Ur boken "Gud och Världen. Ett samtal med Peter Seewald"

(Svensk utgåva, Veritas Förlag, 2007)
Seewald: Vi har vant oss vid att lidandet betraktas som något som man till varje pris ska undvika. Och det är inget som så många förargar sig över mer på än den kristna uppfattningen att man ska tåla lidandet, bära det, ofta ge sig i kast med det för att övervinna det. "Lidandet" ansåg salige Johannes Paulus II "hör till människans hemlighet". Varför?

Papa Benny: Idag känner vi trenden att lidandet ska drivas ut ur världen. För den enskilde betyder det att man ska undvika lidande på alla sätt. Men då måste man också se att världen blir hård och kall just i detta. Lidandet hör till människans villkor. Och var och en som vill avskaffa lidandet, måste samtidigt avskaffa kärleken, som inte kan finnas utan lidandet, eftersom den innehåller ett stycke självutgivelse då den alltid för med sig avstående och smärta som beror på skillnader i temperament och dramatiska situationer.

När man vet att kärlekens väg - denna exodus, detta att gå ut ur sig själv - är den rätta vägen för att göra människan mera human förstår man också att lidandet är en process till mognad. Var och en som har gått igenom ett lidande blir mer mogen och förstående för andra, blir mer human. Var och en som undviker lidandet på sin väg, kan inte heller förstå andra, den människan blir hård och egoistisk. 
Kärleken själv är en passion, en lidelse. Jag ser i den ett lyckorus, en lyckokänsla i alla fall. Å andra sidan blir jag ryckt ur mitt bekväma lugn och måste anpassa mig. När vi säger att lidandet är en sida av kärleken förstår vi samtidigt varför det är så viktigt att lära sig lida - och varför om man vänder på det, brist på lidande också betyder brist på liv för den människan. En sådan människa skulle lämnas med existentiell tomhet som bara kan kombineras med bitterhet, med avståndstagande och inte längre med någon form av acceptans eller utveckling mot mognad.
Heliga Clara
Firas den 11 Augusti
St. Clara av Assisi föddes 16 juli 1194 och dog den 11 augusti 1253.

Clara var en vacker italiensk adelsdam som grundade en nunneorden som kallas "klarissorna." När hon hörde Franciskus av Assisi predikningar, brann det i hennes en stor önskan att imitera Franciskus och leva ett fattigt ödmjukt liv, för Jesus. När hon fick höra att hon skulle giftas bort till en snuskigt rik man, rymde hon hemifrån, till ett litet kapell utanför Assisi, där hon lovade att ge sig själv till Gud. Den helige Franciskus klippte av Claras hår och gav henne en brun klänning att bära, bunden med en enkel rep runt midja.

Hennes föräldrar försökte på alla möjliga sätt att få Clara att återvända hem, men det var förgäves. Så småningom kom även hennes syster den heliga Agnes att joina henne. Agnes har sin egen lilla historia, om martyrdom och trofasthet, hon mördades när hon bara var 13 år. Men vi kan prata mer om henne en annan gång ;).

Det kom fler och fler kvinnor som sålde allt de hade och levde utan pengar tillsammans med Clara. Clara och hennes nunnesystrar hade inga skor, åt ingen kött, levde i ett fattigt hus och var tysta det mesta av tiden. Men de var ändå väldigt lyckliga, eftersom Herren var med dem. En gång räddade Gud dem från en arme av soldater som tänkte råna klostret. Clara stod framför soldaterna, föll på knä medan hon höll i det heliga sakramentet och bad ”Oh Herre, skydda dessa systrar, som jag inte kan skydda nu”. En röst svarade nått i stil med ”Jag ska ta hand om dem”. Soldaterna sket på sig och sprang därifrån.
Den heliga Clara var sjuk och led av stora smärtor under en stor del av sitt liv. Men hon sa att ingen smärta kan bekymra henne. Hennes glädje att tjäna Gud var enorm, 
”De säger att vi är för fattiga, men hur kan ett hjärta som bevarar Guds oändlighet kallas fattig?"

Heliga Clara helgonförklarades av påven Alexander IV 26 september 1255. Hon är helgon för människor med ögonsjukdomar, guldsmeder, och tv.
My life with the Saints - James Martin

Every now and then you get a book that pains you to finish. Fader James Martins "My life with the Saints" är en av de få böcker jag verkligen längtade efter att hålla i händerna och hade svårt att släppa taget om. Boken är Awesome! Boken är en delad biografi mellan F. Martin och helgonen som har bett för honom under hans liv. Tack vare boken lärde jag känna Angelo Giuseppe Roncalli (även känd som påven Johannes XXIII), ironiska humor och glädje gentemot livet.

När Roncalli valdes till biskop år 1925, skrev han i sin dagbok... the Lord has chosen me, making it clear that it is His will that it would be a grave sin for me to refuse. So it will be for Him to cover up my failings and supply my insufficiencies. This comforts me and gives me tranquillity and confidence.

Vid ett annat tillfälle gjorde han ett diplomatiskt besök till Frankrike:
During a dinner party in Paris, he was asked, "Aren't you embarrassed, Monseigneur, when there are women present who wear very low-cut dresses? It's often a scandal."
"A scandal? Why no", the nuncio replied. "When there's a woman with a plunging neckline, they don't look at her. They look at me the apostolic nuncio to see how he's taking it!".

År 1958 valdes Roncalli till att efterträdda påven Pius XII, fader James Martin skriver: He had feared this, had wished that it would not be so, but in the end his lifelong trust in God didn't fail him. "Listening to your voice", he told the conclave, "I tremble and am seized with fear. What I know of my poverty and smallness is enough to cover me with confusion..."

