Under slutet av Angelus bönen den 28/1 släppte påven sin vita duva - som ska symbolisera fred - över folket som hade samlats utanför St. Peters kyrka. Duvan attackerades helt plötsligt av en aggressiv måsfågel och fighten pågick i några minuter medan Papa Benny såg på. Duvan lyckades till slut kämpa sig loss ur måsfågelns klor och flyga vidare.

Händelsen har fått några att dra likheter till hur vi troende får kämpa oss loss från världens klor... :) Vi får väl bara hoppas att vi likt duvan lyckas flyga vidare. 




31 januari:
Att växa upp i fattig lantarbetarmiljö med sin ensamstående mamma lärde den heligeAtt växa upp i fattig lantarbetarmiljö med sin ensamstående mamma lärde den helige GIOVANNI (= Johannes) BOSCO att hjälpa till och bli en överlevare. En stark förtröstan på Gud fick honom att se möjligheter i allt. Att gå på lina, springa fort, spela instrument eller jonglera bollar är väl inget? Folk applåderade det självlärda cirkusbarnet och som betalning fick han dem att be en bön med honom. Varje dag – efter att ha vallat kor, konstant med en bok i handen - gick han 16 kilometer till en präst som lärde honom grundskolämnen. Den begåvade pojken, som även kunde olika hantverk, antogs till en gymnasieutbildning. 

År 1841, 26 år gammal, är han präst i storstaden Turin. Där strövade sysslolösa pojkgäng omkring som ingen brydde sig om, ständigt med polisen i hälarna, ungefär som det håller på att bli i våra storstäder nu igen. Det var den tidiga, råa industrialiseringens tid, utan sociala skyddsnät och organiserade utbildningsmöjligheter. Don Bosco samlade unga pojkar från slummen och fängelserna, organiserade utflykter och kurser, snart också verkstäder för tillverkande av skor, kläder, papper och böcker.

Inom kyrkan bekämpades han med det klassiska anklagelse som alla framgångsrika ungdomssjälasörjare får höra: ”Han tar bort ungdomarna från församlingarna”. Vanligt folk ansåg att han var galen. Don Bosco överlevde flera attentat, ibland assisterad av en stor grå hund, som dök upp ur ingenstans och försvarade honom. Staten ville ha honom att uppfostra pojkarna till soldater, men Don Bosco vill göra dem till helgon. När koleran härjade i Turin ville ingen ta hand om de sjuka och döende av rädsla för smittan. Don Bosco och hans pojkar kom dem till hjälp, enbart utrustade med massor av tillit till Gud - och desinfektionsmedel för händerna. 1400 invånare dog, men inte en enda av hans pojkar.


Det politiska klimatet, antikyrkligt, nationalistiskt och liberalt var ett ständigt problem. En natt drömde Don Bosco att han såg stora begravningsceremonier i det italienska kungahuset. Han varnade kungen från att underteckna en liberal lag, som ville förbjuda kloster. Kungen brydde sig inte, och kort efter dog fyra inom kungafamiljen på rad. I raseri mot Don Bosco skrev kungen under lagen. Men det gick inte att stoppa Don Boscos ungdomsarbete. Hans samlingsplatser – s.k. oratorier - blev allt fler och snart organiserades det hela som en prästkongregation – salesianerna.


När ”ungdomens apostel” dog vid 73 års ålder fanns det redan 250 sådana platser med 130.000 ungdomar och många fler skulle det bli över hela jorden (i Stockholm har salesianerna grundat ungdomshuset Quo Vadis). Hemligheten bakom hans framgång var en stor beslutsamhet kombinerad med mildhet, tillit till de svåra pojkarnas goda vilja och en hjärtlig, humoristisk stil. Don Bosco såg bekymrad på kyrkans framtid, men också full av tillit till att Gud och Jungfru Maria skulle få fram räddande gestalter. Han fick rätt. De finns överallt, doldishelgonen, som ingen ser!


Kyrkan bön på denna dag:


Fader i himlen, du som gjorde den helige Johannes till en ungdomens fader och fostrare, gör oss lika brinnande i kärleken som han, så att vi kan vinna vår nästa och tjänar endast dig. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

-Diakon Björn Håkonsson

Jag fick den här frågan från en vän: 
"Om Gud är trogen, varför impregnerade han en gift kvinna?"

Han syftade på Jungfru Maria. Jag svarade såhär: 

Det var den Helige Anden som gjorde Maria gravid. Men som svar på din fråga: Att Maria skulle bli gravid med Jesus var redan bestämt. Exempelvis kommer Maria från Israel, och hennes namn är "Mirjam" på hebreiska, som betyder "den havande". 

Alltså: Hon skulle ha fött Jesus även om hon var trolovad eller inte (fast, hon hade ju förstås ett val, hon kunde säga nej, men det gjorde hon inte). Det framgår liksom att Josef blev arg (för att han förmodligen trodde att hon hade varit otrogen) och tänkte skilja sig från henne i tystnad, men då kom ängeln Gabriel in och ba "no no, this is what's really going on ..."


Idag har det gått lite över två år sedan den egyptiska revolutionen som avsatte den förre presidenten (diktatorn) Hosni Mubarak och Egyptens framtid ser fortfarande osäker ut. Nyhetsbyrån Fides intervjuade den koptisk katolske biskopen Youhanna Golta angående situationen i landet. 

Biskop Golta har som företrädare för de katolska kyrkorna i Egypten deltagit i det konstituerande mötet för att genom en så kallad ”nationell dialog” skriva landets nya konstitution. Men han och andra kristna ledare har dragit sig ur projektet kring den nya konstitutionen då de upplevde att landet var på väg mot en islamisk radikalisering. Biskopen säger till Fides: "Arbetet började bra, men så märkte vi att det muslimska brödraskapet och salafiterna ville införa en islamisk konstitution. Vi har talat med deras ledare, men kom ingen vart. Vi insåg att vi enbart deltar för syns skull, och lämnade alltså det hela... För att föra en dialog krävs det någon som kan lyssna på den andras resonemang... Egypten är inte Mali. Här möts Europa, Asien och Afrika. Mer än tio miljoner kristna bor här. Landets ekonomi bygger på turism och handel. Därför kan det inte accepteras att landet blir islamistiskt. Det finns också internationella krafter som vill dela upp Egypten. Folket skulle utsättas svårt om detta skulle ske... Jag vill mina muslimska bröder och systrar väl. Jag har ägnat mina studier och min doktorsavhandling åt islams kultur. Men ingen av oss vet om vi går mot ett fanatiskt eller ett civiliserat land.” 


