NEDAN ÄR EN TEXT SOM PUBLICERADES I BLOGGEN KATOLSKTLIV ÅR 2009, MEN SOM FORTFARANDE ÄR VÄLDIGT RELEVANT IDAG =)

I söndags fick vi tillsammans med veckobladet (ett häfte med dagens läsningar och mässtider) ta del av ett herdabrev som var skrivet av alla de katolska biskoparna i de nordiska länderna. Herdabrevet handlade om varför det är så viktigt med att helga Söndagarna.
Jag har läst igenom brevet och tyckte att den var väldigt givande. Jag har haft mina perioder där jag har struntat i att delta i söndags mässan och tänkt att någon gång gör det inget – Gud kommer inte att bry sig så mycket så länge jag är en bra människa. Jag har mycket annat viktigt att göra, Gud förstår säkert.

Det är inte förrän nu som jag har insett hur fel jag har haft! Det är inte för Guds skull som jag bör gå till kyrkan – utan för min egen! Bara det faktum att alla de nordiska biskoparna samlat ihop sig och tagit den tiden att skriva detta brev belyser hur viktigt det är att delta i eukaristin.

De perioder som jag inte deltog i söndagsmässan gjorde att avståndet mellan mig och Gud ökade. Tyvärr så är det så för de flesta av oss att vi blir uppslukade av vardagens bekymmer och måsten under vardagarna att vi glömmer bort Guds närvaro i vårt liv. Därför är det extra viktigt att kunna ta del av Kristi kropp och blod, Bibelns ord samt få andlig vägledning så att vi inte glömmer bort vår relation med Gud.

När jag har frågat mina vänner hur det kommer sig att de kallar sig kristna men aldrig går till kyrkan så har jag bla fått dessa svar:


- Jag har Jesus i mitt hjärta – jag behöver inte gå till kyrkan
Det är jättebra att ha Jesus i sitt hjärta, men vi människor är sådana att om vi inte aktivt lever vår tro så kallnar den så småningom. Gud talar inte bara till oss i våra hjärtan utan möter oss framförallt i sitt ord och ger oss sina gåvor genom sakramenten.

-Jag ska inte lyssna på några präster – de har inte ensamrätt på sanningen. De flesta är korrupta. Det är inte de som ska berätta för mig hur jag ska leva mitt liv!

Javisst, jag kan hålla med om att alla som går till kyrkan inte är exemplariska människor som ser till att följa Jesu bud till punkt och pricka, inkl präster. Men man ska passa sig med att ha fördomar och dra alla över en kam. De flesta präster är faktiskt goda människor som har vigt sitt liv till att tjäna Gud och följa kärlekens väg. Dessa har inte alls som mål att bestämma över människors liv utan att istället ge en kristen vägledning när man stöter på något svårt i sitt liv. De ger råd utifrån Jesu ord om hur man kan förhålla sig till olika situationer som kan uppstå i livet.

Och visst jag kan också hålla med om att de inte har någon ensamrätt på sanningen – det har ingen människa. Och det är inte målet med deras existens heller. De har däremot till en början studerat ingående Bibeln under 7 år medan de läste till präster. Vilket kan innebära att de ha mycket mer kunskap om den än vad vi “normalläsare” har och deras främsta uppgift är att sprida budkapet om Kristus. Den uppgiften har alla vi kristna, så man bör nog se dem som några man kan lära sig något utav än som individer som vill bestämma över ditt liv. Att döma andra människor är inte det rätta sättet att bete sig på.


- Man blir inte en bättre kristen av att gå till kyrkan, utan allt handlar om vilken personlighet man har!
Det är sant att en människas personlighet är viktigt. Men att säga att man är kristen utan att med gärningar visa det(ex genom att följa Guds bud, Du skall helga Herrens dag) är inte heller helt optimalt.

- Jag gillar inte folket där, de är falska. De går för att visa att de är bättre än alla andra.
Begreppet “katolska kyrkan” betyder “allmän” vilket innebär att alla människor är välkomna att ta del av Jesu ord – tom de som har bettet sig mindre exemplariskt. Vad vore det för kyrka som bara tar emot en viss typ av människor men utesluter andra? Alla är som sagt välkomna för kyrkans funktion är främst att hjälpa folk så att de lär sig att leva efter kärlekens bud.