Efter att ha blivit vald till påve, promenerade Johannes XXIII på Roms gator:
Walking threw the streets of Rome one day, Pope John overheard a woman commenting about his obesity to her companion. "God, but he's fat" she said. The pope turned to her and said benignly, "But Madame, surely you know that the conclave is not a beauty contest!".

Påven fick många klagobrev att läsa skrivna av präster som klagade på moderna teologer. Påven som tröttnade på att läsa "grabbed a ruler, measured the page, and exclaimed to one of his colleagues, "Look, there are thirty centimeters of condemnations in the schema!"

Men berättelsen som fick mig att älska honom var ett brev som påven skickade till en ung pojke som frågade om råd. Pojken hade skrivit "My dear pope, I am undecided. I want to be a policeman or a pope. What do you think?"...
Påven svarade: "My little Bruno, if you want my opinion, learn how to be a policeman, because that cannot be improvised. As regards being pope. Anybody can be pope; the proof of this is that I have become one. If you should ever be in Rome, come to see me. I would be glad to talk this over with you."


Sisters är en dokumentärfilm, gjord utav den prisbelönte filmaren Robert Gardner, där han intervjuar och följer fem stycken kvinnor som valt att bli en syster eller nunna. Deras kallelse är aktiva, och därmed jobbar aktivt bland fattiga och utsatta. Hur ser de på sin kallelse och det livet som de lever? Hur upplever de Guds närvaro? Vad händer när de blir förälskade? Hur möter de grymhet och död t.ex. en moders död eller den oerhörda våndan i när ett barn får cancer? Dokumentären utforskar allt detta och mycket mer.


Sisters from Robert Gardner on Vimeo.

Confessiones Redaktion har snokat runt på nätet och samlat några katolska inlägg och artiklar värda att delas:
The Washington Post rapporterar att Påven Franciskus har skickade ett mail till den amerikanske judiske ledaren Menachem Rosensaft. Rosensaft som är professor i folkmord och krigsbrott vid Columbia universitet hade ställt en fråga till Påven om Guds närvaro vid förintelsen. 

Många koncentrationsoffer tappade tron på Gud och/eller ansåg att de hade blivit straffade av Honom. Rosensaft drar däremot slutsatsen att Gud var närvarande och stötte sitt folk även under den hemska perioden. 
Påven bekräftade Rosensafts reflektioner i sitt mail, översatt från spanska till engelska:

“When you, with humility, are telling us where God was in that moment, I felt within me that you had transcended all possible explanations and that, after a long pilgrimage — sometimes sad, tedious or dull – you came to discover a certain logic and it is from there that you were speaking to us; the logic of First Kings 19:12, the logic of that “gentle breeze” (I know that it is a very poor translation of the rich Hebrew expression) that constitutes the only possible hermeneutic interpretation.
“Thank you from my heart.  And, please, do not forget to pray for me.  May the Lord bless you.”
Rosensaft svarade med att Påvens erkännande att Gud var med sitt folk även under folkmordet genom offrens mod och generositet är en enorm spirituell gåva som ger mening till överlevare. Han sade: 

“What I have tried to say in my sermon, which is why it is so gratifying to have Pope Francis validate this, was that God was not the perpetrator of the horrors but God’s divine presence is in the continued humanity of the victims, that the divine presence was within those who rescued, who saved, who helped,” 
I Faderns och Sonens och den heliga andens namn Amen!
Mina vänner satan kan aldrig bygga upp något, han är den äckliga ormen som kryper bland perfekt byggda hus för att förgifta dem och fylla dem med termiter. Men huset som är skyddad av det starkaste och vackraste medlet kommer ormen aldrig att kunna förgifta. Den byggnaden som är skyddat av den Heliga Anden kommer aldrig att falla. Satan bygger inte, utan samlar skräp för att lägga i en hög, en hög som lätt spolas bort av det minsta barnet som är fylld av den Heliga Anden! Kom ihåg att Jesus Kristus är den enda arkitekten som kan bygga den vackraste, största och starkaste huset. En byggnad som aldrig kan mätta ögats hunger. Ju mer du kollar på den desto mer vill du se och känna den. Du är den byggnaden! Så fyll dig själv med Jesu Kristi kärlek, fyll dig själv med den Heliga Anden och bjud in andra till att lära känna Honom. Låt dig inspireras av den Helige Anden och sprid Honom till varje hus som behöver Honom. Var inte rädd för de bröder som vill döda din kropp, för de kan aldrig komma nära din själ när den är fylld av Honom som har skapat dig!

Hej!
Jag heter Van Farid och är en 20årig glad och skämtsam kille

Just nu studerar jag till högskoleingenjör i produktutveckling och design vid Mälardalens högskola.

Mitt största hobby är att skriva och föreläsa om vår Herre och Hans vackra, sanna kyrka (trots att min svenska kanske inte är det bästa ;D )

Syftet till varför jag valde att bli skribent på Confessiones är så att jag kan dela med mig av det jag redan kan om vår tro men också själv lära mig mycket mer!
Vi har bara en månad kvar för att fokusera oss på vår tro. Trons år slutar 24 november. Därför tänker jag att skriva lite om tro. Text som jag har baserat på kommer från Luk 18:1-8. Det handlar om två viktiga saker i våra liv: tro och bön. Men vi måste först fråga oss, vem är huvudperson i Jesus berättelse? Orättvisa domaren eller den fattiga änkan? Domaren hade ingen rädsla inför Gud och människor. Änka var så fattig att hon bara hade ett hopp: den här domaren ska hjälpa mig! Svaret är: båda två! En till fråga: Varför har Jesus berättat denna liknelse? Vad vill han åstadkomma med den? Vad ville han visa oss? Han vill uppmuntra oss till ihärdig bön. Gud är annorlunda från den orättfärdige domaren. Gud älskar oss, Han är god mot alla och Han förstår oss bättre än vi förstår oss själva. Därför kan vi vara säkra om att han kommer att lyssna till alla våra böner och önskemål. Du kanske tänker: det har funnits några gånger i mitt liv som jag har bett Gud om god hälsa eller hjälp med något problem, men Han har inte hjälpt mig. Jag ber om frid på jorden men det är helt tvärtom... Så hur är det med vår bön och Guds hjälp? Lyssnar Han verkligen på alla våra böner?

