Att
veta att man har träffat ett helgon under sin livstid är stort. I
hjärtat visste jag redan att han var ett helgon men att han faktiskt
ska helgonförklaras nästa år bekräftar att det mitt hjärta
visste var rätt. Jag talar självklart om den salige Johannes Paulus
II, som kommer att bli helgonförklarad våren 2014.
Mitt
”första” möte med Johannes Paulus II ägde egentligen rum när
jag var liten och fick höra talas om honom i undervisningen av P.
Fresman. Jag minns att alla talade varmt om Johannes Paulus II och
speciellt när han gjorde sitt besök här i Sverige 1989. Ju äldre
jag blev förstod jag också hur viktig han var för vår kyrka.
Första gången jag hörde hans röst på riktigt var på
Världsungdomsdagarna i Rom år 2000, för mig var det stort och
otroligt betydelsefullt för min tro att lära känna honom.
Jag
visste inte att min kärlek för en människa jag aldrig träffat
tidigare kunde växa sig så stark som den gjorde, jag vet inte om
det var för att ha var påve eller för att han var en människa med
oerhört stora gåvor?
Våren
2004 befann jag mig i en mild depression som hade slagit ut mig helt.
Två goda vänner frågade mig om jag ville följa med till Rom i en
vecka och bara turista lite. Jag sa ja direkt. Vi bodde i ett hotell
som drevs av några polska systrar och de var otroligt fina systrar
som alltid frågade oss hur vi mådde. Två dagar in på vår resa
frågar en av systrarna om vi skulle kunna tänka oss att träffa
påven Johannes Paulus II? Vi sa ja direkt och tänkte att det var
den bästa frågan vi fått.
Dagen
kom och jag var så nervös och samtidigt så otroligt glad, gladare
än vad jag hade vart under en lång tid.
Vi
förberedde oss genom att be rosenkransen för honom på den plats
han blev skjuten 1981. Vi fick gå igenom tre säkerhetskontroller
för att komma in till audiensrummet. När vi äntligen kom fram så
steg vi in i ett vackert rum och där satt han på en stol! Genast
tänkte jag att det måste vara jobbigt att sitta där och ta emot en
massa människor även om vi bara var 40 stycken som fick privat
audiens så tänkte jag mer på honom än mig själv. Jag ställde
mig där för att vänta på min tur. Jag var helt mållös när jag
kom fram till honom, gick ner på knä, tog hans mjuka händer och
pussade dem sen tittade jag in hans ögon. Trots att Johannes Paulus
vid den tiden var väldigt sjuk så var hans blick pigg och klar som
vilket litet barn som helst. Jag hade aldrig sett så blåa ögon i
hela mitt liv. Mina tårar rann och jag visste inte vad jag skulle
säga till honom, jag fick en välsignelse av honom och en rosenkrans
som jag idag alltid bär med mig. Efter mötet med påven insåg jag
vilken nåd jag hade fått, hur nära Gud var mig i just den stunden.
Jag bad inför Jesu hjärta dagen därpå och jag kände Guds närvaro
i hela mitt väsen, därmed visste jag att jag hade träffat ett livs
levande helgon. Därför kommer det att bli självklart för mig att
åka till Rom och närvara vid hans helgonförklaring. Den helige
Johannes Paulus II, känns inte mer än rätt.