Den främsta anledningen till att gå till mässan enligt mig är framförallt att få utveckla sin relation till Gud. Att ständigt bli påmind om Hans närvaro i livet och att hela tiden få kunskap om sin tro. Jag vet inte hur det är för er men jag kan inte tro utan att veta vad det är jag tror på. Jag måste på något sätt få kunskap om vad den katolska tron innebär och vad som krävs av mig, så att jag försöker att leva efter det jag tror på. Det är klart att jag bryr mig om människorna som går till kyrkan- men det är inte för deras skull jag går. Det är inte för “gemenskapen” utan mer för kunskapen om Gud.
If we want a love message to be heard, it has got to be sent out. To keep a lamp burning, we have to keep putting oil in it.
- Mother Teresa

“Att som enskild människa få lyssna till Guds ord i mässan och få ta emot Kristi kropp och blod är en stor personlig gåva” 

–Ur Herdabrevet


Bibelcitat (Jak 2:14–18)Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder ochsaknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: »Gå i frid, håll er varma och ät er mätta«, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.
Nu kanske någon frågar: »Har du tro?« — Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Jag är tacksam för att ha fått ta del av herdabrevet, för den har verkligen fått mig att tänka till om hur mina handlingar eller brist på handlingar kan påverka mitt liv.

Min Herre, tårar var mitt dagliga bröd tills Du kom och räddade mig i Egypten, ur mitt slaveri. Jag var blind och kunde inte se, kunde inte höra, mitt hjärta var förkrossat och förstummat, så likgiltig jag var, men Du såg mitt elände, min fattigdom och gav mig vatten mitt i torkan, bröd i hungern. Dina underverk var många! Oh vilken nåd jag fick i detta lidandets kval, där jag plågades dag som natt. Där jag inte kunde urskilja vänster från höger. Men Du min kära, Du visste vad Du ville med mig fattiga syndare. Du väckte mig från dem döda och blåste liv i min själ  så att jag från ena dagen till andra dog ut ur mig själv så att du kunde leva i mig, tala ur mig, handla ur mig, bosätta Dig där Du från första början var, i mitt hjärta . Tack för att Du räddade mig evigt varar Din nåd från släkte till släkte  Mina tårar av tacksamhet tar inte slut, för det Du gav var min eviga frälsning  Tack för jag får vara Ditt barn! 


/Ruzica
Ruzica har även skrivit: 

Om att Älska Jesus över allt annat   

Honom skall du älska och hålla dig fast vid, honom den verkliga vännen, som när allt övergiver dig, aldrig skall lämna dig i sticket och inte skall låta dig på sistone förgås. Från allt annat måste du en dag skiljas, vare sig du vill eller inte. Håll dig till Jesus i livet och i döden och anförtro dig åt hans trofasthet, han, som allena kan hjälpa dig, när alla andras hjälp sviker. Den älskade är sådan, att han ikke kan medgiva att någon annan intager ett sidoordnatrum, utan han vill ensam äga ditt hjärta.

Ur Kristi efterföljelse av Thomas a Kempis
/Ruzica
Ruzica har även skrivit: 
Charles Darwins ättling har blivit en katolsk missionär. Laura Keynes, barnbarnbarn till den brittiske naturalisten skriver att hon  har gått med i "Catholic Voices", ett projekt vars syfte är att representera kyrkan i median. Keynes kom tillbaka till Katolska kyrkan efter en period av agnosticism.  
Hennes far är ateist och mordern som hade konverterat till Katolska kyrkan, blev senare buddist. Vid tonåren förlorade hon all kontakt med kyrkan och började först komma tillbaka till tron när hon påbörjade studier i filosofi vid Oxford.

Dawkins debatten med den nya ateismen inspirerade henne till att läsa mer om ämnet, där hon kom fram till:
“New Atheism seemed to harbour a germ of intolerance and contempt for people that could only undermine secular Humanist claims to liberalism”.
Hon skriver vidare: 
“If atheism’s claim to the intellectual high ground is bolstered by my ancestor’s characteristic ability to explore and analyse inconsistencies in the evidence, that same family characteristic led me towards a sceptical assessment of what can and can’t be known absolutely.”
Keynes skriver även om reaktionerna hon fick av sin familj & vänner när hon fattade sitt beslut att komma tillbaka till kyrkan. Ni kan läsa hela hennes artikel hos"The Catholic Herald". 


Your pain is my pain  Your sorrow is my sorrow  . You gave me my life and I give mine back to you , to do your will 



Ruzica har även skrivit: 
När kärleken vinkar på er, följ den då, om än dess vägar är hårda o branta.

