Jag försöker fundera på vad Benedikt XVI har betytt för mig... Marcy och Patrik har skrivit jättevackra reflektioner om vår underbara herde. Men jag finner svårigheter att göra det... Det enda jag kommer att tänka på är att han är MIN PÅVE... Min Papa Benny. Han kommer alltid att finnas där, vår relation tar inte slut. Han är för mig lugnets påve, sanningens och modets påve, kunskapens och framförallt ungdomens påve.

Jag har fått äran att fysiskt se och höra honom tala i Tyskland, Italien och Madrid. Jag minns hur förvånad jag blev när jag under en kylig mörk kväll på fältet i Köln (2005) för första gången hörde hans mjuka röst, medan mina ögon vilade på det hav av stearinljus som hölls upp av unga händer. Det är ett minne jag gärna går tillbaka till många gånger.

Benedikt XVI är en förebild av sanning och mod. En påve som tog i med hårdhandskarna när det kom till präster som begick övergrepp, en påve som vågade rengöra kyrkan medan omvärlden anklagande såg på. Trots hänsynslös kritik lyckades han ändå hålla sig trogen och lojal till både kyrkan och sig själv. Och nu när han ikväll väljer att dra sig tillbaka känner jag ännu mer tacksamhet och beundran gentemot honom.

Jag kommer att minnas honom som en ungdomens Påve. En påve som fick många av oss unga att inse att vi också utgör kyrkans lemmar. Vi är alla kallade till att stå fasta och rotade i Kristus och till att dela med oss av vår tro och glädje till andra. Han är även kunskapens påve. "Gud och världen" tillhör en av de få böcker jag har totalt bombarderat med post it lappar. Varje mening skulle ihågkommas, varje stycke upprepas, varje tanke spridas. När påven uppmanade katoliker att förkunna sin tro genom det nya mediet skedde det en explosion av nya katolska bloggar, facebooksidor och twitterkonton på nätet. Det är till stor del tack vare hans vädjan till oss som vi idag har Confessiones Nostrae. Så min relation till vår påve Benedikt XVI fortsätter... Det fortsätter tack vare hans böcker, hans uppmaningar och hans böner.  





Från gårdagens audiens: 
”Vi är i Trons år, som jag önskade just för att stärka vår tro på Gud i ett sammanhang som verkar fördriva honom mer och mer till marginalerna. Jag skulle vilja uppmana er alla att förnya vår bestämda tillit till Herren, att anförtro oss som barn till Guds armar, säkra på att dessa armar alltid stöder oss och ger oss möjligheten att vandra varje dag, även när vi är trötta.” 

Lyssna här: RealAudioMP3
Man kan följa påvens sista onsdagsaudiens live idag från kl 10:30 - 12:00 på Vatikanens hemsida. Han tar idag farväl till de troende och de 250 000 människor som har samlats på Petersplatsen. Man har ännu inte fastställt ett datum för när konklavet ska samlas för att välja en ny påve. 


En övergång som gav min tro mognad

Jag är född 1981 och växte upp med påven Johannes Paulus II och på något sätt kändes det som att han skulle vara påve för alltid. Jag träffade honom 2004, i hans bostad i Vatikanen tillsammans med 40 andra personer, jag fick alltså en privat audiens. Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma, en dag då jag tappade talförmågan helt under en tid då jag led mycket.

Gud höll mig nära sig, jag led av en svag depression och jag vände mig helt och hållet till Gud.

Året därpå, 2005 åkte jag till Rom och firade påsk där tillsammans med tre vänner. Detta var ca 1 vecka innan påven Johannes Paulus II gick bort. Jag och mina vänner firade påskaftonsmässan i St:Peters kyrkan tillsammans med en kardinal som hette Joseph Ratzinger. Det var mitt första möte med honom, mannen som skulle komma att bli vår näste påve. Den mässan hade jag lite feber och visste att detta var stort, det låg i luften att något var på väg att hända. Johannes Paulus II låg i sin dödsbädd och kardinal Joseph Ratzinger uppmanade alla att be om den heliga Marias förböner för Johannes Paulus II. Jag grät under hela mässan och bad som om jag bad för ett barn, ett av Guds oskyldiga barn. Mannen som skulle komma att bli vår näste påve blev min tröst denna påskafton 2005. Det var som att Gud redan hade valt honom till att bli vår näste påve, han skulle bara vägleda konklaven först.

När nyheten om att vår näste påve hade blivit utvald insåg jag att det var samma person som hade firat påskaftonsmässan med oss. Mitt hjärta fylldes av ett lugn som är svår att beskriva. Samma år 2005 upplevde jag världsungdomsdagarna i Tyskland tillsammans med vår då nye påve Benedict XVI. Jag hade då hamnat i en så kallad Gudstorka. Jag kände absolut ingenting under en kort tid. Det kändes som att Gud hade lämnat mig och jag var arg på allt och alla. Ingenting kunde hjälpa mig kändes det som då. Min relation till Gud var som en trotsig treåring och hans mamma. Men Gud släppte mig aldrig. Jag upplevde världsungdomsdagarna i Tyskland med mycket tyngd och sorg. Sista kvällen, när vi hade vigilia tillsammans med påven Benedict XVI så föll en del pusselbitar på plats, all ilska, oro och ängslan som jag kände överlämnade jag till Jesus på korset när jag tillsammans med 1 miljon andra unga människor bad till det allra heligaste sakramentet. Ännu en gång blev denne blyga men ack så ödmjuke man min tröst. Påven Benedicts ord har alltid hjälpt mig när jag haft det tungt. En relation som växt sig så stark och som ger mig tårar när jag tänker på hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag älskar honom. Dessa två stora män, dessa påvar med så olika personligheter har hjälpt mig på olika sätt, dock har påven Benedict hjälpt mig allra mest med min mognad till Gud och han har hjälpt mig att inse vilken fantastisk gåva jag som troende och praktiserande katolik har. Han har varit min tröst och min herde under dessa 8 år som han har varit påve och mitt hjärta sväller av kärlek till honom, en kärlek som aldrig kommer att dö. Jag kommer att sakna honom så oerhört mycket och han kommer alltid att ingå i mina böner, denna ödmjuka och fina människa.
Förra veckan rapporterade en italiensk journalist att påven hade bett tre kardinaler (Julian Herranz, Jozef Tomko, och Salvatore De Giorgi) att sammanställa en "VaticanLeaks" rapport. Denna rapport skulle enligt tidigare uppgifter presenteras till de övriga kardinalerna, men nu kommer information om att enbart den nyvalde påven ska få kunskap om innehållet, då kardinalerna utförde sitt arbete under "pontifikatets sekretess". För att läsa mer om det tryck här. 





