November – kom ihåg att du skall dö


November är en månad som många i första hand associerar med mörker, dysterhet och tristess. Uttrycket ”november i själen” som en bild för när det är riktigt dystert och mörkt har t.o.m. använts av vår biskop. November, som inleds med firandet av Alla helgons och Alla själars dag, är ju också den månad då Kyrkan traditionellt kommer ihåg och ber för de döda, något som vid en första anblick kanske inte heller tycks vara särskilt muntert och upplyftande. Men det är precis vad det är, och just därför tycker jag faktiskt väldigt mycket om november.

Sedan drygt ett år tillbaka bor jag mer eller mindre granne med Södertälje kyrkogård, och brukar promenera genom den på väg till söndagsmässan. Jag passar då på att be särskilt för de avlidna vars stoft vilar där, medan jag mediterar över uppståndelsens mysterium i rosenkransen. Att på detta sätt regelbundet bli påmind om döden samt att få möjlighet att utföra en andlig barmhärtighetsgärning för de döda upplever jag som en stor nåd. Kyrkans uppmaning Memento mori – kom ihåg att du skall dö, med syftet att vi också ska inrätta våra jordeliv utifrån detta, blir än mer aktualiserad nu i november månad. På lördagen i allhelgonahelgen, som i år inföll just på Alla själars dag, lånar S:t Ansgars katolska församling ett av kapellen på kyrkogården för att fira Requiem-mässa. Därefter går vi i procession mellan de närvarandes anhöriggravar medan vi sjunger allhelgonalitanian och ber rosenkransen för alla de avlidna. Även om jag inte har några egna släktingar som är begravna på Södertälje kyrkogård, så tycker att det är mycket fint att få be för de heliga själarna i skärselden oavsett om man kände dem under jordelivet eller ej. Tänk på hur många okända vänner vi får i himlen och hur tacksamma de kommer vara över våra förböner som hjälp dem att komma dit, efter att de upplevt kanske århundraden av smärtsam rening i skärselden!

Men visst kan kyrkogården också ge upphov till betydligt jobbigare känslor. Medan jag tog en liten extra promenad på väg hem från söndagsmässan dagen efter Alla själars dag, lade jag märke till en gravsten med ett namn jag kände igen. En av mina klasskamrater från låg- och mellanstadiet. Och på samma gravsten hans syster. Plötsligt förvandlades min småmysiga novemberdevotion till en oerhört konkret påminnelse om att döden är betydligt närmare än vi tror – det hade kunnat vara jag själv. Senare kom det till min kännedom att både min kamrat och hans syster hade tagit sina liv. Med tanke på att min klasskamrat under den tid jag kände honom heller aldrig uttryckte en tro på Gud och det eviga livet, så kan det tyckas som att hoppet är ute och att det inte finns annat att göra annat än att beklaga sorgen över denna oerhörda familjetragedi. Men min intuitiva reaktion var istället att be än mer innerligt för dessa båda själar, samt att dagen efter be min kyrkoherde att bära fram det heliga Mässoffret för dem. Som det så fint står i Katolska Kyrkans katekes: ”Man skall inte ge upp hoppet om evig frälsning för sådana människor som har tagit sitt liv. Gud kan på vägar som endast han känner till ge dem tillfälle till ånger som ger dem frälsning. Kyrkan ber för dem som har berövat sig själva livet.” (nr 2283). Mina tankar och böner gick givetvis även till min kamrats föräldrar, som jag också träffat många gånger.

Det är vid sådana här tillfällen som man upptäcker hur positiv och hoppingivande Kyrkans lära om skärselden faktiskt är. Det är kanske väl optimistiskt att tro att alla människor som vilar på våra kyrkogårdar skulle ha varit helgon som kom direkt till himlen. Men till och med för den störste syndaren och gudsförnekaren finns möjligheten att han eller hon i dödsögonblicket eller strax där innan gjorde en akt av fullkomlig ånger, precis som den gode rövaren som korsfästes tillsammans med Jesus. Och tack vare skärselden får alla botfärdiga själar, som inte hann genomgå den nödvändiga gottgörelsen och reningen från sina synders timliga straff under jordelivet, möjlighet att göra detta efter dess slut. Men för att snabba på processen är de i stort behov av våra förböner.

De döda påminner oss alltså om vår egen dödlighet, samtidigt som de ger en möjlighet för oss i den stridande Kyrkan på jorden att visa solidaritet med den lidande Kyrkan i skärselden. Och när de väl har förenats med den triumferande Kyrkan i himlen så ger de oss ovärderlig hjälp genom sina förböner. Att varje år under de dödas månad få bli särskilt påmind om detta är anledningen till att jag, trots att det är lite mörkt och dystert, ändå tycker väldigt mycket om november.