Biskopen säger vidare "Om man vill vara religiös kan man inte förvänta sig att man kan tvinga folket att be, att inte dricka alkohol och att följa alla religionens regler. Vad gäller arabländerna kan man få demokrati endast om man skiljer på religion och politik.”


Under händer inte varje dag, åtminstone inte sådana som vi skulle önska oss. Och som vi redan vet, har vi alla många önskningar. Då och då hör vi om människor som har fått sin hälsa tillbaka på det oförklarligt sätt, och det är inte bara från Lourdes, som sådana meddelanden kommer. Vi tror att Gud ständigt verkar och även i våra dagar gör under. För, han är ju allsmäktig och känner inga gränser. Mirakel har hänt och troligen händer varje dag – låt oss därför ställa oss frågan: händer det mirakel i mitt liv också?  Varför tycker vi (oftast) att det är så sällan Gud ingriper? Om de flesta under beror på vår tro – ”om ni har en tro så stark som ett senapsfrös kraft av gro” – ”be och ni ska få” – ”om vad ni än ber om” – ”din tro har botat dig” – varför är tron då så svag, eller är det så att vi inte vet vad vi ber om? Eller – är det så att vi inte är medvetna om vad vi redan äger?

En gammal legend berättar om hur fåglarna, redan den första dagen efter skapelsen, ville ha vänner. De hörde om att fiskarna hade skapats, så de gick ner till stranden, men inte såg de några fiskar. De stod där på stranden och var mycket ledsna, vinden svepte genom deras vackra fjädrar, men de gick där omkring och kände sig besvikna. Varför? Jo, de var besvikna på sitt utseende. Varför har vi fått de där konstigheterna som sitter fast på ryggen, frågade de? Under tiden skapade Gud ”olika vilda djur, boskap och alla slags djur på jorden”. Djuren började hoppa och springa av glädje, men fåglarna, de var bara missnöjda och klagade på Gud, att de andra hade fått fyra ben, men de endast hade två. De var avundsjuka på alla de andra djuren, benen, glädjen, utseendet. De blev även arga, eftersom att de skilde sig så mycket från alla de andra genom sina lustiga fjädrar som spretade i vinden. En dag kom det plötsligt en stark vind. Den minsta av fåglarna tappade balansen. I sin förtvivlan bredde han ut vingarna och – plötsligt, kände han hur han lyftes upp i luften. ”Ett under, ett under”, började de andra fåglarna att ropa, och den ena efter den andra gjorde som den lilla fågeln och efter ett ögonblick var de alla uppe i luften.

”Det skulle vara ett under”, sade en kyrkoherde, om alla mina församlingsbor skulle breda ut sina vingar”. ”Det skulle gränsa till ett under, om han som hostar så mycket slutade röka, ett under om hon skulle bli sams med sina föräldrar”. Det återstår bara för oss att känna igen och ära Gud för de små under han skänker oss i vardagen.

/Fader Janusz Niziolek


28/1: Överviktig, tystlåten – och ett geni med gränslös aptit på svåra böcker. ”Denna stumma oxe kommer en gång att råma så att hela världen ekar av det” sa den helige Albertus Magnus (15/11) om sin elev, 1200-talsmunken THOMAS AV AQUINO från den helige Dominikus orden (se 8/8). För Thomas fanns det ingen större glädje än att inse sanning, vare sig den kom genom naturvetenskaperna, filosofin eller Bibeln, för all sanning har sin rot i Gud – även när vi möter den hos hedniska filosofer (Aristoteles var hans favorit). Om någon får för sig att vetenskap och tro är i konflikt, så är det för att han inte har kollat efter tillräckligt noga. Den kristna tron är sann, men inte så att den bygger enbart på vad den begränsade världen kan lära oss, utan för att Gud, all sannings källa, har uppenbarat den för oss genom sin Son, och inget i tron motsägs av förnuftet. Världen själv omkring oss leder till insikten om Skaparens existens. Bakom all förändring måste det stå en oföränderlig Kraft. Bakom allt som fått sin existens genom något annat måste det finnas Den som ger existens åt allt och själv inte behöver få existens av någon. Bakom allt detta som kan uppstå och försvinna måste det finnas Den som behövs med absolut nödvändighet så att allt blir möjligt. Allt i denna värld vittnar indirekt om Den i allt fullkomlige, som det själv är en mer eller mindre fullkomligt förverkligad avglans av. Hela naturens underbara sammanhang och ändamålsenlighet i alla detaljer avslöjar Intelligensen bakom allt. Thomas flitiga penna behandlade tusentals frågor inom teologi och filosofi med argument för och emot och med sträng logisk metodik, i syftet att uppnå största möjliga klarhet. Allt han skrev bars av ödmjuk vördnad, som ständigt kretsar kring den Outsäglige. Även om allt som finns hänvisar till Skaparen så gäller det för det mänskliga förståndet att de Deo scire non possumus quid sit, sed quid non sit (om Gud kan vi inte veta vad han är, utan enbart vad han inte är). För att verkligen inse Guds existens krävs en sorts krock med vårt förstånds gräns, ett möte med den stängda dörren bakom vilken vi inser att Gud måste vara: ”Detta är höjdpunkten i den mänskliga kunskapen om Gud: Att veta att vi inte vet vad Gud är, eftersom det som Gud är överträffar allt vi kan förstå om Gud”. Med tankens klarhet nuddar Thomas vid det Otänkbara. Med trons iver öppnar han dörren och går in: Eukaristins hemlighet, att Gud sitter till bords med oss, kunde Thomas förklara som ingen annan. Vändpunkten som satte stopp för allt skrivande var en vision från Gud som drabbade honom mitt under mässan, 6 december 1273. ”Allt vad jag skrivit förefaller mig som halm – i jämförelse med vad jag har skådat” sa han till bröderna (var det läsningen av Jes 5:24 eller 33:11 som gjorde ”den stumme oxen” tyst för alltid?). Med tiden helgonförklarades Thomas, fick titeln kyrkolärare och hans systematiska tänkande blev närmast normerande för katolsk teologi. Ekon av oxens lära finns numera i alla våra böcker.

Kyrkans bön på denna dag:

Evige Gud, du som gjort den helige Thomas till ett lysande föredöme i strävan efter helighet och studiet av sanningen, låt oss ta lärdom av hans undervisning och vägledas av hans liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

-Diakon Björn Håkonsson


I vår tid tittar folk på barnfamiljer med medlidande. Ju större barnfamiljer desto större medlidande. När föräldrarna förlklarar att det nya barnet inte var ett misstag, utan en drömuppfyllelse tittar de på dem med ännu mer medlidande - inte bara för att de har en stor familj utan för att de är dumma i huvudet också.