En kort berättelse:
En gång var det två män som jobbade i en skog. Efter ett hårt dagsarbete gick de hemåt. De gick bakom en vagn lastade med trästockar. En av dem var mycket from och den andre var lite mindre så. Vagnhjulet sjönk djupt ner i den leriga vägen. Hästarna orkade inte dra vagnen vidare. ”Vad ska vi göra?” undrade de två männen. En av dem knäböjde och började be till Gud om hjälp. Då och då tittade han upp mot himmelen för att se om hjälpen kom. Den andre gjorde bara ett korstecken och började jobba. Han hämtade grenar och kastade dem på marken under hjulen. Han klagade bara tyst på sitt öde... Och då hände det ett mirakel! En ängel kom ner till dem från himmelen. Till deras överraskning kom inte ängeln till den mannen som knäböjde, utan till den som jobbade. Då den ena ropade: ”det var jag som har bett om hjälp, inte han!” sade ängeln:” Gud hjälper dem som både ber och jobbar.” En bön är inte trolleri. Vår tro är inte magi, hokus-pokus, och plötsligt har vi allt som behövs. Bön är ett samtal med Gud. Efter bön kan jag veta vad jag kan förvänta mig och vad jag ska göra i den här situationen som jag nu har. När du behöver göra något, glöm inte att be. Då ska Gud vara med dig och hjälpa dig. Om du kommer ihåg morgonbönen, kommer du då att göra färre misstag under dagen, kommer allt att bli lättare för dig. Med en bön på dina läppar kan allt som du sysslar med bli en förlängning av samtal med Gud, något som du gör för honom. Du kan be med ord, men du kan också be med dina handlingar.

Frågan är: Kan du leva och offra hela dagen till Gud? Kan du hitta tid att göra det som är viktigast för dig - att be, att prata med Gud?

Att tro på Gud betyder också att be till Honom. Människosonen, ska han finna någon tro här på jorden när han kommer? Är det inte så att Herrens ord upplyser oss om roten till så många uppenbarliga förfallsföreteelser i vår tids samhälle? Skulle det inte se annorlunda ut om vi kristna hade en starkare tro? Vi får inte glömma det som en av de första kristna författarna påpekade: Vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. Om vi vill gå framåt i vårt kristna liv och bidra till Kyrkans och samhällets förnyelse, behöver vi fördjupa vår tro och lära oss att alltid tänka och handla utifrån trons insikter, utifrån Guds uppenbarelse, inte utifrån rent mänskliga, till tidsströmningarnas anpassade resonemang. Låt oss tillsammans med Paulus be att vår Herre Jesu Kristus, Gud, härlighetens fader, skall ge oss en vishetens och uppenbarelsens ande som låter oss få kunskap om Honom.



När jag besökte Medjugorje under 8 dagar tillsammans med min mamma, fick jag uppleva sådana otroligt djupa möten och erfarenheter att allt kändes som att var i enlighet med Hans vilja! Det var som om jag var i himmelen - den otroliga friden som var i luften var så stark att man bara kände hur man omringades av kärlek och hela himlaskaran . Folk bad Rosenkrans öppet och sjöng heliga psalmer. De var glada, fyllda av fröjd så jag kom att tänka: såhär måste det vara i himmelen och ännu bättre . Den glädjen och närvaron var så stark att jag kände verkligen av kärleken från ovan. Det kändes som att jag fick en resa till himmelen om än att den var kort. Så dyrbar och speciell!

Jag fick träffa några personer som verkligen förändrade mitt liv . Framförallt en man som skulle till den Heliga Maria statyn (miraklet) som finns i Medjugorje. Denna man ställde sig i kön bakom oss och från ingenstans frågade han mig och min mamma om vi kunde be Jesu barmhärtiga Rosenkrans och det gjorde vi . Därefter började han tala om för oss om saker som har hänt i vårat liv. Mannen kände till allt om oss, trots att vi aldrig hade mött honom tidigare.


Det var Gud som talade genom honom enligt mig . Han kunde allt om mig! Jag har bett Gud om vägledning under hela min vistelse där borta tillsammans med mamma. Det var som om jag mötte Jesus. Han talade om att jag har blivit sårad många gånger och att jag haft riktigt tunga kors att bära på. Han sade att jag även hade tagit mig an mina vänners (både troende och icke troende) kors. Det är så jag har kommit närmare Jesus, och att detta är min verklighet. Han sade att jag måste förlåta dem som har sårat mig och att korset är den enda vägen. "Om du visste hur nära du har kommit Jesus genom ditt lidande, om du bara visste. Du måste bli bästa vän med dina kors... det är enda vägen."


Han fortsatte med att tala om att Jesus vill ha mig bredvid sig, att bli korsfäst vid honom, att jag är en utvald. Att jag är en pärla i Guds ögon och att det råder en massa rovdjur runt mig, men försäkrade mig att Jesus inte kommer tillåta att något ont händer mig. Att Han ser varje offergåva och kärlek jag har gett. Han fortsatte med att säga att den som älskar mycket kommer att få Jesus välsignelse och att jag är välsignad. Han sa att man ser i mitt ansikte tecken på lidande och trötthet men även en själ och hjärta som strålar. Min andlighet sipprar igenom enligt honom, utan att jag behöver tala om den kärlek och tid jag ägnar kyrkan.