Jag blev nog lika förvånad som alla andra när jag fick beskedet att den helige Fadern skulle avgå. Jag hade jobbat natt och vaknade av att jag fick ett sms från en vän på prästseminariet som var upprörd, minst sagt, där han meddelade mig nyheten. Först trodde jag att det var en av alla hans många skämt. För inte kan en påve avgå tänkte jag. En sådan här nyhet kommer ju inte gå media förbi så jag var tvungen att kontrollera det omedelbart på någon valfri nyhetssajt. När jag fått det bekräftat föll en skugga över en. ”Men… men… så kan man ju inte göra” var allt som jag tänkte. Nyhetsartiklarna var dessutom fulla av mängder av faktafel och verkligen drypte av förakt för katoliker och vår kyrka. Det kanske inte är något förvånande då media frenetiskt felciterar, medvetet eller inte, och gör en höna av en fjäder samt spelar på de många felaktiga föreställningar som finns gentemot katolska kyrkan.


Jag som ung katolik känner inte alls igen mig i denna bild av kyrkan utan tänkte helt enkelt att detta var och är en modern version av Platons kända allegori om grottan och skuggbilderna. Media har sin redan klara uppfattning kring verkligheten medan sanningen finns precis runt hörnet för den som är intresserad men det är man inte intresserad utav utan man kallar den som känner till sanningen för en galning. Man väljer att fortsätta spinna runt i gyttjan och smutsen men kommer ingen vart framåt.

Oavsett så tycker jag att det vore på sin plats att vi katoliker gör oss hörda. Hur vi känner inför att Petri stol nu skall bli vakant samt vad vi minns utav papa Benedikt XVI: s åtta år långa pontifikat.

 Jag själv är ju född i mitten av 80-talet och minns tydligt vår förre påve Johannes Paulus II. Jag saknade tro på en gud under hans pontifikat men hade ändå en otroligt stor respekt för honom. Jag har alltid sett honom lite som min påve trots min avsaknad av tro när han väl levde. Lite tror jag det beror på att jag såg på hans begravning, som många andra, men att jag, den icketroende, ändå blev så berörd av hans död att jag satt och grät över hans bortkomst. Någonstans i det ögonblicket valde jag att bli katolik vilket jag även blev flera år senare. Men då under vår nuvarande påves pontifikat. Jag har aldrig egentligen reflekterat och tänkt Benedikt som min påve. Något som jag helt fått omvärdera den senaste tiden. Det är på något sätt när man blir av med något eller någon som man verkligen förstår hur mycket denna sak eller person betyder för en. Och personligen känns det som att Benedikt nu kommer lämna efter sig ett otroligt stort tomrum. Nästa påve kommer få det svårt att fylla påve Benedikts stora röda skor. Egentligen trodde jag det samma efter Johannes Paulus II också. Men Benedikt har verkligen lyckats med det också och på sina håll även överträffat sin föregångare – fast på sitt sätt.

Ett talesätt som använts en del det senaste är att Johannes Paulus II var påve för de utanför kyrkan och Benedikt XV för de inom kyrkan och jag tror det stämmer väldigt väl. Speciellt eftersom jag gick från en icketro under Johannes Paulus II och till en tro under Benedikt XVI.

Privat bild från världungdomsdagarna i Madrid 2011
Så vad kommer jag att minnas av Benedikt XVI? Jag kommer absolut främst minnas de tillfällena jag fick se honom i verkligheten med absolut höjdpunkt under Världsungdomsdagarna i Madrid 2011. Där fick jag se honom för absolut första gången. Jag hade varit i kyrkans fulla gemenskap i ungefär 2 år vid denna tidpunkt men aldrig direkt tagit min tro på så stort allvar inför detta. Men i Madrid talade Benedikt till oss och pratade på ett sådant sätt att jag gick från slapp söndagskatolik till någon som verkligen ville ta sin tro på absolut fullaste allvar. Jag blev förälskad i Kyrkan under dessa underbara dagar i Madrid och påve Benedikt var mycket av anledningen varför. Där stod en skruplig 80-årig man som bröt på tyska och sade till oss unga att vi skulle rota oss i Kristus och bli starka i vår tro. Inga ord har någonsin och hitintills inte talat så mycket till en som de gjorde under dessa extremt varma dagar i Madrid. När vi hade bön tillsammans med påven kvällen innan och det blåste upp till storm på det gamla flygfältet Quattro Vientos och påven nästkommande morgon sade att han hade haft svårt att sova och tänkt på oss ute på flygfältet hela natten så smälte inte bara mitt hjärta för denne man. Samtidigt så dödade han alla massmediala bilder utav sig själv som ”pansarpåve” och som okänslig teolog. Han har ett otroligt stort hjärta och medkänsla för människor oavsett vad media än vill påstå!