Jag skulle vilja se vilka blickar familjen Dennehy får. Men ännu mer skulle jag vilja se hur himlen gläder sig åt den här familjen. Fast det kaske man redan kan se i en liten skala - deras skratt, deras  självutgivande kärlek, är inte det som en försmak av himmelen?

Här är länken till George's youtube-kanal. 

25/1: När det blir klart för oss att Gud är verklig, då blir nästa fråga hur vi står inför honom. Vi skäms för våra synder. Men Gud kan och vill förvandla oss, trots vår synd, till rena helgon. Se bara på Saulus, också kallad Paulus, den mest inbitne, fruktade och effektive förföljaren av urkyrkan. Den uppståndne Jesus omvände honom genom ett bländande ljus från ovan, en händelse som nämns hela fyra gånger i Nya Testamentet (Gal 1:15-17, Apg 9:1-9, 22:6-11 samt 26:12-18). Jesus gjorde kyrkohataren till chefstänkare för sin lilla flock: 14 brev från hans hand (med Hebreerbrevet som möjligt undantag) ingår i ”Guds ord.” Paulus – av alla! – blev den som fick urkyrkan att öppna upp för icke-judar. Därmed kunde du och jag bli medlemmar. Festen idag för PAULUS OMVÄNDELSE visar att den värste kan bli den bäste. Varför skulle det inte också gälla för dig? Du kanske inte är en Paulustyp med en plötslig omvändelseupplevelse bakom dig, men bara det faktum att du tror på Jesus är bevis nog på att han lever i ditt hjärta. Tacka Gud idag för det. T.ex. med den gamla gospelsången:

Amazing Grace, how sweet the sound,
that saved a wretch like me.
I once was lost but now am found,
was blind, but now I see.


Kyrkans bön idag:

Barmhärtige Gud, du undervisar hela världen genom aposteln Paulus livsöde och lära. Låt oss, som firar nådens under med honom, ta honom till vårt föredöme och inför människor av alla slag bli vittnen om din sanning. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.
Förra helgen besökte biskop Anders vår församling. Jag passade på att närvara vid hans betraktelse, då jag sedan tidigare vet att han är helt Awesome på att förklara trossanningar. Sittande längst bak med papper och penna, bland ungdomarna i min församling, antecknade jag det biskopen sade så fort jag kunde. Niddi satt bredvid mig och började även han att föra anteckningar, men illa förberett som han var fick hans hand fungera som papper (se bild nedan). 

Här kommer mina anteckningar (OBS! Finns risk att jag kan ha antecknat/hört fel):

Biskopen pratade om att Gud lever i oss varje ögonblick. Genom dopet blev vår kropp till Guds tempel, en boning för Honom. Därför är vi inte ihåliga och Gud aldrig långt borta. Det är inte bara vackra ord, utan en verklighet. 

Gud förblir alltid i oss, men förblir vi alltid i Gud? 
Vi måste aktivt sträva efter att stanna kvar i Gud och inte springa bort. Genom att påverka och hjälpa varandra blir vi levande stenar i Guds tempel. 
När vi hamnar i komplicerade situationer (på jobbet eller i skolan) kommer det fram om vi verkligen lever i Tron (Hur behandlar vi dem som vi kommer i konflikt med? Behandlar vi dem som delar av Hans tempel?).
Som kristna ska vi vara levande reklampelare för Kristus och Kyrkan. När vi verkligen förstår att vi är Guds tempel skaffar vi oss ett immunförsvar mot synd, för vi inser att det är i Hans närvaro vi syndar. 

Till de som tycker att kyrkan är tråkig: 
Förr var man rädd för att hamna i helvetet, idag är man rädd för att ha det tråkigt. 
Kyrkan ska vara tråkig! Missförstå mig inte, men kyrkan är inte en underhållningsplats. Det är inte en biograf eller teater. Det tar tid att lära sig kyrkans språk. Det är när vi slutar vilja fördjupa oss i vår tro som det börjar bli tråkigt. 

Bön?
Det finns ett samband mellan bön och arbete. Det är samma person som går till mässan på söndag, som sedan går till arbetet på måndag. Vi kan inte skilja vårt kristna liv från vårt arbetsliv. Därför är det viktigt att fylla oss av ljus i kyrkan så att vi kan ta det vidare ut. När vi ber ansluter vi oss till den levande källan, men det är upp till oss att låta det ske. 

Familjemedlemmar som tappat tron: 
Hur ska vi göra med medlemmar av vår familj som förlorat tron? Predika inte för dem, det står ingen ut med. Utan låt dem höra kärleksfulla ord från er, då kanske det uppstår en öppning... 

Vi är kallade till att ta till oss katekesen som kött och blod, inte bara som en abstrakt sanning. 
23/1
Med en silverslända spann hon ull, botade öronsjukdomar och löste en gränstvist genom att dra en linje genom marken som ännu syns i landskapet. Som Askungen hade hon en elak styvmoder och var själv from och mild. Sant eller saga? Eller sann saga? Den heliga LÜFTHILDIS (800-talet?) fanns på riktigt. Hennes ben vilar i Lüftelberg vid Köln. Där firas hon första veckan i juni med teater och upptåg. Man kan bli välsignad med hennes slända, det enda hon aldrig gav bort.

Min bön idag:

Heliga Lüfthildis, det enda vi vet om dig med säkerhet är att du var god mot de nödlidande. Be för oss, som lever idag, att vi i din efterföljd alltid är redo att hjälpa till med det vi har, stort eller smått. Amen.

 - Diakon Björn Håkonsson


22 jan: 
Hur skulle Kristus beskriva dig? Bara som en sympatisör, en medlöpare, eller som en nära vän? Det beror på hur du förhåller dig till honom under motgång. Den helige diakonen VINCENTIUS av Saragoza utsattes för den mest utstuderade tortyr som tänkas kan under kyrkoförföljelsen år 304. Orsak: Han vägrade ta avstånd från Kristus. Det sägs att bödlarna såg honom badad i ljus och i samtal med Gud, att änglar tröstade honom och att en korp försvarade hans lik. Tillhörigheten till Kristus är en bro till evigt liv och oförstörbar lycka. Inget ont är lika mäktigt. Därför är vänskapen med honom värd alla uppoffringar, också de motgångar och strider som vi darrar mest inför. 