Och när dess vingar omsluter er, foga er då, om än svärdet som göms under fjädrarna kan såra er.
Och när den talar, tro på den, om än dess röst omintetgör era drömmar såsom nordanvinden ödelägger trädgården.

Ty liksom kärleken kröner er, så skall den korsfästa er. Liksom den hjälper er att växa, så tuktar den er. 
/ Kahlil Gibran

Ruzica har även lagt upp:


Emellanåt när man diskuterar med folk stöter man på påståendet att det bara räcker med att vara en god människa för att komma till himlen. Denna diskussion är dock lite missuppfattad. För att göra den rätt kommer jag hädanefter inte kalla det för goda gärningar utan för positiva. Detta för att man skall förstå Kyrkans syn på frälsning och nåd.
Själva påståendet, att om man efter att man blivit döpt, utfört mängder av positiva gärningar, så kommer man till himlen, är i sig riktigt. Men själva påståendet för sig självt är inte riktigt hela sanningen. För att ge två exempel:

Synd i sig, menar vi katoliker, är att förolämpa eller all skymfa Gud. Det betyder att vi skiljer oss från Guds vänskap, att vi kapar de vänskapsband vi har med vår Skapare, när vi utför en gärning som Gud har sagt till oss att inte utföra om vi vill stå i god jord med Honom. Tankar och funderingar är även dessa gärningar då vi gör något precis som att andas, simma och att promenera.

Synd är en gärning. Gud kommer, någon dag, döma oss alla och bestämma vem av oss som är värdig att spendera evigheten med Honom. Hur kommer Gud döma oss? Han kommer att titta på våra handlingar och gärningar. Vi kommer helt enkelt bli bedömda efter vad vi gjort och inte har gjort.

Enligt kristen teologi är Gud den allomfattande måttstocken där allt gott och ont (synonymerna är respektive positiva och negativa) där Gud är 100 % god. Guds vilja är att vi alla skall vara goda. Han vill att vi skall vara mer positiva än negativa. Om syndandet i sig självt är något som vi utför genom våra handlingar och gärningar så borde kunna fortsätta bevara vår vänskap med Gud genom våra handlingar. Ju mindre negativa handlingar vi utför desto mer står vi i god jord hos Gud. Ju mer positiva handlingar vi utför desto mer fortsätter vi stå i god jord hos Gud. Ju mer goda handlingar vi gör ju mer står vi i god jord hos Gud.

Det jag vill ha sagt är i alla fall att Gud kommer i slutändan döma oss genom våra handlingar genom hela vårt liv. Genom våra handlingar kan vi välja att vara i vänskap med Gud eller falla i dålig jord. Vi har fri vilja att följa eller inte följa Gud. Väljer vi det senare, vilket betyder att vi syndar, väljer vi att inte fortsätta vänskapen med Gud.

Och ja, vi måste ha tro på vår herre Jesus Kristus. Men samtidigt så är våra handlingar en reflektion av vår tro. Goda gärningar kan få dig att komma till himlen, men inte för sig självt. Precis som tro för sig självt inte kan få oss till himlen då det står i Jak 2:26 att tro utan gärningar är död. Och i Rom 3:22 står det att vi är räddade genom tro på Jesus Kristus. Katolsk teologi stöder båda dessa av Bibelns lärande.

Katolska Kyrkans Katekes säger i avsnitt 2008: 
”Människans förtjänst återgår för övrigt själv till Gud, ty dessa goda handlingar sker i Kristus och härstammar från den helige Andes förekommande nåd och hans hjälp.”

Katekesen går djupare i avsnitt 2010:  
”I nådens ordning tillkommer initiativet Gud, ingen kan förtjäna den första nåden, vid början av omvändelsen, förlåtelsen och rättfärdiggörelsen.”

I samma avsnitt står det: 
”En kristen människa ber om dessa nådegåvor och goda ting. Bönen förser oss med den nåd vi behöver för våra förtjänstfulla handlingar.”


Katolska Kyrkan tror inte att gärningar allena gör att man kommer till himlen lika lite som att tro allena gör detta. Däremot goda gärningar tillsammans med tro är en förtjänst.


