi bryr oss inte hur vi lever. Vi ser inte att vi sover. Vi glömmer vad som är viktigt för oss och vi ägnar oss åt saker som kommer i "andra rang" eller till och med är helt onödiga.

Advent är därför en jättebra tid till att försöka komma in i tystnad och reflektera över sitt liv. Den bästa tiden att öppna ögonen och se runt. Jesus säger till dig: Håll dig vaken eftersom Herren snålar med ingenting till dem som är vakande och troende.

Låt oss be också till Maria att vi kan vaka med henne, att vi kan förvandla och förbereda våra hjärta till Jesus Kristi återkomst.

Sammanfattning av femte budet: Du ska inte döda 
(Krisma, lärarhandledning) 

Allt människoliv är heligt, det skapas av Gud från dess tillblivelse i moderlivet. Det innebär att man inte får döda andra, utföra dödsstraff, begå självmord, göra - eller medverka vid en abort och att man inte får ge dödshjälp till en sjuk person. All liv måste skyddas, vilket innebär att vi inte får skada våra kroppar genom till exempel droger, tobak, eller för mycket alkohol, genom farlig bantning, doping, extrem träning eller annat som kan skada kroppen. Att köra bil när man är berusad eller köra vårdlöst med mopeden är också att bryta mot detta bud. Budet gäller vetenskapliga experiment på människor, steriliseringar, kidnappning och taggande av gisslan. Budet innebär att vi måste göra allt för att undvika krig, vi måste aktivt bevara freden och exempelvis begränsa handeln med vapen. Det är dock tillåtet att försvara sig själv och sitt land. Den som vägrar att använda vapen i militärtjänsten skall respekteras. Budet innebär också respekt för de döda.
När man funderar på att renovera om hemma anställer man självklart en proffs till att göra det viktigaste jobbet. Låt oss säga att du gör om ditt kök. Du beskriver hur du vill ha ditt nya kök, allt från färg till inredning. Proffset du anställt tar anteckningar och gör ritningar utefter vad hon/han vet kommer fungera, och så justerar ni kanske om några små detaljer tillsammans.

Även om ritningen som proffset producerar inte är exakt som du hade tänkt så skulle du till 100% lita på att han/hon kan sitt jobb och vet vad han/hon håller på med. Du överlämnar jobbet åt proffset och ser med glädje och spänning fram emot hur grymt det kommer att bli. Renoveringen kanske tar några dagar mer än du förväntade dig, men du litar fortfarande på att proffset gör klart jobbet. Du skulle inte smyga in i köket och göra själv det som proffset vet bäst hur man gör.

Men då dyker en fråga upp: När vår Herre Jesus Kristus klart och tydligt har talat om för oss att vi inte ska vara oroliga för morgondagen. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Matt 6: 34 Förlitar vi oss då på Honom verkligen med hela vår hjärta och själ? Eller försöker vi alltid att på alla möjliga sätt och viss göra Hans jobb? Vår Herre sa Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” Matt 7: 7-8

Hur kan vi då tillåta oss ha en känsla av osäkerhet efter att ha bett vår Herre om något? Några tänker kanske; Jag ber och ber och får ändå inte det jag önskar mig. Ja men självklart så kommer Gud aldrig att ge dig det på exakt samma sätt som du har föreställt dig, Han vet ju bättre vad som kommer hjälpa din själ i längden. Han ger dig det som är perfekt för dig just idag. På liknande sätt som proffset som gjorde ritningen vet bättre hur man sätter ihop ditt kök och vilka begränsningar det har. 

Låt oss ge Gud det absoluta förtroendet, låt Honom forma vårt liv, låt Honom ge oss det Han vet är bäst för oss och aldrig låta oss tvivla en sekund på Hans kärlek till oss. Låt oss alla tillsammans be att vår härliga rena heliga Maria att hålla oss i handen och vägleda oss hem till vår Herre. Glöm aldrig att alltid tacka Herren för allt gott och framförallt för det ”inte så goda”.
Nedan har ni talet påven gav till VUD ungdomar som hade samlats på copacabana stranden i somras. Ni hittar ett videoklipp från den kvällen längre ner på sidan. 