Kyrkans bön på denna dag:

Allsmäktige, evige Gud, ingjut din Ande i oss, så att vårt hjärta grips av den glödande kärlek som förmådde den helige Vincentius att övervinna alla kroppens plågor. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

-Diakon Björn Håkonsson


21/1: Få historier pressar fram tårar som den heliga AGNES historia. Den 12-åriga flickan från den diokletianska förföljelsens tid  vägrade offra till avgudar och avvisade påträngande unga män genom att kalla Kristus för sin brudgum. Det sägs att en hednisk prefekt släpade barnet till en bordell, där hennes oskuld skulle befläckas. Den förste mannen som vidrörde henne föll död omkull. På Agnes förbön vaknade han till liv igen. ”Bort med häxan!” skrek tempelprästerna som kommit till. Så halshöggs flickan. Den helige Ambrosius (7/12) skriver att hon var lugn men att bödeln skakade som vore det han själv som dömts. Agnes namn betyder lamm och i hennes storslagna gravbasilika i Rom tas varje år på denna dag ull från två lamm, av vilket man väver de ämbetstecken som alla katolska ärkebiskopar världen över får vid sin utnämning (pallium) och som annars göms i ett skrin över Petrusgraven. Tydligare kan inte kyrkans ansvar för utsatta barn uttryckas. ”För mina lamm på bete” sa Jesus till Petrus (Joh 21:15). Så många Agnesöden överallt! Tiden läker alla sår, säger man, men hur många tårar måste inte ha fällts vid Agnes grav…

Kyrkans bön på denna dag:

Allsmäktige, evige Gud, du utväljer det svaga i världen för att låta det starka komma på skam. Låt oss, som med vördnad firar den heliga Agnes martyrium, följa henne efter i en tro som aldrig vacklar. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.














Agnes skalle i hennes basilika vid Piazza Navona i hjärtat av Rom

-Diakon Björn Håkonsson

Världsungdomsdagarna
För ca 8 år sen dog vår förra påve Johannes Paulus II. Idag har vi fortfarande Världsungdomsdagarna som startades av honom och det firas med 2-3 års mellanrum i olika länder. Han startade Världsungdomsdagarna 1984 på St:Peters platsen i Rom. Året var 1985 då det officiellt firades Världsungdomsdagarna, i Rom på palmsöndagen. Han tänkte att han ville ha några dagar som bara ägnas till ungdomar. För att de skulle samlas och utbyta erfarenheter, be tillsammans, sjunga tillsammans, ha roligt tillsammans och framför allt följa korset. 

Sedan dess har ungdomar från hela världen deltagit i 12 stycken Världsungdomsdagar som hållits över hela världen. Den Världsungdomsdag som innehar rekordet är Manila, Filippinerna; 5 miljoner ungdomar deltog då, ungdomar från världens alla hörn, året var 1995. Det är ett rekord som även finns med i Guinness rekordbok. 

Jag har varit med på 4 stycken Världsungdomsdagar och är på väg att uppleva mitt 5:e som hålls i Rio de Janeiro nu i juli 2013. Dessa fyra Världsungdomsdagar som jag deltagit på är de i Rom 2000, Toronto 2002, Köln 2005 och Madrid 2011. Alla har jag upplevt på olika sätt. Den som kanske betyder mest för mig är den i Toronto 2002 eftersom jag då visste vad det handlade om, jag var förberedd. Rom 2000 var jag 18 och hade precis tagit studenten och allt var nytt för mig. Det mäktiga som man upplever kom som en stor våg av upplevelser, jag kunde inte riktigt smälta det. Jag gled omkring på moln i ca 2 år efter det tills nästa Världsungdomsdag 2002. Jag visste lite mer då och jag tog emot den resan med hela mitt hjärta. Jag hade små problem då som jag inte riktigt kunde hantera, de två veckorna i Toronto hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv. Jag upplevde saker som är svåra att beskriva med ord, men jag ser bara ljust på hela upplevelsen. 

När vi var i Köln 2005 så bestämde jag mig för att åka några månader tidigare. Jag hade tappat min tro på Gud. Jag gick i kyrkan fortfarande, men jag kände ingenting, jag kände mig helt tom. Tänkte att Världsungdomsdagarna kunde hjälpa mig tillbaka till Honom? Jag åkte med då och var konstant arg och ledsen och sökte och sökte och till slut, en dag, så förstod jag att han var nära mig hela tiden. Jag minns att jag grät ordentligt då och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen men jag tog emot honom, jag tog emot Gud, han lämnade aldrig min sida. Han finns alltid där och det var det jag lärde mig i Köln 2005. 

Förrförra året var vi i Madrid, känns konstigt att säga att det var förrförra året eftersom det känns som igår. Då var jag med och organiserade resan från Sverige. Jag hade en annan uppgift då, en större uppgift! Jag var ledare för hela svenska gruppen på 260 personer tillsammans med två andra. Då upplevde jag Världsungdomsdagarna på ett helt annat sätt. Jag iakttog alla ungdomar, jag såg i deras ögon det jag själv upplevde första och andra gången jag deltog i Världsungdomsdagarna. Deras ögon lyste av glädje, kärlek, nyfikenhet och ett djup som hos vissa senare utvecklades till att de sökte sig till prästseminariet. Jag är så stolt över att få ha sett det i Madrid och mitt hjärta fylls av glädje för att jag med egna ögon kunde se det, att Gud gav mig den möjligheten även om vi var under stress i många fall. 

Det jag upplevt på Världsungdomsdagarna är något jag alltid kommer att bära med mig och det är något som har format mig som människa på många sätt. Jag längtar efter att se vad Rio de Janeiro kommer att ge mig. 
Jag vet att jag kommer att dela en stor glädje med den svenska gruppen, och som det ser ut för mig så kommer det att vara den sista världsungdomsdagen jag deltar i eftersom jag nu är vuxen och det är dags att lämna över flaggan till nästa generation som är riktigt fin och stark .

/Marcy

PS. Nästa Världsungdomsdag är i Rio de Janeiro och vi i den svenska gruppen åker 15 juli och kommer tillbaka hem den 6 augusti. Om du vill åka så kan du anmäla dig här!


ETT KATOLSKT ÄKTENSKAP

De allra flesta drömmer om att någon gång gifta sig, men vad innebär det egentligen att ingå äktenskap inom den katolska kyrkan?

För både katoliker och ortodoxa är äktenskapet ett sakrament, Guds särskilda nådekälla för paret och hela familjen. När man som katolik gifter sig så binder man sig för livet. Man lovar att vara öppen för barn och uppfostra dem i tron. Vilket bland annat innebär att man ska fostra barnen i kärlek och rättvisa och lära dem att ta ansvar för både sig själva och andra. Här nedan försöker jag svara på några vanliga frågor man kan få som katolik om äktenskapet.