Patrik har även skrivit:


Ditt hjärta - Guds spegel

Att se Gud behöver inte ha något att göra med visioner eller uppseendeväckande nådegåvor. Det kan vara ett enkelt och stilla medvetande om Guds närvaro, om att han är verklig. Det kan vara en orubblig tillit till honom som gör att du har en fast grund att stå på.

Att se Gud kan också vara en insikt och förvissning om att hela ditt liv vilar i Guds händer, att allt som sker är ett budskap från honom.

Eller kan det vara en djup insikt i människans längtan efter en oändlig kärlek och att endast Gud kan uppfylla denna längtan.

De renhjärtade kan se Gud redan i detta livet, eftersom hans rike är mitt ibland oss. Gud vill avspegla ditt hjärta. Men om spegeln är fläckad och nedsmutsad kan den inte återge Guds bild. Det är då inte Guds fel om du inte ser han.

Om du vill se och erfara Gud skall du låta ditt hjärta bli vad det från början var avsett att vara: en klar och ren spegel för honom som är kärlek och som älskar allt som finns till.

För att ditt hjärta skall återfinna sin ursprunglighet är det första steget att upptäcka och erkänna att du är en avgrund som ropar efter Guds oändlighet, och att du därefter tömmer det på alla surrogat som du försökt fylla det med. 

Ur boken "Idag är Guds dag" 365 texter 1 sida varje dag av Wilfrid Stinissen / katolsk präst, författare och karmelit


Hej, jag är en glad tjej som heter Ruzica. Kommer från Kroatien och är 25år. På min fritid och vardag jobbar jag på äldreboende och sjukhuset i Jönköping, dessutom är jag med i neokatekomenala vandringen, och älskar att umgås med familjen. Jag vill gärna dela med mig av min tro, erfarenheter och reflektioner och detta är ju bästa sättet att dela med mig av det Gud har gett mig. 


Ha det finast och må Gud välsigna er alla!
Kardinal Turkson talade om god företagande vid den sjunde företagardagen med temat. Enligt Signum sade kardinalen:
"Framgång bör inte ske på underleverantörernas och deras företags, på kundernas, de egna medarbetarnas eller miljöns bekostnad, utan den bör istället bidra till bättre levnadsvillkor för människorna och till att främja deras utveckling. Den tredje principen, subsidiariteten, kräver att medarbetare delaktiggörs i stället för att tröttas ut genom att ansvars tas ifrån dem utan anledning.  Dessutom innebär det att stödja underställda när alltför stora krav ställs på dem, samt vårda och utveckla deras kompetenser, styrkor och förmågor" SIGNUM

Confessiones Nyhetsredaktion
Min kompis som hjälper mig till himmelen!
Vet du inte vad du vill göra i sommar? Varför inte skaffa en ny kompis som dessutom rekommenderar dina böner för vår Fader?
Helgon är vänner som väntar på att vi ber om deras hjälp och förbön. De finns där för att hjälpa dig få fram dina böner och för att stöta dig. Det är som att få en stor katalog med namn och instruktionen: Vraka och välj några du vill ha som vänner, de hjälper dig till himmelen!
Här har du en lista på hur du lär känna en ny vän:
1. Vem? Du kan försöka hitta ett helgon för ett speciellt område t.ex scenkonstens helgon (st.Genesius) om du ofta står på scen. Det finns helgon för i princip allt! Om du inte hittar någon kan du helt enkelt kolla upp helgonet du har fått namn efter eller kolla vem som bär ditt favoritnamn.
2. Hur? Alla helgon har sin egna unika historia som du säkert kan hitta att läsa om i böcker eller på nätet! Försök att ta reda på vem din kompis är. I Katolska Bokhandeln kanske det t.o.m finns en bok om 'ditt' helgon.
3. Prata!! För vissa är det lätt, för andra inte. Om det är svårt, hälsa försiktigt på din nya vän, presentera dig! Känns det konstigt för att personen inte finns framför dig så att du ser henne/honom? Lugn, det blir lättare med tiden. Prata regelbundet med din vän så att ni håller kontakten och får en djupare vänskap!


