Varför är vi blinda för det som är gott?

Varför är vi katolska ungdomar så blinda för något som gör oss gott?
Jag tror att om man är i kontakt med Guds kärlek och lever i den är man tillfreds med det lilla man har och det är det jag vet är Guds kärlek. Du behöver inte den senaste telefonen, jackan eller klockan. Du klarar dig utan det, du är glad utan alla de materiella prylarna för att du är älskad av Gud precis som du är. Det svåraste med detta är att komma till insikt om att man är ett älskat barn av Gud, oavsett vad du har på dig eller vilken bil du kör. Töm inte ditt konto varje månad när du får ditt CSN eller din lön, tänk efter när du köper något som samhället säger att du ska köpa. Fråga dig själv; behöver jag VERKLIGEN detta? Av egen erfarenhet har jag lärt mig att svaret på den frågan är nej.
I somras fick jag en sms-avisering om att min nya iPhone hade kommit och när jag cyklade till posten tänkte jag att jag skulle bli jätteglad när jag väl hade den svarta telefonen i handen, men icke. Om något kändes det tomt, de ger ingen glädje dessa prylar som alla går runt med. Om något känner jag mig som en tönt som springer runt efter andra och kollar vilken iPhone de har, 4:an eller 5:an.. Vad spelar det för roll egentligen? Vad jag vill säga är att många letar efter lycka i prylar. Jag är själv en person som i situationer tror att lycka finns att hitta i prylar eller kläder, men nej och återigen nej. Vänd inte bara dig själv, utan även ditt hjärta mot Gud så kommer du finna evig lycka
PS. En genväg till det kan vara genom att be rosenkransen..