Mannen uppmuntrade mig till att leva i nuet för Jesus, och enbart se tillbaka på det förflutna i syfte att påminna mig själv om varför jag inte ska begå samma synder igen.


Därefter sade han att om jag inte upplevt kärlek hemma, så ska jag veta att Jesus och Moder Maria alltid älskar mig. Han kände till att jag älskar tystnaden och tyckte att den kan bidra till mycket gott, men att jag behöver vara bland människor som jag älskar, få kärlek från andra och befinna mig vid personer som orsakar mig lidande. Mannen talade om att det är många som gör det tungt för mig, men att jag ska veta att jag är dyrbar i Guds ögon och att Gud älskar mig väldigt mycket! Han älskar mig så mycket att han offrade sitt liv för mig! Mannen fortsatte med att säga att jag redan nu är i himmelen, men att jag skulle fortsätta kämpa under mitt liv och inte vara rädd för Gud är alltid med mig. Att jag är ett med Honom och bör bli bästa vän med korset, för att bli förhärligad.


Denna mannen som för mig var Jesus i förklädnad gav mig styrkan & livet tillbaka . Att gå korsets väg Bli förhärligad och en ny skapelse genom uppståndelsen med Kristus Amen
Skyddshelgon för omöjliga fall, mot blödning, ofruktsamhet, ensamhet, tumörer och olyckliga äktenskap   

Jag beundrar heliga Rita för allt hon kämpade för i tron! Hon ville bli nunna sen ung ålder men hennes föräldrar hade andra planer och hon blev bortgift mot sin vilja. Hennes man var väldigt våldsam, men heliga Rita bad mycket för honom och han började omvända sig kort innan han dog. Ritas man blev nämligen mördad varav hennes 2 söner blev väldigt hämndlystna och ville hämnas på faderns mördare. Heliga Rita bad då ivrigt till Gud att han hellre tar hennes söner till sig än att låta dem ska få en mördares blodiga händer. Båda insjuknade i hög feber och då sa hon: Fader om dem kan omvända sig gör dem friska annars ta dem till dig , Må din vilja ske  Båda hennes söner dog. 

Det redan förutspått i Guds plan att heliga Rita skulle gå till kloster men Gud hade andra planer först för henne, däribland att hon skulle bli fru, mamma, änka och lida mycket innan klostret och ännu mera i klostret. Heliga Rita bad Gud om att låta henne förena sig i hans lidande och så fick hon törntaggen i pannan 

Hennes förmåga att med Guds hjälp övervinna det till synes oöverstigliga hinder, hennes brinnande kärlek till den korsfäste och sin nästa har gjort att människor över hela världen har tagit henne till sina hjärtan 



Den 28 mars 2014 släpper Hollywood filmen "Noah" med bland annat Russell Crowe, Anthony Hopkins och Emma Watson i huvudrollerna. 

Filmbolaget Paramount som producerar filmen hoppas enligt Dagen på att få liknande kassasuccé som Mel Gibsons film "The Passion of the Christ" fick.

Filmen som är inspelat på Island är regisserat av Darren Aronofsky (Black Swan regissören).  
Jag heter Noche, är 29 år (fyller 30 i början av november).
Jag studerar inte längre, jag är klar med studierna och har arbetat heltid som lönekonsult sedan 2010 maj månad. Så jag kanske inte räknas inom kategori unga katoliker hehe. Däremot är jag fortfarande verksam som ungdomsledare för samma grupp som Carmelle och Criss tillhör.

Oktober är ju rosenkransens månad, men också en månad då många kan känna sig förtvivlade. Så varför inte kombinera dessa två med att ta med en bön till den Helige Judas Taddeus? Han var en av apostlarna och är mest känd för att vara skyddshelgon för hopplösa fall.
Taget från http://www.grabroderna.vel.pl om detta helgon:
"Brukar kallas för oslagbar. De som har stor devotion till den Helige Judas brukar be denna Rosenkrans som novena under nio dagar inför viktiga händelser eller i bekymmersamma situationer. Själva rosenkransen är gjord av tre grupper med tre gröna (eller vita) kulor vardera. På ena sidan sitter ett krucifix och på den andra sidan en medalj av Aposteln Judas Taddeus."
Bönen man brukar be till honom går som följande:
Helige Judas, Apostel och Martyr, / stor i dygd och rik på underverk. Du heliga släkting till vår Herre Jesus Kristus och trogne förebedjare för alla dem som ber om din särskilda hjälp i nöd och bekymmer. Jag kommer till dig med fullt förtroende och ber dig ödmjukt om hjälp. Förbarma dig över mig och över min bön. I gengäld vill jag göra ditt namn känt och älskat och få allt fler att ta sin tillflykt till dig.

Peter Higgs och François Englert delar äran för Nobelpriset i fysik med systern och forskaren Catherine Pajchel. Syster Catherine Pajchel arbetar vid universitetet i Oslo som doktor i experimentell partikelfysik.

Det är många människor som har varit inblandade i försöken som har bekräftat Higgs teorier, säger hon vid University of Oslo till tidningen Vårt land.

Den brittiske Peter Higgs och belgisken François Englert tilldelas Nobelpriset i fysik för deras beskrivning av Higgspartikeln . Den 84 år gammal Higgs är professor emeritus vid University of Edinburgh, medan 80 - årige François Englert är professor emeritus vid Université Libre de Bruxelles i Bryssel.