Erika har även skrivit: 


Att kunna sin tro är viktigt, man kan aldrig veta för mycket och man lär sig mer och mer för varje dag som går. Det är viktigt att ta chansen att lära sig mer om sin tro när man får den, vare sig det är ett läger eller kanske en föreläsning. Jag som fortfarande går i skolan möts dagligen utav situationer då jag måste förklara varför jag tänker eller tycker på ett visst sätt på grund av min tro. Varför tror jag att Gud skapade oss alla? Hur kan jag tycka att abort är fel? Jag möts ofta utav sånna frågor och ofta är det bara att förklara min synvinkel, men ibland leder det också till en diskussion och det är just då det är så extremt viktigt att jag har kött på benen. Bara utav att läsa ungdomskatekesen lär man sig så mycket saker, som man behöver kunna för att få folk att förstå. Men det är inte bara viktigt att få andra att förstå, utan du själv måste också veta varför vi säger en viss bön eller varför mässan är som den är. Utav respekt till din katolska tro borde du själv kunna så mycket som möjligt och ha ett brinnande intresse av att lära dig mer. Ju mer du lär dig, desto närmre kommer du kyrkan och Gud. Så jag tycker att alla borde ha som mål att lära sig en ny sak så ofta som möjligt, även om det kanske bara är att ta reda på mer om ett helgon.



Lydia har även skrivit:


Rosenkransen består utav Kristus bön och ängelns budskap till Maria, vilket innebär att den består utav ”Fader vår” och ”Var hälsad Maria.” Vilket utan tvekan är de första och mest grundläggande böner som man använt genom århundradena, från apostlarnas och lärjungarnas dagar ända till våra dagar.   Det var däremot först år 1214 som Kyrkan mottog rosenkransen i sin nuvarande form. Den gavs till Kyrkan genom den helige Dominikus från den saliga jungfrun Maria för att omvända katarerna och andra syndare.

Hur det gick till när den helige Dominikus mottog rosenkransen beskrivs i en välkänd bok vid namn ”De Dignitate Psalterii” utav den salige Alan de la Roche. Där står att den helige Dominikus såg hur tyngden av folks synder hindrade katarernas omvändelse och bedrövad utav detta drog sig den helige Dominikus sig tillbaka till en skog i närheten av Toulouse. Där bad han oavbrutet i tre dagar och tre nätter. Under hela tiden grät han konstant samt utsatte sig själv för hård botgöring för att blidka Guds vrede. Den hårda botgöringen gjorde att hans kropp blev otroligt sargad vilket gjorde att han tillslut föll i koma.

Vid den tidpunkten uppenbarade sig den saliga jungfru Maria för honom, tillsammans med tre änglar, och hon sade: ”Käre Dominikus, vet du vilket vapen den heliga Treenigheten vill använda för att omvända världen?” Dominikus svarade: ”O min fru, du vet det mycket mer än jag, då efter din Son Jesus Kristus så har du alltid varit huvudinstrumentet för vår frälsning.”

Då svarade vår Fru, ”Jag vill att du skall veta, i denna sortens krigsföring, har det grundläggande vapnet alltid varit den änglalika Psaltaren, vilket alltid varit Evangeliets grundsten. Så om du vill nå dessa hårdhjärtade själar och vinna över dem till Gud bör du predika mitt Psaltare.”

Så han reste sig, tröstad samt övertygad om folks omvändelse och gick raka vägen till katedralen i länet. Genast vid hans ankomst började osynliga änglar ringa i klockorna och folk samlades och den helige Dominikus började predika. Vid början av sin predikan bröt en storm ut, jorden skakade, solen blev mörklagd och det började blixtra och åska till den grad att folk blev rädda. Inte blev de mindre rädda när de såg att en Mariabild började röra sig och peka upp armarna mot himlen tre gånger för att kalla ner Guds hämnd på dem om de inte omvände sig, förbättrade sina liv och sökte sig skydd hos Guds moder. Gud önskade med dessa supernaturliga fenomen att sprida den nya devotionen som var den heliga rosenkransen och göra den mer känd. Stormen bedarrade först när den helige Dominikus bad och han fortsatte sedan sin predikan. Så innerligt och fängslande beskrev han vikten och värdet av Rosenkransen att nästan alla människor i hela Toulouse anammade den och övergav sin falska tro. Under en tid upplevde staden en stor förbättring där folk började leva kristna liv och övergav sina dåliga ovanor.

Inspirerad av den helige Ande fortsatte den helige Dominikus, ledd av den saliga jungfru Maria och sin egen erfarenhet, att förkunna om vikten av att be rosenkransen ända fram till sin död. Han förkunnade om den både genom exempel och predikan, i städer och på landsbygden, till både folk av hög och låg börd, till lärda och obildade, till katoliker och till hedningar.