Men min bild utav påven slutar inte där. Jag kommer även minnas honom som påven som städade upp i kyrkan. Påven satte ner foten mängder av gånger i frågor kanske främst gällande liturgiska frågor och såg till att kyrkans enhet bibehölls. Något som vi troende absolut skall vara tacksamma över då detta var på väg att splittra upp Kristi kropp i olika läger. Påve Benedikt såg till att gräva ner stridsyxan för alla parter när han med sitt Summorum Pontificum tillätt den extraordinära mässan att bli firad igen.

Benedikt XVI: s briljanta böcker och tal gällande teologiska frågor är även det något som jag kommer minnas och säkerligen återkomma till att läsa många gånger. Han är kanske världens absolut bästa teolog och man får hoppas att han fortsätter försörja kyrkan och världen med sina skarpa böcker från sin tystnad.

Jag hoppas verkligen att påve Benedikt nu kan få möjlighet att vila ut. Min bild av honom från julmässan i Rom, som SVT traditionellt visar, gjorde mig verkligen bedrövad och orolig för hans hälsa. Jag kan nu pusta ut att oket från Petri stol och som herde för 1,3 miljarder katoliker nu, från och med torsdagkväll, inte kommer att slita ut denna 85-åriga man ytterligare. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att han nu får tid till bön, spela piano med sina katter och kanske flyga helikopter (ja, han är helikopterpilot) då och då. Gärna får han göra lite liv av sig genom att släppa fler böcker.

Jag vill även ta tillfället i akt att uppmana alla att be för vår påve samt även be för konklaven och de kardinaler som skall välja vår nästa påve. Ett bra tillfälle vore att fira den heliga mässan på torsdag. Jag vet att jag kommer fälla tårar kl. 20 på torsdagskvällen likt jag gjorde under Johannes Paulus II: s begravning. Världen blir av med en sannerligen stor påve. 
På sidan www.adoptacardinal.org kan du bli tilldelad din alldeles egen kardinal att be för. Det är riktigt spännande, och man känner behovet av att skicka iväg en riktad bön så fort man får sin kardinal. Det kan tänkas vara löjligt av vissa, men jag tycker att det ett superbra initiativ, då vi ofta glömmer att be för våra biskopar när de blir kardinaler och på det här sättet får man även lära känna en ny herde. 
Jag ska be för den italienska kardinalen Agostino Vallini, vem ska du be för?  



Lyssna här: RealAudioMP3 "Kära bröder och systrar ... Herren kallar mig att "bestiga berget", för att ägna mig ännu mer åt bön och meditation. Men detta betyder inte att överge kyrkan, om Gud ber mig att göra detta, är det så att jag kan fortsätta att tjäna kyrkan med samma engagemang och med samma kärlek som jag har gjort hittills, men på ett sätt som är bättre anpassat till min ålder och min styrka". "Vi kommer alltid att vara nära varandra i bön!".

Detta var Benedictus XVI: s avskedsbudskap i söndags, under hans sista Angelus. Klockan 12 hörde man kanonerna från Gianicolo-höjden markera att det var midddagstid och även de stora klockorna i Peterskyrkan. Och medan gardinerna drogs åt sidan framför hans studiefönster och den röda påvliga fanan vecklades ut, utbröt långa applåder från ett hav av pilgrimer nere på Peterplatsen.

De hade kommit i tiotusentals, och många hade väntat på Petersplatsen sedan gryningen, män, kvinnor och barn, troende och icke-troende, gamla och unga, ordensfolk och lekmän. De höll upp banderoller med tacksamhetsbudskap och tog farväl av den 85-årige påven, som hade väglett dem i tron ​​under de senaste åtta åren.

En far och hans unga son från den jordbävningsdrabbade staden Aquilla, i mellersta Italien, höll upp en hemmagjord skylt, som tackade påven för att han hade besökt stadens befolkning i deras svåraste stund, för hans materiella stöd och hans andliga solidaritet. Dominikannunnor från Filippinerna hade hållit en bönevaka sedan gryningen. Och bredvid dem fanns ungdomar i sovsäckar, från Spanien, Brasilien, och Mexiko med en skylt där det stod "dödsrikets portar skall aldrig få makt".

Med utsträckta armar och synligt rörd, hälsade påven till dem alla, och upprepade "grazie, grazie". 




23/2: Ett halvt sekel efter sin himmelfart visade sig Jesus för sin ”älskade lärjunge” Johannes (se 27/12). Den gamle aposteln var fånge på ön Patmos och skrev ned vad Jesus sa (= Uppenbarelseboken i slutet av Nya Testamentet). Jesus hälsade då bl.a. till den fattiga och förföljda församlingen i Smyrna (Upp 2:8-11) och förberedde den på kommande lidanden: ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans.” En ung man där, som vi vet undervisats av denne Johannes liksom av andra apostlar – den helige POLYKARPOS - blir sedan Smyrnaförsamlingens biskop. Ca år 156 släpas han in i stadens arena på den blodtörstiga och kyrkofientliga publikens begäran. När han erbjuds frihet ifall han förbannar Kristus svarar han: ”I 86 år har jag tjänat honom, och han har aldrig gjort mig någon orätt. Hur skulle jag kunna smäda min konung, som har frälst mig?” Stadens judar och hedningar samlar snabbt ihop ved och kvistar och bränner honom levande på bål. Ögonvittnen skrev ned den skakande berättelsen direkt och spred den i kyrkorna. Det är den äldsta martyrberättelsen som vi har utanför Bibeln. Där förekommer ordet ”katolsk” för första gången och vi hör hur de kristna samlar och vördar helgonets benrester, dessa reliker sägs vara ”mer värd än dyrbara stenar och värdefullare än guld”. Det läggs till en förklaring som är som ett perfekt svar till Luthers och protestanternas påståenden 1400 år senare att relikerna ”drar bort vår uppmärksamhet” från Kristus: ”… de fattar inte att vi aldrig kan överge Kristus … Ty honom tillbedjar vi, då han är Guds Son. Martyrerna visar vi den kärlek, som tillkommer dem såsom Herrens elever och efterliknare på grund av deras oöverträffliga hängivenhet till sin konung och lärare”. Berättelsen som är oerhört exakt (Polykarpos avrättas 23 februari kl. 2 på eftermiddagen) vittnar om kontinuiteten i vår apostoliska tro: Katolska kyrkan är den samma i alla tider. Vi lär och för vidare vad apostlarna lärde oss och vad deras efterträdare anordnade. Vill du veta vad ursprunglig och autentisk kristendom är, så är det hit du ska komma.