- Den vinnande teori är en central del av standardmodellen för partikelfysik, som beskriver hur världen är konstruerad. Enligt standardmodellen omfattar det allt - från blommor och människor till stjärnor och planeter.

Syster Catherine uppdaterade sin Facebook när nobelpriset tillkännagavs igår eftermiddag med "Wohoo!! Vi vann!

Partikelforskaren svara med skratt på de gratulationerna som har strömmat in till hennes kloster:

- Priset kan endast ges till enskilda personer.  Men vi ser det som ett pris till gruppen som har arbetat med teorin. Det ligger generationer av experiment bakom. Det finns mer än 6000 fysiker som deltagit i experimenten, utöver alla hjälpfysiker och ingenjörer. Detta är en gemensam satsning som har tagit 50 år. Vi är glada idag!


I snart 5 år har jag varit aktiv i kyrkan, med aktiv menar jag mer än bara gå på Katekes undervisning eller mässor på söndagar. 
Det började med att min vän frågade om jag ville vara med i en kör som skulle starta upp (Jag kan verkligen inte sjunga, kanske därför kören också lades ner efter bara 2 månader haha). Efter det fick jag mer kontakt med prästerna i vår församling då de frågade om jag kanske ville jobba frivilligt med barn under “halvdags kollo” och eftersom jag älskar att sitta barnvakt så hoppade jag på erbjudandet och hjälpte till. 
Under tiden fick jag reda på ungdomsföreningen PUKiS - Polska Unga Katoliker i Sverige som organiserar olika läger för ungdomar från 15 år. Jag började aktivt åka på läger och under ett år satt jag i styrelsen men, planering och sånt var då inte för mig.. så efter mitt år slutade jag i styrelsen och fortsatte som deltagare. Jag erbjöd min hjälp i mån av möjlighet vilket var roligare än att hålla koll på alla bollar som var i luften. 
Nu och andra sidan tror jag att jag har mognat för jag sitter som Viceordförande och tycker det är underbart roligt! Så pass roligt att jag bara inte sitter i PUKiS styrelse utan också i SLUK vilket är jätte härligt. Jag väljer att engagera mig i kyrkan dels för att jag tycker att det är jätte roligt men dels för att det är så otroligt givande. Inte minst gällande alla människor jag träffat längst vägen (aldrig tidigare hade jag pratat med Biskop Anders och kunde knappast tänka mig att jag skulle ta en “selfie” med honom) men också alla ungdomar som man kan lära sig så mycket av. Jag hoppas också att jag kan lära dem något, för vi alla vet ju så mycket olika. 
När jag tittar tillbaka på dem här 5 åren så ser jag hur galet mycket jag har förändrats tack vare det, speciellt när det gäller min tro. Aldrig tidigare öppnade jag Bibeln för att läsa den utan jag öppnade den för att läraren tvingade mig att leta reda på något stycke… Aldrig tidigare använde jag min rosenkrans så som jag gör nu eftersom jag inte visste vad den egentligen var bra för. Sist men inte minst tänkte jag inte på vad min bön egentligen betyder, jag la aldrig tidigare ner energin att tänka till. 
Jag vill med det säga att var inte rädda att engagera er lite extra. Det lilla extra kan göra mycket gott om inte för dig själv så för andra.
P.S. Läser du det här och är polsktalande? Skulle du villja utveckla din tro och träffa massvis med andra polacker? Då kan du kolla in vår hemsida www.pukis.org eller så kan du höra av dig direkt till mig på 073 6788222. Vi har läger på väg 29-1 December


Hamburgarkedjan Kumas Corner, i Chicago, valde att erbjuda sina kunder en hamburgare med oblat på, med motiveringen att hamburgaren "the Ghost" symboliserar Kristikropp och blod. Detta väckte stor uppståndelse bland stadens kristna som kände sig hånade. Kuma svarade med att skänka pengar till en katolsk välgörenhetsorganisation som vänligen tackade nej till bidraget. 

För mer om hamburgarskandalen tryck här.
Guds kärlek till dig beror inte på hur mycket du älskar Honom tillbaka. Guds närhet beror inte på hur nära Han känns. Guds närhet beror inte på dina gärningar. Gud är alltid vid dig. Han älskar dig mer än vad du kan föreställa dig. Han älskar dig mer än vad du älskar dig själv.

Det svåraste för mig är att kombinera min tro med skolan. Om jag inte spenderar mestadelen av min tid på någonting så känns det som om jag inte gjort det överhuvudtaget. Sommarloven är bra, för då har jag tid att läsa Bibeln hur mycket jag vill, offra lite tid av alla mina fria timmar till bön och gå till mässan under veckan. Men när skolan börjar känner jag mig riven isär. På kvällarna är jag för trött för att be, på morgonen hinner jag inte. Att knäböja mitt på dagen känns konstigt.

Jag är en perfektionist. Det betyder inte att jag gör saker perfekt. Det betyder att jag inte gör saker som jag vet inte kommer bli perfekta. Så jag struntar i att be. Jag har hört någonstans att man kan offra sitt arbete som bön. Men jag får inte samma andliga kick av att offra mina läxor till Gud. Och sedan mår jag dåligt av att jag ens tänker på att be för att få en andlig kick. Det är så egoistiskt.

Jag känner mig så ytlig; som om jag gled på skridskor över vatten som jag egentligen skulle dyka i. Är det för att jag inte är kallad till det här? Borde jag göra något annat, borde jag bli någon annan? Just nu är jag den värsta versionen av mig själv.