Varför får man bara gifta sig med en person?
Inom den katolska tron får man bara gifta sig med en person, det betyder att månggifte inte är ett alternativ. Guds avsikt för äktenskapet var att det skulle var mellan två, en man och en kvinna. Detta säger Jesus exempelvis i Mark 10:6-8: "Men från skapelsens början gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött."

Varför finns inte skilsmässa inom katolska kyrkan?
Det enklaste svaret är för att äktenskapet är ett sakrament, och ett sakrament kan aldrig tas tillbaka. Det kan jämställas med dopet - jag kan aldrig ta tillbaka att jag en gång har blivit döpt bara för att jag vill det. Vad Gud har fogat samman ska människan inte skilja åt står det i Mark 10:9. Därmed har kyrkan inte makten att ”Skilja” två personer som inför  Gud har lovat att förbli tillsammans tills döden skiljer dem åt.  
Har ett katolskt äktenskap knutits blir paret till ett kött, vilket inte ens påven kan lösa upp. Det enda kyrkan kan göra är att annullera eller ogiltigförklara ett äktenskap om det har skett under felaktiga grunder och därmed inte varit ett sakrament till att börja med.  Exempelvis kan det ibland förekomma att ett äktenskap gick till via tvång eller att ena paret i förhållandet aldrig ville skaffa barn. Då har detta äktenskap aldrig kommit till stånd, oberoende hur högtidligt vigseln har varit. 

Varför får man ”bara” gifta sig med det motsatta könet?
I och med att äktenskapet bl.a. är till för att tillsammans skapa nytt liv (naturligt) blir det per definition omöjligt med homosexuella äktenskap. Ett äktenskap mellan två män eller två kvinnor blir därmed inte ett äktenskap i katolsk benämning. Samma regler som gäller för mig som heterosexuell när det kommer till äktenskapet gäller även mina homosexuella vänner. Om jag går tillsammans med min fästman till vår kyrkoherde och talar om för honom att vi vill gifta oss men tänker inte skaffa egna barn, då uppfyller vi inte ett av kraven för ett katolskt äktenskap och han lär inte viga oss. Äktenskapet är ingen rättighet, utan en kallelse till att föra livet och tron vidare. 


”Du är VD utav det största besprutningsföretaget i världen och du säljer besprutningsmedel till majoriteten av jordbruken i världen. Du tjänar trillioner kronor varje år. En dag kommer en av dina arbetare till dig och säger att de har hittat ett sätt att skapa en säd – ett genmodifierat säd som man inte behöver bespruta. Vad gör du för att tjäna så mycket pengar på det som möjligt?”

”Du skaffar patent på sädet.”

”Precis.”

”Fast du tjänar fortfarande mer pengar om människorna behöver bespruta sina växter varje år. Så jag skulle antagligen inte dela mitt patent med någon.”

”Men om vi säger så här – vi skapar en sorts majs som behöver endast pyttelitet vatten för att växa. Det skulle rädda miljoner med människor. Vad gör du?”

”Säljer det till de länderna med det högsta priset som de klarar av att betala, så att de länderna blir tvungna att köpa det.”

”Okej, bra, är det någon annan som har en idé? Ah, du, vad skulle du göra?”

”Ge det gratis.”

Vad hjälper det om människan har makten att förändra cellerna, förändra DNA, skapa liv, vad hjälper det, om hon bara använder den kunskapen till eget vinnande? Vad hjälper det om människan gör sig själv till herre över liv och död, när allt hon sår är död? ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela jorden men måste betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv?” (Matt 16:26)

Dialogen kommer från min biologilektion idag. Biologi är den naturvetenskap som berör läran om livet, levande organismer och livets processer. Inte hur man använder GMO tekniker för att tjäna så mycket som möjligt. Vad spelar det för roll om du lyckas tjäna milliontals med trillioner, när du en dag ändå kommer att dö? Varför drömmer du redan nu om ett liv i ständig jakt efter pengar, när det aldrig kommer göra dig lycklig?

Skolan gör mig ofta deprimerad. Inte läxorna och proven, men just den tomheten och meningslösheten som den lär ut. Ibland känner jag att jag går till ett slagfält istället för skolan. Men jag får inte ge upp, för jag har blivit sänd till just de klassrummen för att vittna om kärleken.

Mina små ord och kommentarer är bara små frön som jag sår i mina lärares och klasskompisarnas hjärtan och kanske kommer ett eller två börja gro om några år. Kanske kommer de minnas mina ord om tjugo år och då förstå innebörden. Och jag överlämnar varje frö jag sår i Guds händer, för Han är den gode Vd:n som hjälper oss att växa och Han gör det på ett perfekt sätt för Han ÄR Kärleken själv.


Den enkla enastående berättelsen om Karol Wojtylas judiske vän (utgiven av Catholica)

Det är en historia om två pojkar, en kristen (den salige påven Johannes Paulus II) och en judisk pojke vid namnet Jurek. Boken utspelar sig till en början i en polsk småstad på 20 - 30 talet och ger en skildring om vännernas lärare, kärleksrelationer, vänner och fiender. Men Jurek och Lolek (Johannes Paulus II) lever under en tid av antisemitism som förändrar livet för båda.
Man får följa Jurek på hans resa från ungdom till vuxen och hur han efter flera år av förföljelse, kunde återvända hem och till slut även återförenas med sin barndomsvän.

Boken avslutas med ett brev från påven:
"Käre Jurek, den 9 maj i år skall en minnessten invigas på den plats där synagogan, som förstördes under kriget, stod, för att hedra Wadowices och hela traktens judar, som föll offer för förföljelse och utrotades av nazisterna..."


Jag har sett filmen "Karol, A Man Who Became Pope" (en jätte bra film), och kände därför igen många delar av boken, vilket bidrog till att jag tappa intresset för den lite. Men om man inte har sett filmen är boken att rekommendera! 



Från Helvetets brevskola
C.S Lewis
Boken ”Från Helvetets brevskola” är en av Lewis bäst säljande titlar genom alla tider. Den är skriven i allegorins form och utgör en ironisk och avslöjande beskrivning av djävulens taktik för att snärja en människa. Breven från Onkel Tumskruv till hans kära Malört är en odödlig klassiker. Onkel Tumskruv är en erfaren djävul. Hans brorson Malört är i början på sin demoniska karriär och har fått i uppdrag snärja en ung man att gå i det ondas riktning. Det tillhör en av de mer underhållande böckerna jag har läst! 