Kyrkans bön på denna dag:

Du Herre över hela skapelsen, som gjorde den helige Polykarpos till ett av dina blodsvittnen, låt oss på hans förbön få dela Kristi bägare och genom Andens kraft stå upp till evigt liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.


-Diakon Björn Håkonsson

22/2: Kunga-tron, dom-stol, läro-säte: Särskilda personer får särskilda sittplatser. Dagens fest – PETRUS BISKOPSTOL – visar fornkyrkans vördnad för kyrkans ledare. Kyrkohistorikern Eusebius (se 18/2) berättar omkring år 325 att man då ännu kunde se aposteln Jakob den Yngres (3/5) biskopsstol i Jerusalem. Så bör det också ha varit med Petrus stol i Rom. Längst framme i Peterskyrkan – under fönstret med duvan som symboliserar Den helige ande – ser man i altarväggen en mäktig, fantasifullt formad stol, utfört mitt på 1600-talet. Därinne göms en relik, en verklig stol som gavs åt påvarna år 875 och som en del av dem sedan dess suttit på. Men festen är mycket äldre, så det har nog funnits fler stolar innan – vilken som var först vet ingen. Under dessa februaridagar firade antikens hedniska Rom de avlidna och satte mat och en stol (cathedra) fram till dem. För att inte förknippas med detta betonade de kristna från 300-talet Petrus stol som enbart symbol på hans ämbete och man firade då dagen han upptog detta ämbete i Rom. Att fira denna fest idag är att tacka Gud för hela kyrkans enhet, för den fasta punkten som påven i alla tider utgör, enligt Kristi vilja (Matt 16:18).

Även om det är festdag i kyrkan så är det dock också fredag i fastan. Vi får inte glömma att göra bot, t.ex. avstå från kött, besöka en sjuk eller liknande.

Kyrkans bön på denna dag:

Allsmäktige Gud, du som grundat din kyrka på den apostoliska bekännelsens klippa, låt oss aldrig rubbas i vår tro utan ha vårt fästa där genom alla tidens stormar. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

-Diakon Björn Håkonsson


21/2: När korruption och likgiltighet växer i kyrkan frestas många fromma att vända ryggen åt allt och dyrka Gud för sig själv. Munken PETRUS DAMIANI fick inte göra så. Påven drog in honom i sin kamp mot simoni (handel med biskopsämbeten), moraliskt förfall i prästerskapet och som problemkrossare vid konflikter. Petrus var sträng i sina predikningar och skrifter (liksom han var oerhörd hård mot sig själv) men måste ha varit en skicklig förhandlare för han var framgångsrik. Så var han t.ex. med om genomtrumfa att endast kardinaler (inte politiska makthavare) skulle välja en ny påve. Hans ständiga önskan att få dra sig ur allt och bara vila i bön uppfylldes aldrig. Nu vilar han ut hos alla som ”levde i gemenskap med Gud” (1 Mos 5:24). Medeltidens brinnande samvete och kyrkolärare dog år 1072, ungefär idag. 

Text som Petrus Damiani lät sätta på sin egen gravsten: 

Vad du är, var jag. Vad jag är, kommer du att bli. Tänk på mig. 

Kyrkan bön på denna dag:

Låt oss, allsmäktige Gud, som den helige biskopen Petrus sätta Kristus främst av allt och med iver tjäna din kyrka, och så med honom nå den djupa glädjen i evighetens ljus och liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.


-Diakon Björn Håkonsson

Signum har publicerat Joel Halldorfs (doktor i teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm) artikel om påvens avgång som kom ut i Expressens tidningsutgåva. Här nedan hittar ni hans tankar om Papa Benny: 

”Varför ska man ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt?” skaldade (nåja) Magnus Uggla. Genom att avgå får påve Benedikt XVI höra omdömena om sitt pontifikat. Men troligen bekymrar sig denne fromme tysk mer om Guds domstol än historiens.

Benedikt efterträdde den karismatiske Johannes Paulus II, och sågs mer som böckernas än folkmassornas man. Många oroade sig för att han, som kallades ”Pansarkardinalen”, skulle bli en hårdför påve.

Men i sitt första rundbrev visade Benedikt den pastorala omsorg som kännetecknat hans pontifikat. Encyklikan bar namnet ”Gud är kärlek”, vilket Benedikt ville lyfta fram i en tid av religiösa konflikter och terror.

Benedikt går till historien som en teologisk påve. Han har velat vägleda kyrkan till ett kristet liv i moderniteten – och har på sina resor mötts av entusiastiska skaror.

Valet att avgå är unikt men typiskt. Det är en förnyelse av traditionen i ljuset av den moderna omständigheten att vi idag helt enkelt lever längre. Benedikt har talat om avgång som en möjlighet, men att gå från ord till handling kräver mod. Utan tvivel ger han ett exempel som blir hans kanske främsta arv.