Men Han håller mig kvar ändå. Det är svårt att förstå, men hur mycket lidande min tro än ger mig, så är den mitt enda hopp. För inför Gud behöver jag inte bli någon. Jag är redan någon och jag har alltid varit. Jag behöver inte bevisa saker, jag behöver inte spela stark och häftig. Det viktigaste för Gud är att jag är, att jag finns till. Han ville ha mig här. Han skapade mig, just mig, just nu, för att han ville ha mig. Och han skapade mig inte för att Han ville ha mig här på jorden, utan för att Han vill ha mig hos sig i Himlen. Så Han fortsätter att hålla mig, även om jag inte märker det.

Han tillåter lidande för att stärka oss. Det är den svåraste biten för mig; det är så mycket lättare att acceptera fysiskt lidande och offra det till Gud, än att ens känna igen mentalt lidande. Det är inte lika konkret och det känns inte lika stort. Alldeles för ofta skyller vi mentalt lidande på oss själva. Vi tänker att vi orsakade det själva. Men min öken är lika riktig som varje annan öken.

Många helgon gav sig ut i öknen för att komma närmare Gud. I öknen kan du inte visa upp hur stark du är, för öknar bryter ner människor. Det är där vi är som mest sårbara och därför är öknen den plats där vi måste förlita oss som mest på Gud. Inte förrän du är helt beroende av Gud, förrän du har blivit helt svag och försvarslös kan Gud göra dig stark.

Så jag överlämnar mig själv till Gud med tillit. Han vet att jag vill älska Honom och Han vet att jag inte klarar av att göra det själv. Han känner mig. Han älskar mig.



Jag heter Anamarija, är lärarstuderande som håller i trosundervisningen i min församling. Varför jag har valt att tacka ja till att skriva på Confessiones är för att jag vill dela med mig av mina tankar kring min tro och även läsa och lära mig av andra unga katolikers tro. Ett mål med mitt skrivande är att få andra unga katoliker att förstå att de inte är ensamma i deras frågor kring tron. 

Texter jag har skrivit: 
Lidande och meditation 
Varför är vi blinda för det som är gott?
Känner någon kateket igen sig?
Mitt besök hos karmelitsystrarna i Glumslöv
En sak som intresserar mig, är alla mirakel som sker pga. olika heliga personer. Miraklen som får min tro att växa. Därför har jag nu valt att skriva lite kort om en helig man som står mig nära hjärtat.

St Charbel är ett helgon som inte är särskild känd i Europa. Han föddes 8 maj 1923, i Libanon, där han bodde fram till sin död. En munk som levde större delen av sitt liv i ett kloster. Han blev aldrig porträtterad eller fotad medan han levde, då han ofta hade blicken vänd neråt och på huvudet bar han en luva som täckte större delen av pannan. Femtio år efter St. Charbels död (8 maj 1950) kom det 4 Maronit missionärer till Annaya för att göra en gruppbild tillsammans med gravvakten vid klostret där St. Charbel blev begravd.
När de framkallade bilderna märkte fotografen att en sjätte mystisk person fanns med på bilden: en munk med vitt skägg, luva på huvudet och sänkt blick mot marken. Äldre munkar kände igen honom som Fader Charbel. Från den tiden är alla porträtter av St Charbel kopior av just den bilden.


Under 40 dagar efter sin död lyste det ett starkt ljus från hans grav, och flera gånger var man tvungen att byta ut kistan eftersom hans kropp släppte ut en vätska som förstörde kistorna. Vätskan visade sig ha en helande kraft och där många sjuka som kom i kontakt med den tillfrisknade. St Charbels kropp höll sig i god form fram tills hans saligförklaring, först då började kroppen att naturligt förmultna. 
Fortfarande sker det mirakel vid klostret i Annaya, där pilgrimer än idag strömmar in för att bli helade från sina sjukdomar. 
Skrivet av Mona

Vissa ord i den kristna vokabulären har i moderna öron fått en sådan klang att de knappast kan förstås längre. Ett sådant är ordet ödmjukhet. För somliga fastnar det i halsen som ett fiskben. Andra reagerar med att undergivet huka sig. För andra är det stumt. Vi hörde Jesus säga i dagens evangelium: "Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." Men vad är ödmjukhet? När man skall tala om den flyr den undan. Den låter sig inte utan vidare fångas i ord, åtminstone inte i definitioner.


I mångas öron framstår ödmjukhet som något halvt och avslaget, som en slags väluppfostrad beskedlighet. Att inte tränga sig fram i onödan. En självklarhet i mänskligt umgänge, men knappast mera. En ödmjuk människa, är det inte den som ber om ursäkt för att hon finns till? Eller den som fegt undviker alla konflikter?



En hastig blick in bland helgonen visar att sådant är karikatyrer. Helgonen var ödmjuka, men långtifrån bleka. De var fullblodsmänniskor, frimodiga och starka. Ödmjukheten gjorde dem förvisso mjuka och saktmodiga, men långtifrån veka. De var samtidigt oböjliga som stål.

De hade en förmåga att anpassa sig till olika situationer, men inte av slug beräkning. Jesu liknelse, där han uppmanar gästerna att inta den nedersta platsen, är inte ett råd för den som är bjuden på middag. I värsta fall tillämpat som en uträkning, hur man genom bugningar och "ödmjuka" gester skall bli upphöjd och komma i centrum. Jesus talar om måltiden i Guds rike. Och till den kommer bara de ödmjuka. De som tror sig ha meriter för den måltiden får finna sig i att bli förpassade till sista platsen, om ens det. 
"Käre vän, flytta dig högre upp", det är vad prästen säger till den knäfallande i biktstolen, som bekänt sin synd. Res dig upp och gå i frid, dina synder är förlåtna. Samma mönster upprepas i den heliga mässan. De troende säger: "Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak." Bara den som menar vad han säger, går värdigt fram till den heliga kommunionens upphöjelse.