Han bad Rosenkransen varje dag. Inför och efter predikningar. En dag inför en predikan i Notre Dame i Paris, vilket råkade vara på evangelisten Johannes festdag, så var den helige Dominikus i ett litet kapell bakom högaltaret för att i bön förbereda sig inför sin predikan som han brukade. Vår Fru uppenbarade sig där för honom och sade: ”Dominikus, även om det som du tänkt säga är gott så ger jag dig en ännu bättre predikan.” Dominikus mottog en bok från Maria. I den fanns en predikan som Dominikus läste varsamt. När han förstod hela, mediterade han över det och tackade Maria.
När det var dags för predikan så gick Dominikus upp till pulpiten, och trots att det var hans festdag, nämnde Dominikus inget om evangelisten Johannes, mer än att han fann sig vara en värdig beskyddare av Himlens Drottning. De församlade var samtliga teologer och andra eminenta personer som var vana vid fina och avancerade tal. Dominikus sa att han inte tänkte ge en lektion utan tala i all enkelhet under den helige Andes inflytelse. Så han började predika om rosenkransen och förklarade ”Var hälsad Maria” ord för ord som att han pratade med ett gäng barn. Han använde sig av väldigt simpla förklaringar som han fått av Maria genom boken.

Enligt Carthagena, nämnde den salige Alan, flera andra tillfällen som vår Herre och vår Fru uppenbarade sig för helige Dominikus för att uppmana honom och inspirera honom att förkunna om rosenkransen mer och mer för att göra sig kvitt synd och omvända kättare. I en annan passage säger Carthagena: ”Saliga Alan sade att vår Fru avslöjade för honom, att efter att hon uppenbarat sig för Dominikus, uppenbarade sig hennes Son för honom och sade: ”Dominikus, jag glädjer mig att du inte förlitar dig helt på din egen vishet och istället för att söka tomt beröm från människor, så arbetar du med stor ödmjukhet för själarnas frälsning.
”Många präster vill förkunna, med kraft, mot de absolut värsta sorters synder och förstår inte att innan en sjuk person ges sin bittra medicin, så måste han bli förberedd genom att bli satt i rätt sinnesstämning för att ha nytta av det. Det är därför präster, innan de gör något annat, måste upptända kärleken till bönen i folks hjärtan och speciellt för min änglalika psaltare. Om de bara kunde börja be den och hålla fast vid den, så kan inte Gud i sin barmhärtighet neka dem sin nåd. Så jag vill att ni ber min rosenkrans.”

Alla saker, även de mest heliga, är föremål för ändring, speciellt när de är beroende av människans fria vilja. Det är med föga förvåning, då som den heliga Rosenkransens brödraskap, bara behöll sin iver i ett århundrade efter att den helige Dominikus instifitade det. Efter det glömdes den bort och begravdes. Otvivelaktigt så var djävulens ogudaktiga intriger och avundsjuka en stor anledning till att rosenkransen försummades av folk och därigenom blockerade Guds strålande nåd över hela jorden. Sålunda, år 1349, straffade Gud hela Europa med den mest fruktansvärda plåga som någonsin hade blivit känd. Den startade i öst, spred sig genom Italien, Tyskland, Frankrike, Polen och Ungern, och tog med sig ödeläggelse var den än kom., för utav hundra män kunde inte en enda leva för att berätta om den. Stora städer, byar och kloster blev nästan helt öde efter de tre åren som plågan varade. Denna Guds plåga blev snabbt följt av två andra, flagellanternas heresi och den tragiska schismen 1376. Senare när dessa prövningar var över, tack vare Guds barmhärtighet, bad vår Fru den salige Alan, att återuppväcka Rosenkransens brödraskap. Saliga Alan var en dominikanfader i klostret i Dinan, i Bretagne. Han var en framstående teolog och en känd predikant. Vår Fru valde honom för att, sedan brödraskapet ursprungligen hade startat i den provinsen, och det var passande att en dominikan från samma provins skulle få hedern att återetablera den. Den salige Alan började sitt arbete år 1460, efter en speciell varning från vår Herre. Så här mottog han det brådskande meddelandet som han själv beskrev det: En dag när han firade mässa, ville vår Herre sporra honom att förkunna om den heliga Rosenkransen och talade till honom från den Välsignade hostian: ”Hur kan du korsfästa mig igen så snart?” ”Vad sade du Herre?" frågade den salige Alan uppskrämd. ”Ni korsfäste mig en gång innan för era synder” svarade Jesus. ”Och jag skulle villigt bli korsfäst igen än att ni förolämpar min Fader genom era synder som ni begått. Ni korsfäster mig igen nu genom att ni har kunskapen och förståelsen för att förkunna om min Moders Rosenkrans och ni gör inte detta. Om ni bara gjorde det skulle ni lära många själar att vandra den rätta stigen och leda de bort från synd. Men ni gör det inte utan är skyldiga till de synder som de begår.” 