När kardinalerna nu samlas för att välja en efterträdare är valet mer öppet än på länge. Historiskt är icke-italienska påvar ovanligt, och eftersom det nu varit två i rad menar många att Roms nästa biskop bör vara italienare. Andra hävdar att internationaliseringen av påvestolen ska vidgas, och att det nu är dags för en påve från det globala Syd, som till exempel kardinalen Peter Turkson från Ghana."

Joel Halldorf, doktor i teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm


Dagen skriver att två präster har blivit mördade på Colombias gator:

"Inom loppet av två veckor har två katolska präster i Colombia dödats av pistolskott. Ingen av gångerna var det planerat och dödandet hade förmodligen kunnat undvikas.
Två män på en motorcykel åkte i början av februari förbi den katolske prästen Luis Alfredo Suarez Salazar och sköt ner honom. Men skotten var troligen inte avsedda för den intet ont anande prästen. Förmodligen var männens intention i stället att skjuta ner en man som befann sig precis bredvid honom, det är vad polisen tror. Det skriver Catholic Culture.

Den första dödsskjutningen mot en colombiansk präst inträffade i mitten av januari. Då dödades José Francisco Velez Echeverri i staden Buga i västra Colombia. Polisen menar att prästen överraskade en rånare som då dödade honom innan han flydde från platsen."



Askkorset påminner oss om livets förgänglighet och sårbarhet. ”Människa, kom ihåg att du är stoft och åter skall bli stoft.” Allt här på jorden är obeständigt och förgängligt. Vi har vår tid här på jorden till låns. ”Omvänd dig och tro på evangeliet.” Askkorset talar sitt  tydliga språk. Det talar till hjärtat, till det djupaste inom oss... ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt oss genom Kristus Jesus” (Rom 3:25).
            
          När askan tecknas på vår panna, blir vi påminda om att vi en gång skall dö och åter bli stoft. Men samtidigt är det en bön om att få del av den eviga härlighet som ligger bortom allt vi har rätt att få. Om vi verkligen tar emot askan som ett tecken på vår fattigdom i Anden och vårt  oändliga behov av Gud, blir det en bön som når fram till Faderns hjärta.


Från biskop Anders Fasteherdabrev, 2011   


Jag skulle vilja lyfta fram fr. Pontifex fastebetraktelser som han precis har påbörjat. Fr. Pontifex blev ett känt namn på nätet när han som katolsk präst lade upp klippnätet där han helt enkelt ägnade sig åt spoken word och försvarade kyrkan i samma veva. Jag följde hans adventbetraktelser och kan nog med säkerhet säga att det kan nog vara lönt att följa även detta års fastebetraktelser. För tillfället, med tanke på att fastan är ung, så har det hittills bara kommit ut ett klipp. Men det kommer mer så mitt tips är helt enkelt, börja prenumerera på youtubekanalen nedanför och följ med hela vägen.



Här fortsätter vår citatserie om mässan.



-----------------------------------------------------------------------

Tidigare delar hittar du här:

-----------------------------------------------------------------------

Idag bjuder vi på citat från helgon och lite annat gällande ORDETS LITURGI.

”Res dig alltid vid läsning av Evangeliet och fortsätt att stå, då det står i dekrumet: ’Vi påbjuder med apostolisk auktoritet att… vi skall inte sitta utan stå med en respektfull bugning i närvarande av Evangeliet.’ Det som ingår i ordet respektfull är tanken på att vi skall aktivt lyssna på Evangeliet.  Så säger den också; ’Lyssna uppmärksamt på dess ord och tillbed med tro’. Vilket betyder att vi vördar ordet genom vår kropps hållning. Sådana kroppsliga handlingar av vördnad är: att buga, två, ta av hatten som är sedligt, och tre, att buga vid orden Jesus och Maria…”
-Geert Grote, Resolutions and Intentions, But Not Vows

“Var tillägnad Guds ord vare sig du hör det i en vanlig konversation med spirituella vänner eller i en predikan. Lyssna alltid på det med uppmärksamhet och vördnad; dra nytta av det; låt det inte falla till jorden utan ta det till dig i hjärtat som dyrbart balsam.”
-Hl. Frans av Sales, Introduktion till ett hängivet liv, II:17

”Låt oss vända oss gentemot oss själva och söka sitt egna samvete om vad som sades.”
- Hl. Bernhard avClairvaux, Sermons on the Song of Songs, III

”Man skall föda själen med Guds ord, för Guds ord, som hl. Gregorius Teologen säger, är änglalikt bröd, som vilka är närda själar som hungrar efter Gud”
-  Serafim av Sarov, Spirituella instruktioner, 23
Papa Benny välkomnades med varma applåder idag, under sin generella audiens. Han talade till de samlade om vikten att följa Gud och om de svårigheter kristna idag får utstå. 
"Overcoming the temptation to place God in submission to oneself and one’s own interests or to put Him in a corner and converting oneself to the proper order of priorities, giving God the first place, is a journey that every Christian must undergo. “Conversion”, an invitation that we will hear many times in Lent, means following Jesus in so that his Gospel is a real life guide, it means allowing God transform us, no longer thinking that we are the only protagonists of our existence, recognizing that we are creatures who depend on God, His love, and that only by “losing” our life in Him can we truly have it. This means making our choices in the light of the Word of God. Today we can no longer be Christians as a simple consequence of the fact that we live in a society that has Christian roots: even those born to a Christian family and formed in the faith must, each and every day, renew the choice to be a Christian, to give God first place, before the temptations continuously suggested by a secularized culture, before the criticism of many of our contemporaries.