Ord kan bli tomma eller förvrängas. Och ord är idag utsatta för inflation eller säljs på realisation. Den tongivande filosofin menar att orden inte har någon annan betydelse än den som vi råkar ge dem. Människans ädlaste kommunikationsmedel bryts sönder och gör oss till främlingar för varandra. Vi som tror på Ordet med stor bokstav, har större respekt för ordens egen inneboende betydelse. Inte minst när det gäller ödmjukheten. Ty ödmjukhet har med sanningen att göra, sanningen om människan och hennes verkliga plats i tillvaron. Där Gud försvinner och människan tror sig vara suverän herre på täppan, där blir ödmjukhet något obegripligt. Eller också framstår den som slavmoral. I allas kamp mot alla måste man kunna hävda sig, för att inte trampas ner. Medan rädslan för de andra växer. Men denna "starka" människa är egentligen rädd och svag. Rädd att inte klara sig i kampen, rädd för att gå under. Medan den ödmjuke inte är rädd för någonting, inte ens för sig själv, eftersom hon förtröstar på Gud. Hon vet att hon utan Gud är stoft (latin: humus). Det är grunden för hennes ödmjukhet (latin: humilitas).



Ödmjukhet är inte något bara för specialister och atleter. Barnet, den botfärdige syndaren och den uppriktige förstår det. Den som följer Kristus dras in i och får del av hans ödmjukhet. Därför säger han: "Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ."



Jag vill sluta med S:t Franciskus av Assisi ord som kommer från Lovsången. Han skriver:

"Du är helig, Herre Gud. (...)Du är den Starke, Du är den Store, Du är den Högste Du är den Allsmäktiga, Du är himmelens och jordens heliga Fader och Konung. (...)Du är kärlek, Du är Visdom, Du är Ödmjukhet, Du är Tålamod. Du är Skönhet, Du är Trygghet, Du är Frid, Du är Glädje. Du är vårt Hopp, Du är Rättfärdighet och Måtta, Du är all vår Rikedom Du är Saktmod. Du är vår beskyddare, vårt värn och vårt försvar. Du är vår tillflykt och vår kraft. Du är vår tro och vårt hopp och vår kärlek. Du är själens stora sötma. Du är den oändliga Godheten, den stora och underbara Herren Gud, allsmäktig, god, förbarmande och vår frälsare.



Salve!
Martin heter jag, är 27 år och bor i Uppsala. Har rötter från Bosnien, är dock född och uppvuxen i Svea.
Har varit yrkesmilitär de senaste 6 åren, där jag bla har hunnit med tre utlandstjänster, (två i afghanernas land och en i kosovo).
På fritiden håller jag mig i fysisk form samt umgås med min familj.
Sedan två månader tillbaka har jag börjat på S:t Sigfrids-prästseminarium i Uppsala.
Jag valde att bli skribent i hopp om att inspirera unga människor i dagens sekulariserade samhälle. Också att sprida kärlek som idag är den avgörande faktorn i en allt mer problematisk värld.
PAX ET BONUM

Har skrivit:

Här ett stycke från en bok som tillhör apokryferna. Apokryferna finns oftast med i den svenska bibeln, men anses av kyrkan inte egentligen höra hemma där. Med andra ord ska inte vi katoliker tolka dem som Guds ord. Vissa texter i apokryferna är roliga andra är vettiga. Här är ett stycke ur Syraks bok som ändå ger lite tröst inför tentor och diverse provperioder. 
Lycka till kompisar! 


Visheten ger sina söner framgång och tar sig an dem som söker henne.Att älska henne är att älska livet,rik på lycka blir den som vaknar tidigt för hennes skull.Den som äger henne vinner ära,och där hon går in följer Herrens välsignelse med.De som tjänar henne gör tjänst inför den Helige,och de som älskar henne blir älskade av Herren.Den som lyder henne skall döma folken,och den som följer henne kan vila tryggt.Om han litar på henne blir hon hans egendomoch förblir i hans efterkommandes ägo.
Ty först leder hon honom på slingrande vägar,hon låter honom känna ängslan och skräckoch ger honom ingen ro med sin hårdhänta uppfostranförrän han litar fullkomligt på henne.Hon prövar honom med sina krav,men sedan går hon raka vägen tillbaka till honom,ger honom glädje och röjer sina hemligheter för honom.Men lockas han vilse, överger hon honomoch lämnar honom åt undergången. 


Jesus syraks vishet 4: 11-19


Hade knappt hunnit smälta alla intryck från den kateketiska kongress som anordnades den 27-29 september, på Lidingö, innan man fick en förfrågan om jag kunde skriva ihop lite kring den.  Kongressen anordnades utav Katolska Pedagogiska Nämnden, i samarbete med Studieförbundet Bilda och Bonifatiuswerk.

För någon med mestadels erfarenheter från lägergårdar, sovsäckar och gemensamma duschar så kan man väl snabbt konstatera att jag blev väldigt positivt överraskad när det gick upp för mig att standarden var satt väldigt högt denna gången. Vi blev tilldelade egna rum med egna badrum med TV och internet på rummet. Lägg till en himmelsk säng, städerskor och väckning om man nu ville ha det. Sådant är man långt ifrån bortskämd med.



För egen del började fredagen med mässa och lunch. Efter detta fortsatte vi med att checka in och inspektera våra rum under den tidiga fredagseftermiddagen. Kongressen var placerad precis vid vattnet och solen sken. Kongressen öppnades genom att biskop Anders gick symboliskt in genom en dörr märkt ”Porta Fidei”. Hans excellens Ärkebiskop Henryk Jósef Nowacki, apostolisk nuntie för de nordiska länderna, läste upp ett anförande från påve Franciskus där påven uttryckte sin glädje över och önskade oss all lycka med kongressen. Efter ett inledande föredrag utav Erik Amnå, ordföranden för Bilda, så fick vi lite fika och fick gå på helgens första workshop.