Kära vänner,

Vi har just lyssnat till historien om den helige Fransiskus av Assisi. Inför krucifixet hörde han Jesus röst tala till honom: ”Fransiskus, gå, och bygg mitt hus från grunden”. Den unge Fransiskus svarade villigt och generöst till Guds önskan om att bygga hans hus. Men vilket hus menade han? Sakta men säkert började Fransiskus förstå att det inte var en fråga om att återuppbygga en stenbyggnad, utan att ge sin del av livet för Kyrkan. Det var en fråga om att arbeta för Kyrkan, älska henne och jobba för att få Kristus att lysa än mer över henne.

Också idag unga vänner, som det alltid har varit, så behöver Gud dig, för hans Kyrka. Också idag, kallar han var och en av er att följa honom till hans Kyrka och vara missionärer. Hur? På vilket sätt? Nå, jag tror att vi alla kan lära oss något från vad vi har upplevt dessa dagar: då vi fick ställa in på grund av dåligt väder, förverkligandet av vigilian på Campus Fidei i Guaratiba. Gud, vi är beredda att säga att den sanna platsen av tro, den sanna Campus Fidei, är inte en geografisk plats – utan det är vi? Ja! Var och en av oss, var och en av er. Och som missionerande apostlar, betyder det att vi känner igen att vi är Guds Campus Fidei, hans ”fält av tro”! Därför, från föreställningen om trons fält, börjar vi med namnet på platsen, Camus Fidei, trons fält. Jag har tänkt på tre föreställningar som kan hjälpa oss att förstå bättre vad det betyder att vara apostel och missionär. För det första, ett fält är en plats att så frön på; för det andra, är ett fält en plats för att träna; och för det tredje, är ett fält en byggnadsplats.

Ett fält för att så frön. Vi alla vet liknelsen där Jesus talar om en såningsman ”En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt” (Matt 13:1-9). Jesus själv förklarar meningen av liknelsen: säden är ordet som Gud sår i våra hjärtan (Matt 13:18-23). Detta, unga vänner, betyder att den riktiga Campus Fidei, trons fält, finns i era hjärtan, det är ert liv. Det är ert liv Jesus vill komma in i med sitt ord, med sin närvaro. Snälla, låt Kristus och hans ord komma in i ert liv, låt det växa och blomma.

Jesus berättar för oss att säden som föll på marken, på den steniga vägen och bland törne, bar ingen frukt. Vilken typ av mark är vi? Vilken typ av terräng vill vi vara? Ibland kanske vi är som vägen: vi bär Guds ord men det förändrar ingenting i våra liv därför att vi låter oss själva bli avtrubbade av alla ytliga röster som tävlar om vår uppmärksamhet; eller, är vi som stenig mark: där vi tar emot Jesus med entusiasm, men vi tvekar, och står inför svårigheter där vi inte har mod nog att simma mot strömmen; eller är vi som törne: där negativa känslor kväver Guds ord i oss (Matt 13:18-22).
Men idag, i denna stund, är jag säker på att säden faller på god mark, inte på halvtids Kristna, eller på stela och ytliga Kristna, utan äkta Kristna. Jag är säker på att du inte vill luras in i falsk frihet, eller till en tillfällig kallelse av mode och andra typer påfund. Jag vet att ni siktar högt, på långvariga beslut som kommer att ge mening till era liv. Jesus är kapabel att låta er göra detta: han är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6). Låt oss lita på honom. Låt honom vara vår väg.