The tests which modern society subjects Christians to, in fact, are many, and affect the personal and social life. It is not easy to be faithful to Christian marriage, practice mercy in everyday life, leave space for prayer and inner silence, it is not easy to publicly oppose choices that many take for granted, such as abortion in the event of an unwanted pregnancy, euthanasia in case of serious illness, or the selection of embryos to prevent hereditary diseases. The temptation to set aside one’s faith is always present and conversion becomes a response to God which must be confirmed several times throughout one’s life."

För att läsa hela texten från audiensen, tryck här.



I dagens avsnitt om P3 Nyheter kom tre unga katoliker, bl. a. SUKs fd ordförande Alexander Kegel, på besök och berättade om sin reaktion på påvens avgång, vad de kommer att minnas av hans pontifikat och vad de vill se av nästa påve. Programmet hittar du här.

Biskop Anders talade om i en intervju till tidningen Världen Idag, att han nåddes med beskedet om Påvens avgång när han befann sig i S:ta Eugenia församling i Stockholm, där Sveriges kristna råd arrangerade ett seminarium om klimatfrågorna.
"Min första spontana reaktion var att detta inte kan vara sant, men så småningom insåg man att det var sant. Det kräver ett stort mod att avgå". På en fråga som berörde att inte ens biskoparna fick veta om avgången på förhand svarade biskop Anders med att "Det skönt att inte veta allt" och tillade "Man har ju klagat över att det läcker från Vatikanen, men här har det inte läckt alls."

Biskopen anser att påvens beslut är både "bra och modigt" enligt Världen Idag, och konstaterade att påven har haft både med- och motgångar bakom sig. "Han ville fortsätta i Johannes Paulus II:s fotspår, och han ville ge kyrkan en mer teologisk framtoning. Han hade en dröm om att komma fram till försoning med östkyrkan, men där nådde han inte hela vägen fram."

Biskopen talade även om sitt senaste möte med Papa Benny: 
"Vart femte år besöker vi biskopar påven och får då en halvtimme i enrum med honom. När vi sist sågs hade han en gammaldags kartbok framför sig, en sådan från tiden då jag var barn, och ställde frågor om situationen i Sverige. Han hade en enkel och ödmjuk framtoning.
 Marcela svarar på frågor angående Påvens avgång i en intervju med SVT: 





Följande är från en intervju med Peter Seewald som blev en bok som heter "Världens ljus - Påven, Kyrkan och tidens tecken" och som är utgivet av Fredestad förlag.

Peter Seewald: "De flesta av fallen är från årtionden tillbaka. Ändå lägger ni särskilt skulden på ert pontifikat. Har ni tänkt dra er tillbaka?"
Benedictus XVI: "När faran är stor får man inte ta till flykten. Därför är detta inte rätta ögonblicket för att dra sig tillbaka. Just i ett sådant ögonblick måste man stå fast och härda ut i den svåra situationen. Det är min uppfattning. Dra sig tillbaka är något man kan göra i tid av fred, eller när man helt enkelt inte förmår mer. Men man får inte ta till flykten i farans stund eller säga att någon annan får ta över."

Peter Seewald: "Man kan alltså tänka sig en situation då ni skulle anse det lämpligt för påven att träda tillbaka?"
Benedictus XVI: "Ja. När en påve inser klart att han fysiskt, psykiskt och andligt är ur stånd att sköta de uppdrag som hör till hans ämbete, då har han rätt och under vissa omständigheter också en plikt att träda tillbaka."
Reaktionerna är många... Nyheter går ut idag med att påven ska avgå den 28 februari. Många delar sin chock på facebook och andra onlineforum. Kan det vara sant? 
Nedan är påvens egen deklaration enligt Vatikanradion


Dear Brothers,
I have convoked you to this Consistory, not only for the three canonizations, but also to communicate to you a decision of great importance for the life of the Church. After having repeatedly examined my conscience before God, I have come to the certainty that my strengths, due to an advanced age, are no longer suited to an adequate exercise of the Petrine ministry. I am well aware that this ministry, due to its essential spiritual nature, must be carried out not only with words and deeds, but no less with prayer and suffering. However, in today’s world, subject to so many rapid changes and shaken by questions of deep relevance for the life of faith, in order to govern the bark of Saint Peter and proclaim the Gospel, both strength of mind and body are necessary, strength which in the last few months, has deteriorated in me to the extent that I have had to recognize my incapacity to adequately fulfill the ministry entrusted to me. For this reason, and well aware of the seriousness of this act, with full freedom I declare that I renounce the ministry of Bishop of Rome, Successor of Saint Peter, entrusted to me by the Cardinals on 19 April 2005, in such a way, that as from 28 February 2013, at 20:00 hours, the See of Rome, the See of Saint Peter, will be vacant and a Conclave to elect the new Supreme Pontiff will have to be convoked by those whose competence it is.
Dear Brothers, I thank you most sincerely for all the love and work with which you have supported me in my ministry and I ask pardon for all my defects. And now, let us entrust the Holy Church to the care of Our Supreme Pastor, Our Lord Jesus Christ, and implore his holy Mother Mary, so that she may assist the Cardinal Fathers with her maternal solicitude, in electing a new Supreme Pontiff. With regard to myself, I wish to also devotedly serve the Holy Church of God in the future through a life dedicated to prayer. 
From the Vatican, 10 February 2013 



8/2: Tioårig svart flicka från Darfur i Sudan förs bort av arabiska slavhandlare, säljs vidare fyra gånger, upplever omänsklig misshandel och köps av en italiensk diplomat som tar henne till sitt land. Där blir hon fri och väljer att bli nunna. Under 50 år tjänar hon Gud, hjärtligt glad och hjälpsam mot alla. Hon dog idag år 1947. Så mycket man skulle vilja fråga den heliga JOSEFINE BAKHITA om! Hon ställde upp på oräkneliga intervjuer, men hade hon levt idag, så hade hon ställt frågor till oss: Sedan ett halvt sekel har landet, jag kom ifrån plågats av inbördeskrig som ingen bryr sig om. Flera miljoner har dött när det arabiska Nord har velat plundra era svarta, kristna bröder och systrar i Syd och påtvinga dem sharialagar. I Darfur pågår sedan tio år ett av världens mest hänsynslösa folkmord med 300.000 döda och tre miljoner människor på flykt, och omvärlden ingriper inte. Varför gör ni mig så intressant, men glömmer mitt folk? 