Jag själv hade inte fått välja vilka jag skulle till som alla andra så jag fick helt enkelt gå till de som jag blivit tilldelad att gå på. Den första för min del handlade om den så kallade Kett-pedagogiken. En pedagogik som har sina rötter i Tyskland och som helt enkelt går ut på att deltagarna får använda sina sinnen, känsel, hörsel, syn etc. i väldigt stor utsträckning. Detta genom att exempelvis använda massa material, t ex tyg för att bygga upp landskap för att göra en evangelieläsning för barn mycket mer intressant. En väldigt intressant pedagogik som kanske lämpar sig främst till barn som förbereder sig inför sin första kommunion. För undertecknad som aldrig någonsin undervisat så små barn fick ändå en hel del idéer som kan användas för konfirmander och äldre barn som jag vanligtvis brukar undervisa.

Efter detta skulle vi sätta oss i olika smågrupper som vi hade blivit tilldelade. Jag hittade tyvärr inte min grupp utan fick hoppa in i en grupp som jag inte skulle vara ifrån hela början. Alla där verkade mer eller mindre känna varandra sedan innan så det blev kanske inte så mycket till diskussion just där. Efter detta fick vi en mästerlig middag. Blev imponerad att personalen verkade ha förstått att katoliker gärna äter fisk på fredag för det var detta vi fick oss serverat till både lunch och middag.



Sedan bjöds det på ett skuggspel som man missade tyvärr för att man var inne i Lidingö centrum för att handla. Det man inte missade var den fantastiska Mar Toma-kören från Södertälje som uppträdde och sjöng en rad sånger flerstämmigt. Mycket vackert!
Vi avslutade fredagen med lite bön och socialt umgänge. För egen del så hamnade jag hos en grupp, för mig, okända kaldéer som skämtade om örnnäsor hela kvällen.

Lördagen bjöd på en ordentlig frukost och morgonandakt. Efter detta så höll pater Phillip Geister SJ, till vardags är rektor på Newmaninstitutet, ett föredrag. Efter detta blev det fika och workshop igen. Jag hade blivit tilldelad att fortsätta fördjupa mig i pedagogik, och denna gången handlade det om generella pedagogiska knep. Detta höll Bilda i. Fick lära mig mängder av bra knep som jag absolut kommer ha användning av i framtiden.

Efter denna var det dags för något som kallades för ”Tecken på hopp i vårt stift”. Olika representanter kom upp på scenen; från St Paulus av Korsets församling i Angered, från polska missionen i Stockholm, från St Thomas av Aquinos församling i Lund, från St Eugenias församling i Stockholm, från SUK, från St Sigfrids prästseminarium i Uppsala och från St Birgittas församling i Norrköping. Alla dessa delade med sig av sina erfarenheter och detta upplevde jag som kanske en av de bättre inslagen under hela helgen.

Efter denna glädjedusch så var det dags för lunch och efter detta Helena D’Arcy, generalsekreterare för Respekt, att prata om hur vi kan stå upp för vår tro i en allt mer komplicerad omvärld. Nasif Kasarji, ordförande för Sveriges Unga Katoliker, avrundade det hela genom att prata om SUKs arbete.


Sedan var det dags för den tredje workshopen för helgen. Jag var på en som handlade om ungdomsarbete i Sverige. Äntligen hade jag blivit tilldelad en workshop kring något som man personligen brinner för. De som höll i den var pater Pawel Drazyk, ungdomspräst för polsktalande ungdomar samt Karolina, vice ordförande i Polska Unga Katoliker i Sverige, eller PUKIS. De berättade lite kring vad de har gjort och gör. Väldigt intressant och idéskapande. Tyvärr fanns det deltagare som bara vill diskutera de nationella missionernas vara och ickevara istället för ungdomsarbete så tyvärr blev det inte så mycket av en givande diskussion där.

Efter detta var det dags för en himmelsk festmåltid eller mässa. Detta följdes av en jordisk festmåltid. En underbar trerättersmiddag varvades med skratt och uppträdanden. Bland annat uppträdde Jesper Helgesson, krönikör i tidningen Dagen och ståuppkomiker. Jesper som har CP skämtade och pratade om att vi alla är unika. Ingen kan egentligen kallas normal. Allting avslutades med dans sent in på natten. Jag själv kan skryta med att jag nästan kan dansa magdans numera. Men bara nästan. Denna kväll kommer jag bära med mig länge. En otroligt rolig kväll där alla skrattade så att de grät och behövde hämta efter andan ofta



Söndagen bjöd på ett föredrag av pater Fredrik Emanuelson, OMI, biskopsvikarie för evangelisation och sedan helgens sista workshop. Jag hamnade på en om katekes och evangelisation i sociala medier. Kanske inte så mycket nytt för egen del men kul att man själv kan dela med sig av sin erfarenhet kring det. Helgen avslutades med Mässa och en lunch innan vi begav oss hemåt till våra hemförsamlingar. Troligtvis mer inspirerade och med större glädje kring att dela med oss av de gåvor vi fick i samband med vårt dop. Jag vet att jag har blivit det. Kongressen blev i slutändan något av det bästa jag personligen upplevt som Stockholms stift anordnat. Förhoppningsvis blir vi då fler än de 200 kateketer vi var denna helgen. Men kan lite krasst konstatera att till nästa kongress så bara måste jag trimma in dansstegen i Acid Rock.