Ett träningsfält. Jesus ber oss att följa honom resten av livet, han ber oss vara hans lärjungar, att ”spela i hans lag”. Jag tror att de flesta av er älskar sport! Här i Brasilien, såsom i andra länder, är fotboll en nationell passion. Vad gör spelarna när de blir ombedda att spela i ett lag? De måste träna; de måste träna mycket! Det gäller oss också som Guds apostlar. Den helige Paulus säger till oss ”Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar” (1 Kor 9:25). Jesus erbjuder oss något större än ett VM! Han erbjuder oss möjligheten att få ett fulländat och fruktbart liv; han erbjuder oss också en framtid med honom, en ändlös framtid, evigt liv. Men han ber oss att träna, ”att bli vältränade”, så att vi kan stå inför varje situation i livet utan rädsla, bära vittne om vår tro. Hur blir vi vältränade? Genom att tala med honom: genom bön, vilken är vår dagliga konversation med Gud, som alltid lyssnar till oss. Genom sakramenten, som gör att han växer i oss och stärker oss för Kristus. Och sist genom att älska varandra, genom att lära oss att lyssna och förstå, genom att förlåta, acceptera och hjälpa andra, alla, utan att exkludera eller utesluta någon. Kära unga vänner, var äkta atleter för Kristus!
Ett fält är också en byggarbetsplats. När våra hjärtan är av god mark och tar emot Guds ord, när vi ”sliter” för att leva som Kristna, så upplever vi något stort: vi är aldrig ensamma, vi är en del av en familj med bröder och systrar, alla gör samma resa: vi är en del av Kyrkan; sannerligen, vi bygger upp kyrkan och vi skapar historia. Den helige Petrus säger till oss att vi är levande stenar i ett andligt husbygge (1 Pet 2:5). Genom att titta på denna plattform, ser vi att den är formad som en kyrka, byggd med stenar och tegel. I Jesus kyrka, är det vi som är de levande stenarna. Jesus ber oss att bygga upp hans kyrka, men inte som ett litet kapell som endast kan ta emot en liten folksamling. Han ber oss bygga en kyrka som är så stor att hela mänskligheten får plats, en kyrka som kan vara ett hem för alla! För mig, för dig, till var och en av oss säger han ”Gå och gör alla folken till lärjungar”. Ikväll svarar vi, JA, jag vill vara en levande sten; tillsammans vill vi bygga upp Kristi kyrka! Låt oss alla tillsammans säga: Jag vill gå framåt och bygga Kristi kyrka!

I era unga hjärtan har ni en önskan att bygga en bättre värld. Jag har noggrant följt nyheterna där många unga människor runt om i världen har gått ut på gatorna för att uttrycka sin önskan om en mer rättvist och vänskapligt samhälle – (och här i Brasilien), har de gått ut på gatorna för att uttrycka sig om en mer rättvis och vänskaplig civilisation. Detta är unga människor som representerar förändring. Jag uppmuntrar dem, på ett ordningsamt, fredlig och ansvarsfullt sätt, med evangeliet som motivation, att fortsätta övervinna känslolösheten och erbjuda ett kristet gensvar till sociala och politiska bekymmer som just nu finns i deras länder. Men frågan står kvar: Var börjar vi? Vad är kriterierna för att bygga upp ett mer rättvist samhälle? Moder Teresa av Calcutta fick frågan vad som behövs för att förändra kyrkan, hon svarade: du och jag!

Kära vänner, glöm aldrig bort att ni är trons fält! Ni är kristna atleter! Ni är kallade till att bygga en vackrare kyrka och en bättre värld. Låt oss vända oss till vår Moder. Maria hjälp oss att följa Jesus, hon ger oss ett exempel genom hennes egna ord till Gud ”Ja”: ”Jag är Herrens tjänarinna, låt det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Alla tillsammans, låt oss tillsammans med Maria säga till Herren: Låt det ske med mig som du har sagt. Amen!
Översatt av Marcy

Spola fram till 1:44:00 för att höra påvens tal =)