Denna fruktansvärda förebråelse fick den salige Alan att högtidligt lova att förkunna om Rosenkransen oupphörligen. Vår Fru sade också en dag till honom att förkunna Rosenkransen mer och mer, ”Du var en stor syndare i din ungdom, men jag erhöll din omvändelses nåd från min Son. Hade en sådan sak varit möjlig, hade jag gladligen gått igenom alla möjliga sorters lidanden för att rädda dig, för omvända syndare är en ära för mig. Jag hade även gjort det för att göra dig värdig att förkunna min Rosenkrans i när och fjärran. ” Den helige Dominikus uppenbarade sig även för salige Alan och berättade om hans ämbetes stora resultat; han hade förkunnat om Rosenkransen oupphörligen, hans predikningar hade burit rik frukt och många människor hade omvänt sig under hans missioner. Han sade till salige Alan: ”Se vilka underbara resultat jag fick genom att förkunna om Rosenkransen. Du och alla som älskar vår Fru skall göra det samma, så att genom användandet av den helige Rosenkransen, du må dra folk till dygdig lära.” Kortfattat, så är detta hur den helige Dominikus etablerade den helige Rosenkransen och hur den salige Alan de la Roche återupprättade den.

Från den tiden som den helige Dominikus etablerade devotionen till den helige Rosenkransen fram tills tiden när den salige Alan de la Roche återupprättade den år 1460, blev den kallad för Jesus och Marias psaltare. Detta på grund av antalet ”Var hälsad Maria” är det samma som antalet psaltare i psaltarboken [Fram tills år 2000 när påven Johannes Paulus II introducerade Ljusets mysterium, övers. anmärk.] Eftersom enkla och obildade människor inte har möjlighet att läsa Davids psalmer, så är Rosenkransen lika fruktsam för dem som Davids psaltare är för andra.
Enda sedan salige Alan de la Roche återetablerade denna devotion, har folkets röst, vilket är Guds röst, gett den namnet Rosenkransen, vilket betyder ”Krona av rosor.” Man säger att varje gång man ber Rosenkransen andäktigt så placerar man på Jesus och Marias huvuden 153 vita rosor och 16 röda rosor. Eftersom dessa är himmelska blommor så kommer dessa aldrig att vissna eller förlora sin skönhet.

Vår Fru har godkänt och bekräftat detta namn Rosenkransen; hon har vid ett flertal tillfällen uppenbarat för flera olika människor att varje gång man säger en ”Var hälsad Maria” så ger man henne en vacker ros och att varje fullbordad Rosenkrans ger henne en krona av rosor. Så hela Rosenkransen är en stor krona av rosor och varje dekard är en liten blomkrans eller en liten krona av himmelska rosor som vi placerar på Jesus och Marias huvuden. Rosen är blommornas drottning och Rosenkransen är devotionernas ros och den viktigaste.


Fritt översatt av Patrik





Maj månaden har varit en tuff månad för alla studenter över hela Sverige. Samtidigt var det ju Moder Marias månad. För det så har min mamma insisterat med att be rosenkransen tillsammans med hela familjen, under hela maj månaden. Det har varit en utmaning att balansera pluggandet, vänner, familj och min bönetid.

Trots efter allt stress, sömnlösa nätter, 100 koppar av kaffe och 6 måltid om dan (jag äter mer under press) så är jag faktiskt tacksam att Maj hände. Jag måste dock medge att det var ett par svåra och frestande stunder där man skulle hellre vilja göra något annat istället för att be rosenkransen (i drygt 30 minuter) varje kväll. Det är inte så mycket, men det kändes som om att man skulle hinna med mycket annat.Stress med pluggandet, dålig planering och några lata stunder, lyckades nästan att få mig kompromissa de viktigaste sakerna i mitt liv och jag kan säga att det var rosenkransen som räddade mig. Det var den också som fick mig att klara av tentan.

