Ånger - en förutsättning för förlåtelse

 Utdrag ur Biskopens herdabrev:


"Herrens ankomst är nära... Domaren står utanför dörren", skriver Jakob i sitt brev (5:8).  Vi lever redan nu i den sista tiden, tiden mellan Kristi uppståndelse och hans återkomst. Detta eskatologiska motiv blir helt tydligt under advent. Vi anmodas att göra det bästa av vårt liv, att omvända oss och ångra vad vi brutit, att börja om på nytt. Det finns ett glädjens allvar över advent. Vi får en ny chans, men vi får inte dröja utan måste öppna dörren för Herren och följa honom. Det finns en speciell halvt vemodig glädje, som föds ur ångern. Människan förminskas inte utan växer när hon ångrar det onda hon har gjort. Genom ångerns tårar kan hon ta emot förlåtelsens glädje och börja om på nytt i nådens nya liv. Tyvärr har många ännu inte upptäckt, att ångern ger dem en enastående möjlighet att förnya sina liv. När man intervjuar olika kändisar brukar man fråga dem om de ångrar något i sitt liv. Ofta svarar de helt spontant; "o nej, jag ångrar ingenting". En omtalad film visas just nu som handlar om en återträff för gamla skolelever. En av dem hade blivit svårt mobbad under sin skoltid och vill nu ställa sina gamla skolelever till svars för att de skall få möjlighet att ångra sig - och så kunna bli förlåtna. Men nästan ingen går in på detta erbjudande. De försvarar sig med undanflykten "vi var ju bara barn". Kanske det är en av livets största frestelser: att inte ångra sig och vilja ta emot Guds eller vår nästas förlåtelse? Kanske det är det största hindret för många för att kunna ta emot Gud i sitt liv? Vi ser denna vägran att ångra sig både vid de stora processerna mot människor som begått folkmord och när det gäller mer vardagliga ting som skattefusk.


      Innerst inne vet människan att ångern är något befriande och helande. Det lilla barnet som hittat på ofog vill kasta sig i mors armar och få förlåtelse. Livet förändras och fördjupas genom ångern. Bara vårt hjärtas ånger kan ge oss Guds förlåtelse. I biktens sakrament måste vi visa ånger för att kunna ta emot den avlösning från våra synder som Kyrkan får förmedla från sin Herre. Det är en av Kyrkans viktigaste och mest glädjande uppdrag: att hjälpa människor att ångra sig och ta emot den glädje som bara Gud kan ge oss genom sin förlåtelse. Livet får en helt annan skönhet och ett större djup, när människan förstår att hon kan befrias från sin outhärdliga börda och lägga den på en Annans axlar, som vill ta på sig detta för vår skull. Vi får aldrig glömma att Kristus har frälst oss från det onda och själv tagit på sig vår syndabörda. Vi får med gott samvete lasta över allt på honom, som har lidit och dött för att befria oss frän vår synd.


För att läsa hela Biskop Anders herdabrev för Livets söndag (Tredje advent) tryck här