Här är ett brev från boken…

Från Helvetets brevskola.
VIII
MIN KÄRA MALÖRT!
Jaså, minsann, du ”hyser fast förhoppning om att patientens religiösa period börjar lida mot sitt slut”. Jag har alltid trott att Övningskolan för Frestare har råkat i lägervall sen de gjorde gubben Slubbkäft till rektor för den, och nu är jag säker på den saken. Har du aldrig hört talas om Lagen om Vågrörelsen?

Människorna är dubbelväsen – hälften ande och hälften djur. (Fiendens beslut att skapa en dylik vedervärdig hybrid var en av de orsaker som kom Vår Fader att undandra Honom sitt stöd.) Såsom andar tillhör de evighetens värld, men i sin egenskap av djur har de sin varelse i Tiden. Detta innebär, att under det att deras själ kan inriktas på ett evighetsmål, så är deras kroppar, deras lidelser och föreställningar, underkastade ständig förändring, ty att leva i timlighet betyder att vara stadd i förändring. Den högsta graden av beständighet som de kan uppnå, är därför vågrörelsen – ett ideligt återuppstigande till en nivå från vilken de ideligen åter sjunker tillbaka. Om du omsorgsfullt hade gett akt på din patient, så skulle du ha lagt märke till denna vågrörelse inom alla områden av hans liv – hans förmåga att intressera sig för sitt arbete, hans tillgivenhet för sina vänner, hans kroppsliga begär, allt detta stiger och faller. Så länge hans jordevandring varar, kommer perioder av full vitalitet i fysiskt och emotionellt avseende att omväxla med perioder av avtrubbning och utarmning. Den period av känslotorka och apati som din patient för närvarande genomlever, är inte, som du i din enfald inbillar dig, ditt verk; den är bara en naturlig företeelse som inte kommer vara oss till något gagn om du inte utnyttjar den väl.

För att kunna avgöra hur du bäst skall kunna utnyttja den, måste du fråga dig vilket bruk Fienden ämnar göra med den, och sen göra raka motsatsen. Du blir nu kanske förvånad när jag säger dig att Han i sina ansträngningar att sätta sig i besittning av en själ för alltid, förlitar sig på vågdalarna mer än på vågtopparna; vissa av Hans speciella gunstlingar har varit nere i djupare vågdalar, och varit där längre än någon annan. Orsaken härtill är följande. För oss betyder en mänska i första hand föda; vårt mål är att hennes vilja skall bli absorberad av vår, och att våra egna personligheters livsrum skall utvidgas på hennes bekostnad. Men den lydnad som Fienden kräver av mänskorna är någonting helt annat. Man måste göra klart för sig det faktum att allt det där talat om Hans kärlek till mänskorna, och om att tjänarskap hos Honom innebär den fullkomliga friheten, detta tal är inte (som man gärna skulle vilja tro) bara propaganda, det är en förfärande sanning. Han önskar verkligen att fylla universum med en mängd vidriga små kopior av sig själv – varelser vilkas liv, i sin diminutiva skala, skall vara till kvaliteten lika Hans eget, inte på grund av att Han uppsugit dem i sig, utan därför att deras vilka frivilligt formar sig efter Hans. Vi önskar att suga i oss, Han önskar att giva ut. I oss är tomhet, och den trängtar efter att fyllas; hos Honom är fullhet, och den flödar över. Vårt mål är en värld där Vår Fader i Avgrunden har i sig uppsugit alla andra varelser; Fienden önskar sig en värld full av väsenden som är förenade med Honom men likväl är självständiga individer.

Och det är med hänsyn till detta faktum som vågdalarna har sin stora betydelse. Du måste ofta ha frågat dig varför Fienden inte gör bruk av sin förmåga att, när Han behagar, och i hur hög gran Han behagar, göra sin närvaro förnimbar för mänskosjälar. Men nu inser du att Det Oemotståndliga och Det Oemotsägliga är just de två vapen so själva arten av Hans syfte förbjuder Honom att använda. Att bara helt enkelt överväldiga en mänskas vilja (vilket känslan av Hans närvaro förvisso skulle göra, såvida den inte framträdde i den allra svagaste och mest förtunnande grad), skulle inte vara till någon nytta för Honom. Han kan inte taga någon med våld, Han kan bara försöka vinna honom för sig. Ty hans tarvliga avsikt är att ”äta upp kakan och ändå ha den kvar”; dessa kräk skall vara ett med Honom men ändå vara sig själva; att bara utplåna dem eller absorbera dem, det är inte gott nog åt Honom. Han har ingenting emot att överväldiga dem en smula i början. Han brukar hjälpa dem på traven genom vittnesbörd om sin närvaro, vilka, fast de är mycket vaga, förefaller dem vara betydelsefulla, genom ljuva känslor och lätta segrar över frestelser. Men han låter aldrig detta sakernas tillstånd räcka länge. Om Han också inte i verkligheten upphör med att på detta sätt stödja och uppmuntra dem, så låter Han dem åtminstone inte bli medvetna om detta stöd. Han låter de kräken stå på sina egna ben – låter dem försöka att blott med hjälp av sin viljekraft fullgöra plikter som har förlorat allt behag för dem. Det är under sådana nedgångsperioder, mycket mer än under uppgångsperioderna, som de utvecklas till varelser sådana Han vill att de skall vara. Härav följer, att de böner som upptänds i ett tillstånd av andlig torka, är de som behagar Honom bäst. Vi kan locka med oss våra patienter genom oavlåtligt frestande, därför att vi betraktar dem enbart som födoämnen, och ju mer vi influerar på deras vilja, dess bättre. Han kan inte ”fresta” till dygd så som vi frestar till synd. Han vill att de ska lära sig gå, och därför måste Han dra undan sin stödjande hand, och om bara viljan att gå verkligen finns där, så är Han nöjd även när de snavar och faller. Låt inte lura dig, Malört. Aldrig är vår sak utsatt för större fara än när en mänska, som inte längre längtar efter att föra vår Fiendes vilka, men ändå ämnar göra den, ser sig omkring i en värld där varje spår av Honom tycks försvunnit; ser sig omkring i en sådan värld, och frågar sig varför hon har blivit övergiven av Honom; frågar så och ändå lyder Honom. Men naturligtvis erbjuder vågdalarna också vår sida vissa chanser. Nästa vecka skall jag ge dig några vinkar om hur de bäst skall utnyttjas.
Din tillgivne onkel
TUMSKRUV.
17 jan: 


För mig känns det som igår, dagarna då kommunismen kollapsade i Östeuropa. På 90-talet återvände massorna till kyrkan och det gick fort. På resa i Litauen fick jag höra hur kyrkobyggnader återlämnades till kyrkan snabbare än man hann återinviga dem. Prästernas kontor belägrades dagligen av folk som vill bli medlemmar, många utan att veta mycket om tron. Staten bad kyrkan om religionslärare till skolorna men prästerna var för få. ”Det var bättre före” sa en gammal biskop till mig. När jag förskräckt frågade vad han menade, sa han: ”Då visste man vilka som var äkta kristna”. Han – som många såg som ett levande helgon – föredrog alltså förföljelsetiderna eftersom kyrkan nu fylldes av människor som kanske inte var verkligt troende. Så ungefär har stämningen nog också varit bland många i romarriket under 300-talet, då kyrkan blev tillåten, ja, så småningom blev en sorts statsreligion. Många seriösa kristna tyckte att det nu blev för bekvämt at vara kristen och man såg sig om efter radikala förebilder. En sådan - den helige ANTONIUS, kallad ”den Store” – hade redan på 270-talet gett allt han ägde till de fattiga och dragit sig undan, först till en dyster, gammal begravningsplats och sedan långt ut i den egyptiska öknen för ett liv i ensamhet och bön. Han lämnade öknen en kort tid år 311, då han ville bistå sina medkristna under förföljelserna i Alexandria (se texten från igår) och år 338 då han i hög ålder drog dit igen för att hjälpa biskoparna fasthålla den gamla tron i kampen mot den nya villoläran, arianismen (se 2/1). En av dem, den helige Atanasius (2/5) som sökte tillflykt hos Antonius, när arianerna fördrev honom, skrev en berättelse om den gamle eremitens liv, som fick stor betydelse för många senare helgon, såsom Hieronymus (30/9) och Augustinus (28/8). Antonius la grunden för hela klosterväsendet som snabbt spreds även till Europa. Munkarnas ”kamp” var nu inte längre den kristnes utsatthet i en djävulsk stat utan en inre, andlig kamp mot synden, frestelserna, mot alla Djävulens lockelser och lögner – liksom de frestelser Jesus fick utstå från Djävulen i ödemarken (Matt 4). Ingen kristen slipper denna kamp under sitt liv (kyrkan lär oss att ”träna” den varje år under fastetiden) men Antonius och hans efterföljare uppsökte den aktivt, liksom Jesus. Djävulen gav upp efter 40 dagar med Jesus, Antonius ökenprövning varade 80 år och han dog 105 år gammal. Många plågade och villrådiga personer sökte råd och hjälp hos honom och hans efterföljare, som vi kallar ökenfäder. Dessa mäns andliga erfarenheter, uppbyggliga ord om det andliga livet, skrevs ned. Det är korta, salta ord, ödmjuka och inte utan en underförstådd självironi och humor. De blev mycket populära inom klostertraditionen och läsas ännu av många (se t.ex. ”Ökenfädernas tänkespråk” från Artos förlag). Vill du vara en brinnande kristen mitt i en ljum och slapp kyrka så är det dessa gamla tuffingar du ska lära känna! Antonius gav namn till brödraskap på medeltiden som tog hand om sjuka. De ringde med klockor dit de kom för att samla pengar, och de hade även svin som sprang fritt runt överallt med en liten klocka kring halsen. Det förekom att man på Antoniusdagen – idag - slaktade en gris, välsignade dess kött och gav det åt fattiga. Därför avbildas den helige Antonius ofta med en gris vid sina fötter. En av de äldsta och godaste specialgrisar, som hålls i Danmark, kallas för Antoniusgrisen. Den får mer plats än andra grisar och får gå utomhus. Tänker på allt detta, när jag står denna vintermorgon och stekar mitt fläsk…

Så sa den helige Antonius till exempel:
”Den som inte har blivit frestad kan inte komma in i himmelriket. Ta bort frestelserna, så kommer ingen att bli frälst.””Jag såg alla fiendens fällor, som är utlagda över jorden, och jag suckade och sade: ”Vem kan undgå dem?” Då hörde jag en röst som sade till mig: ”Ödmjukheten”.

Kyrkans bön på denna dag:

Evige Fader, du lärde den helige Antonius att söka och finna dig i öknens tystnad. Låt också oss, på hans förböner, förneka oss själva och mer än något annat älska dig. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

 -Diakon Björn Håkonsson
Marc Barnes hade 6 intressanta reflektioner på sin badcatholic blogg häromdagen. Han diskuterade hur män påverkas av abort och varför de bör ha en röst i debatten. Ni kan läsa inlägget härNedan är ett kort utdrag från inlägget gällande klippet om Josiah: 
Is it wrong for Josiah — who survived an abortion with only a deformed left arm — to speak in favor of rendering illegal the cause of his suffering? It’s certainly a popular thought, that he should shut up over an obviously women-only issue, but he stands against all odds as a living, breathing testament to the fact that it’s not. It’s a human rights issue...


Det har skett en explosionsartad spridning av kristendomen i Kina bara under 1900-talet...

Det är rätt intressant att Kina tillhör ett av de första missionsländerna i världen, men kristendomen har aldrig riktigt fått fäste där. Redan från 600 talet e.kr. finns det historiska spår som talar om en syriansk missionärsmunk som hade kommit till Kinas huvudstad för att sprida sin tro. Religionen mottogs mycket väl till en början och man önskade bygga många kyrkor. Men efterkommande regeringar och imperier som varit emot främmande religioner har sedan dess varit ett stort hinder för kristendomen i landet.

Att det funnits olika kristna martyrer i landet är då inte särskilt förvånade.  Kristna i Kina har länge haft det svårt men kämpat tappert vidare. Ett ganska nytt och grovt exempel på detta är martyrerna av Boxer runt år 1900. Asia Harvest uppger bland annat att det runt om i Kina brändes kyrkor, hem och annat som ägdes av kinesiska kristna eller missionärer och ungefär 32 000 människor mördades på olika förfärliga sätt av styrkor. Men även kulturrevolutionen som varade mellan ungefär 1966 och 1976 hade stor påverkan på kristna i Kina, enligt Geni Raitisoja. Mao ledde då denna revolution som senare gav ursprunget till att personkulter av alla slag förbjöds under 70-talet. Det rådde en turbulent tid med mycket våld och oroligheter. Det finns flera historier som berättar om olika kristna kämpar från den här tiden. I en historia nedskriven av Liao Yiwu så berättas där om en nunna som överlevde extremt svåra omständigheter under den här tiden, men som sedan fick bli bonde då den kyrka hon bott i konfiskerats av regeringen. Hon och martyrerna är bara två av många exempel på människor som fått lida på grund av revolutionen.