I början av maj när jag planerade för månaden så hade jag en lista av saker som måste göras. I denna lista ingick plugg, träning men även bön med familjen. Efter 2 veckor insåg jag att listan aldrig riktigt tog slut. Det i sin tur ledde till frustration. Varje bön som jag gjorde med familjen kändes långt och onödigt. Dessutom så kände jag pressen från tentan allt mer och mer. Allting gick neråt ända tills jag fick lära mig från en god vän att det är inte VAD man gör som räknas mest, utan det är VEM man är när man gör det.

Då började jag förstå att livet handlar inte om att kryssa de ”plikter” jag har på min lista så snabb som möjligt. Få de små jobbiga plikterna överstökat med. Jag hinner bli gammal då för de tar aldrig slut. Sakta men säkert började jag att se allt som en träning. En chans att växa och då blev jag mindre stressad.  Rosenkransen räddade mig genom den här månaden. Det som jag såg som en ”tyngd” förut blev till slutändan det som pushade mig mest. Fråga alltid dig själv genom dina plikter: Vem är jag och vad blir jag genom att utföra denna uppdrag?
Vem är du när du ber?
/Criss

Criss har även skrivit
Ett hett omdiskuterat ämne bland katoliker är idag hur vi ska klä oss. Och med det menas inte endast i kyrkan, eller på stranden, men överhuvudtaget. Men för det mesta känns det som att folk fokuserar snarare på att döma andra istället för att tvärtom hjälpa till. Det är viktigare att motivera varför det är så viktigt att klä sig rätt, alltså att klä sig så ödmjukt som möjligt, än att räkna på exakt hur många cm av axlarna som man får eller inte får visa. Alla har vi våra synpunkter om klädsel, men jag tror att man ibland behöver öppna ögonen först och verkligen förstå sig på vad våra kroppar egentligen betyder för att kunna se varför det här är så viktigt. 

Vi är skapade till Guds avbild och alltså finns det en anledning till att på alla möjliga vis ha djup respekt till kroppen. Det är lätt att följa med strömmen och tro att saker och ting är rätt bara för att alla andra gör eller bär det. Och det gäller oss alla, och inte bara den tjejen eller killen du tänker på. Ibland förstår vi inte att vi själva felar, som påven Pius XII (1939-1958) en gång sade:
“How many young girls there are who see nothing wrong in following certain shameless styles like so many sheep. They would certainly blush with shame if they could know the impression they make, and the feelings they evoke, in those who see them.”
Olika kulturer säger olika om vilka kläder som är ”rätt”. Alltså kan det verkligen vara svårt att veta exakt vad som är rätt eller fel. Modet ändrar sig hela tiden, och det står ju knappast skrivet någonstans att till exempel shorts är fel om de är över knäna eller liknande. Ibland kan det vara svårt att se de dolda budskapen med vissa trender. Kläder är trots allt som ett eget språk, så vad vill du förmedla med det du har på dig? Lika mycket som hur man beter sig, pratar och dansar så säger kläderna en del om en själv! Det är viktigt att själv uppskatta om man kan känna att ens kropp är respekterad som den förtjänar i den klädsel och också det uppförande man bär. Vilket budskap man sänder ut och vilken inställning man har är alltså steg ett. Om man vet att man har en ödmjuk intention, som heller inte kan leda till att någon annan syndar på grund av vad man har på sig, så är man på rätt väg. Särskilt för kvinnor är det viktigt att betona att det är viktigt att man känner sig vacker, och inte klär sig i något enbart i förhoppningen om att locka till sig män på ett felaktigt sätt. För då sänker man sin egen självrespekt väldigt mycket. Om man vet värdet av sin kropp, så kommer man nog automatiskt att klä sig så att det anpassas till det, vare sig man tänker på det eller inte.

Mycket rör också naturligtvis den inre självkänslan man har och hur man blir behandlad av andra. Men det är viktigt att tänka på att vi alla är och ser olika ut, så man behöver inte alltid följa andras exempel exakt och man måste inte se ut precis som alla andra heller! En sak är klar och det är att kroppen betyder så mycket mer än det som är synligt i våra ögon. Om vi förstod det så skulle vi alla plötsligt kanske ändra åtminstone lite av vår syn på kläder och de budskap som de sänder ut! 
The human body is “God’s masterpiece in the visible world”; Jesus elevated the human body “to the rank of a temple and an instrument of the Holy Spirit, and as such must be respected.”
Kristina har även skrivit: