Inte straffad av Dig.

När pappa var yngre och spelade i Lödde IF skulle han vid ett tillfälle slå en straff. Han tog sats, sköt och bollen träffade matchklockan tiotalet meter bakom målet. En händelse som säkert förändrade hans syn på straffar. Lika plötsligt att min fars boll träffade matchuret istället för att rassla till i nätet, var det när han drygt 50 år senare somnade in på soffan hemma. Under min uppväxt har det varit min mamma som tagit mig och lillsyrran till kyrkan. Pappa var inte katolik men troligen troende då han alltid såg till att syrran och jag gick till söndagsmässan och på den efterföljande undervisningen. Det fanns inga undantag för att inte gå i mässan!

Dödsfallet kom halvåret före min konfirmation. Jag visste redan från början att Gud inte straffade mig när han tog min pappa från denna värld. Varför skulle jag då lämna Gud efter drygt åtta års kristendomsundervisning? Jag var uppvuxen med att gå i mässan på söndagar och jag hade aldrig tyckt att det varit direkt jobbigt att gå på dem. Söndagsmässan var en bra start på den kommande skolveckan; kunna be om nåd och frid inför prov och läxor. Samtidigt var det en möjlighet att tacka Herren för allt jag hade fått.

Trots min fars bortgång fortsatte mitt liv som vanligt. Med tankarna att han var ute till sjöss gick jag till skolan dagen efter. Jag ville inte att någon skulle sympatisera med mig, då det säkert skulle finnas någon som ville ge mig falskt förtroende. En som visste vad jag gick igenom var min kära barndomsvän, och utan hennes stöd hade jag nog inte klarat av min fars bortgång. Pappa ville säkert att jag skulle gå vidare med mitt liv, att jag skulle fokusera på studierna och vara den personen jag är. Vi hade delat många intressen under hans livstid. Jag var trots allt pappas flicka. Självklart var det inte enkelt att gå till skolan dagen efter men det är det inte heller vissa dagar flera år senare heller. Vissa dagar är jobbigare än andra än idag men det enda jag kan göra är att göra min pappa stolt. Han som alltid finns där för mig och vakar över mig från ovan. 

Det finns en positiv mening med allt Gud gör; även om det handlar om borttagandet av en vän eller släkting på denna jord. Vi behöver inte förstå allting men så länge vi ber för de döda så löser allting sig. Det blir inte lättare av att vi lämnar Herren. Han led och dog för våra synder den där hemska långfredagen.
”Visa aktning för din far och din mor” (2 Mos 20:12) är lättare sagt än gjort. Det finns många gånger då vi känt vrede och ilska mot våra föräldrar när de gjort fel för oss. Kanske hade vissa saker förblivit ogjorda om de inte lagt näsan i blött. Men det vi måste förstå är att våra föräldrar bara vill vårt bästa; trots att det ibland kan gå snett. De har ju vad de kallar för ”erfarenhet” av livet.
Jag kommer aldrig mer att få träffa min far på denna jord, utan troligen i en hamn i himlen. Det kommer att finnas händelser som han inte kommer att få se mig göra eller höra ifrån mig. Därför uppmanar jag dig, läsare, att prata med dina föräldrar och tacka dem för allt du fått av dem. Be om förlåtelse för de gånger du gjort dem besvikna samt säg att de betyder oerhört mycket för dig. 


Pappa, jag tackar dig för att allt du lärt och gett mig; jag saknar och älskar dig.

Mamma, tack för att du

stöttar mig i alla väder.
Ett särskilt tack för alla de
gånger där du tagit emot min besvikelse när mitt favoritlag tappat viktiga poäng; det har inte varit ditt fel.
Eu te amo e bença! 
Desirée