Ytterligare svårigheter för spridningen av religionen i landet

Men varför har just kristendomen haft speciellt svårt att hålla sig kvar? Kina har ju liksom varit ett land fyllt med ett flertal olika religioner utöver kristendomen: daoism, konfucianism samt islam är bara några exempel. Också de här religionerna har självklart mött på flera motgångar men ändå tycks det inte vara till samma grad som för kristendomen.
Det finns flera svar på detta. En viktig anledning är att Kina år 1951 avstånd från Vatikanstaten helt och håller, skriver Ulrika Engström. Detta mestadels på grund av att den dåvarande påven erkände Taiwan som en enskild stat. Enligt Landguiden så har Kina under många år försökt ha kvar sitt anspråk på öarna som tillhör Taiwan, trots att det blivit diplomatiskt självständigt sedan 1971 och i praktiken är ett eget land. 
Många började därefter vara religiösa i smyg, så för att förhindra det här så återinfördes år 1950 den så kallade ”Tre själv-rörelsen” av det kommunistiska partiet där kristna skulle ingå. Dessa kristna organisationer var tillåtna av regeringen under förutsättningen att de följde tre särskilda regler: egen försörjning ekonomiskt, självförökning och eget ledarskap. Alltså är dessa typer av kyrkor helt bortkopplade från väst.

Nutid

De pågår tyvärr fortfarande förföljelser av kristna i landet, på vissa ställen allvarligare än andra. Det borde absolut bli mer uppmärksammat här. Att det dessutom är enbarnspolitik gör det heller knappast lättare för de kristna idag, som motsätter sig detta helt. Idag är det oklart hur många som faktiskt är troende kristna i Kina, men runt 10000 nya kristna registreras varje dag. De inofficiella siffrorna dock ligga upp emot 130 miljoner kristna kineser.

13/1: Nu är det 20 dagar sedan julafton och ”tjugondag Knut dansas julen ut.” Men vem var Knut? Vi ska tillbaka till 1100-talet, då en dansk kungasons framgångsrika krigståg söderut säkrade landet mot slaviska pirater. Den tappre och djärve KNUT LAVARD (= ”Brödgivaren”), som även ville främja kristen kultur, mördades svekfullt på Trettondagen i en skog av en medtävlare till kungatronen, vilket utlöste inbördeskrig. Påven helgonförklarade Knut efter en process präglad av politiska motsättningar. Men hans helgondag är faktiskt inte idag utan dagen efter Trettondagen, alltså 7/1 (och han ska inte förväxlas med Knut den helige som firas 10/7). I Sverige flyttades hans dag hit till den 13/1 någon gång efter reformationen, kanske för att förlänga jultiden som annars brukade anses avslutad vid Trettondagen. I katolska kyrkan firas idag i stället den helige HILARIUS av Poitiers i Frankrike. Om honom kan sägas att han var lärare och förebild för den helige Martin av Tours, som firas 11/11 (då många traditionellt äter ”Mårtensgås”). Vi anser att jultiden varar tills söndagen efter Trettondagen, då vi firar Jesu dop i Jordan (vilket på vissa år – som idag - råkar sammanfalla just med Tjugondag Knut). Rörigt? Jo, men visst är det spännande att reda ut de katolska trådarna som våra traditioner bygger på? Allt har sin förklaring. 

Min bön idag:

Helige Hilarius, helige Knut och alla som med er i olika tider har tagit strid för kristen tro och kultur, be för vår tid där det ni byggde upp undergrävs av en sekularisering som alltmer låter oss glömma vår kristna bakgrund. Amen.
/Diakon Björn Håkonsson

Oftast när man tänker på ett helgon tänker man sig att de var tysta och fromma. Historien är dock full av mängder av fantastiska och egendomliga människor som kom att bli kanoniserade. Jag tänkte att det kunde vara kul att räkna upp ett gäng med riktigt tuffa helgon som inte bara levde riktigt heliga liv utan också kunde slå tillbaka om man häcklade de för mycket. Här är ett gäng helgon man inte vill möta i en mörk gränd.

Franciskus av Assisi

























Jag är säker på att du inte var beredd att se helige Franciskus av Assisi på denna lista. De flesta kanske har en bild av Franciskus som helgonet som pratade med djur och flummade runt i rent hippiemaner. Det är sant att Franciskus, som djurens skyddshelgon, kan tillskrivas en rad mirakel som involverar djur men att Franciskus skulle vara någon som sprang runt i en flummig dimma är dock mindre sant. Franciskus är desto mer vördad inom Kyrkan för sin strikta fattigdom, sin stigmatisering och sin ansträngning att lösa mängder av problem i en Kyrka i kris. Det många inte vet är att Franciskus var så djupt from att han reste till Egypten 1219 för att bli en martyr. Han hoppades helt enkelt kunna konvertera några nordafrikaner och dö på kuppen. Det var en önskan som nästan blev sann.

Den helige Franciskus blev mottagen av sultan Malek El-Kamil vilken Franciskus försökte omvända.  Han föreslog att sultanens muslimska lärda skulle genomgå en religionernas eldtest.  Alla lärda vägrade så den helige Franciskus erbjöd sig att lägga sig i en stor eldstad för att om han kom ur den oskadd så skulle man se att Gud skyddade honom och därigenom skulle Franciskus tro vara den enda rätta. Sultanen vägrade men var så imponerad att han gav Franciskus tillåtelse att fritt predika den kristna tron i sultanens land. Detta var ett otroligt medgivande då Sultanen låg i krig just då gentemot korsriddarna från väst. Franciskus var garanterat stenhård.

Louis IX
























Den helige Louis IX var kung av Frankrike mellan 1226 till sin död 1270 och han är den enda franska kungen som blivit helgonförklarad. Han blev krönt till kung vid 12 års ålder. På grund av sin ringa ålder så regerade hans mor Blanche av Kastilien fram till Louis blev myndig. Louis försvann iväg inte på ett korståg, utan två korståg under sin livstid. Ena gången när han var lite över 30 år gammal och andra gången när han var runt 55 år gammal, vilket inte är dåligt med tanke på hur blodiga och våldsamma de kunde bli. Det första korståget började med att man tog över Port Damietta 1249 och fortsatte till slaget om Fariskur där han förlorade hela sin armé och blev tillfångatagen av egyptierna. Han blev släppt efter att man betalat 400 000 livre tournois (vilket motsvarade ungefär 2 årliga inkomster för Frankrike) samt lämnat tillbaka Port Damietta.

Det som kanske var utmärkande för Louis IX var att medan han slogs, bar han en cilice, en skarp metallkedja som man satte fast hårt runt ben eller runt livet för att tillskansa sig smärta och ibland blödningar. Så när folk led från krigsärr och krigsskador så led kungen dubbelt.  Han dog under brinnande strider under det andra korståget.