Kyrkans bön på denna dag:

Gud, du ledde den heliga Josefina Bakhita från slaveriets förnedring till värdigheten som din dotter och Kristi brud. Låt oss med hennes förbön och exempel vörda den korsfäste Herren Jesus utan att tröttna i vår iver och i hans kärlek alltid vara beredda att möta vår nästa med barmhärtighet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

-Diakon Björn Håkonsson


The Church has confidence in the young” och deras livliga deltagande insisterade Papa Benny medan han lyfte fram att ungdomen knuffas ut mot samhällets utkanter genom arbetslöshet och kris i utbildningssystemet.  “She hopes in them and in their energy. She needs their vitality in order to continue living the mission entrusted to her by Christ with renewed enthusiasm…”
Påven finner positive egenskaper hos dagens ungdomskultur, där man har funnit ett ökat deltagande i välgörenhet, ärliga trosupplevelser och strävan efter att bygga samhällen som respekterar frihet och andras värdighet – ”beginning with the smallest and weakest.”



7/2: På Alla själars dag (2/11) ber vi katoliker för de avlidna. Om de på grund av sina synder behöver genomgå en rening innan de kan möta Gud – den smärta vi kallar för Skärselden (1 Kor 3:11-15) – så kan vår förbön och våra kärleksfulla uppoffringar ge dem lindring på vägen. Men varför inte be för dem varje dag? Och varför inte göra uppoffringar genom att hjälpa alla som innan döden lever i jordiska skärseldar? Den saliga EUGÉNIE SMET (Moder Maria av Försynen) grundade - uppmuntrad av bl.a. den helige kyrkoherden från Ars (4/8) - kongregationen Hjälparna av de heliga själarna. Ensamma, lidande, sjuka människor i 1800-talets Frankrike, präglad av social misär, blev systrarnas målgrupp. De spred sig till 24 länder. ”Du älskar Guds eld, och du tänder den i andra” skrev en medhjälpare till henne. I vår tid lyckades de stanna kvar i Kina, isolerade från omvärlden i 30 år, efter att kommunisterna på 1940-talet utvisade främmande missionärer. En mångårig och allt mer plågsam cancer bröt ner Eugénie - så kom hennes egen skärseld också innan döden. Detta kors tog hon emot utan att sluta älska Kristus och lita på Guds försyn. Hon dog idag, år 1871. 

Min bön idag:

Saliga Eugénie, du visade oss att kärleken inte vet av några gränser och att vi bör vara nära alla dem som lider, vara sig de lever ibland oss eller på väg mot Gud i evigheten. Be för oss som, skrämda av världens elände och tanken på döden, ännu inte har bestämd oss för att fullt ut följa Kristus, han som avstod från allt för att bli en av oss. Amen.

-Diakon Björn Håkonsson

Jag minns att jag för ett par år sen såg en politiker bli dumförklarad på tv för att ha föreslagit att Sverige bör uppmana kvinnor att adoptera bort sina barn, som alternativ till abort. Medan jag satt på soffan och stirrade in i tv-skärmen så kunde jag inte hjälpa att bli grymt chockad över att vi i Sverige inte redan gör det. Visst finns möjligheten, men det är väldigt ovanligt med inrikesadoption.

Inom vården är man snabb med att föreslå abort till en ung osäker kvinna som får reda på att hon är gravid. Däremot föreslår man inte adoption som ett alternativ till henne. Men kritiken denna politiker fick mottag kretsade bland annat kring hur hon kunde förvänta sig att någon ska ge bort sitt barn? Tänk på de som inte hade råd att behålla barnet, de skulle känna sig pressade att adoptera bort det. Hur skulle barnet känna när det får reda på adoptionen...?

Man drog slutsatsen att adoption gör mer skada än nytta och debatten lades snabbt ner. (Jag får tillägga att politikern tog tillbaka sitt uttalande efter att ha blivit tillrättavisat av sitt parti). 

Men argumenten mot adoption är långt ifrån tillfredsställande.

Om en kvinna inte kan behålla sitt barn på grund av sin ekonomiska situation i ett land som Sverige, så är det ett stort samhällsproblem som bör tas på största allvar! Hur kan vi leva i ett land där vissa kvinnor tvingas till abort (eller eventuellt till adoption) pga brist på pengar? Varför diskuteras inte det här i median? Varför fylls inte gatorna med demonstrationer mot denna enorma orättvisa? Hur kan man ens säga "Tänk på de som inte hade råd att behålla barnet?" utan att inse hur okompatibelt det är med ett "jämställt land". 

Det andra som lyftes fram var barnets perspektiv, hur skulle det känna sig? Men barnet får via adoption åtminstone möjlighet till att just KÄNNA – han eller hon skulle inte berövas sin rätt till känslor, vare sig det är ledsamma eller glada känslor.

Om en barnmorska kan föreslå för en kvinna att göra abort så kan barnmorskan lika gärna föreslå att hon även bör fundera över adoption. Av de 35 000 - 40 000 aborter som sker årligen, tror ni inte att några av dessa kvinnor skulle hellre ha valt att adoptera bort barnet? Varför låter vi inte dem fatta det beslutet! 
Världsungdomsdagarna i Brasilien förväntas samla fler människor än Fotbolls-VM 2014, skriver Signum. I Rio de Janerio förbereder man för att ta emot runt två miljoner ungdomar. Den brasilianska kardinalen João Braz de Aviz säger att "Världsungdomsdagen kommer att genljuda i Brasilien och hela Latinamerika, där ungdomar är öppna för det andliga sökandet efter meningen med livet. Benedictus XVI är mycket betydande för vår kontinen och hans besök är ett utmärkt tillfälle att stärka Kyrkans betydelse inte bara i Rio utan i hela Latinamerika... Till en början riktade stadens myndigheter först och främst in sig på VM 2014 och OS 2016 och hade inte förstått vidden av ett världsungdomsmöte. Världsmästerskapen förväntas locka omkring en halv miljon personer och till Världsungdomsdagen ungefär två miljoner - en siffra som har förvånat institutionerna  På grund av detta finns det många problem, men viljan att konkret lösa dem är stark också tack vare samarbetet mellan Rio och Heliga stolen." 




6/2: Strax efter att Japan upptäckts satte jesuitmissionären Franciskus Xavier (3/12) sin fot på ön. Han mötte en högt utvecklad civilisation, en svag kejsare och maktfulla lokala krigsherrar. När han efter två år reste vidare fanns det redan omkring 1.000 kristna, alla fattiga. 12 år efter – 1563 – omvändes den förste krigsherren, sedan följde enstaka samurajor och buddhistiska munkar. Den mäktiga kejserliga generalen gav 1587 order om att alla missionärer skulle utvisas, men de stannade kvar och fick tiotusentals nya konvertiter. Konflikter mellan franciskaner och jesuiter, samt mellan portugiser och spanjorer, utnyttjades av staten i det följande för att bromsa kristnandet. När ett rykte spreds att missionen bara var ett svepskäl för en kommande militär invasion, hängdes den helige jesuitprästen PAUL MIKI och 25 andra (två jesuiter, sex franciskaner och 17 lekfolk, varav tre unga pojkar) upp på kors utanför Nagasaki. Det skedde igår, år 1597. Paul Miki predikade länge, hängande på korset, han förlåt sina mördare och uppmanade dem till omvändelse. Sedan stacks alla ihjäl med lansar. Men förtrycket misslyckades: 15 år efter räknade kyrkan 300.000 medlemmar. Från Europa kom nu även protestantiska missionärer, vilket ökade makthavarnas förvirring om vad de kristna egentligen ville. Staten krävde igen utländska missionärers avresa och hotade alla japaner med döden på bålet om de hade kontakt med kristna. 37 präster och munkar stannade kvar i landet trots utvisningen. Nu följde olika massavrättningar, oftast på bål, med stora publikskaror. Alla japaner tvingades att en gång om året offentlig bekänna vilken tro de tillhörde. Man skulle trampa på en bild, s.k. fumie, av Jungfru Maria med barnet. Många kristna gjorde det medan de försökte att vara någon annanstans i tankarna. En del av dessa fumier kan idag ses på museum, mjukslitna av tusentals försiktiga fötter. För att bli av med de mest motsträviga uppfanns nya tortyrmetoder, där offren långsamt förblödde och kvävdes under flera dagar, upphängda i rep, upp och ner. Trots detta förblev många kristna, och i Nagasaki bröt ett uppror ut 1637. I gatorna hängdes banderoler som hyllade Altarets sakrament och överallt ropades Jesu och Marias namn. Upproret krossades och 25.000 kristna massakrerades. Nu stängde Japan sig mot omvärlden och den förföljda kyrkan gick under jorden (ungefär som i Nordkorea när dessa rader skrivs). Isolationen varade två hundra år. När missionärer från Väst äntligen fick komma in, 1865, trädde tusentals kristna fram ur ingenstans. De kunde fortfarande lite latin, de hade reliker av sina dödade präster och de bad om figurer av Jesus och Maria. Inte minst i Nagasaki var tron levande. Denna stad, där så många kristna gett sina liv, förstördes 1946 av den amerikanska atombomben. Men kristendomen är kvar i Japan, kyrkan är liten - som i Sverige - men aktad. 

Kyrkans bön på denna dag:

Gud, du som är kraften bakom dina helgons seger, du kallade din tjänare Paulus och hans följeslagare att gå i Kristi spår från kors till härlighet. Låt också oss, på deras förbön, utan att vackla hålla fast vid vår bekännelse intill vårt sista andetag. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen

-Diakon Björn Håkonsson
Signum skriver att det Påvliga kulturrådet ska ha ett möte i Rom tillsammans med sociologer från olika delar av världen, för att diskutera "Aktuella trender inom ungdomskulturen" den 6-7 februari. Ledning för det Påvliga kulturrådet har tidigare sagt att kyrkan riskerar att förlora kommande generationer om hon inte lär sig att förstå de ungas språk och kultur. 

Kardinal Ravasi (som är rådets ordförande) säger att "Även om ungdomskulturen ofta präglas av individualism, ytlighet och hedonism, så rymmer den också många överraskande goda frukter och mycket autencitet" och tillägger att han är en stor fan av den framlidna Amy Winehouse som han anser gav uttryck för "Ett starkt sökande efter mening".    

Ravasi lyfter fram att kyrkan står inför en ungdomsfråga "som blir alltmer brännande och som rör bland annat de uppenbara svårigheterna med trosförmedling". Man måste lära känna de unga människorna, veta vad deras problem, konflikter, etiska uppfattningar, musik...  är för att kunna föra en bättre trosförmedling.