Med början i dopet - En rapport om den kateketiska kongressen



Hade knappt hunnit smälta alla intryck från den kateketiska kongress som anordnades den 27-29 september, på Lidingö, innan man fick en förfrågan om jag kunde skriva ihop lite kring den.  Kongressen anordnades utav Katolska Pedagogiska Nämnden, i samarbete med Studieförbundet Bilda och Bonifatiuswerk.

För någon med mestadels erfarenheter från lägergårdar, sovsäckar och gemensamma duschar så kan man väl snabbt konstatera att jag blev väldigt positivt överraskad när det gick upp för mig att standarden var satt väldigt högt denna gången. Vi blev tilldelade egna rum med egna badrum med TV och internet på rummet. Lägg till en himmelsk säng, städerskor och väckning om man nu ville ha det. Sådant är man långt ifrån bortskämd med.



För egen del började fredagen med mässa och lunch. Efter detta fortsatte vi med att checka in och inspektera våra rum under den tidiga fredagseftermiddagen. Kongressen var placerad precis vid vattnet och solen sken. Kongressen öppnades genom att biskop Anders gick symboliskt in genom en dörr märkt ”Porta Fidei”. Hans excellens Ärkebiskop Henryk Jósef Nowacki, apostolisk nuntie för de nordiska länderna, läste upp ett anförande från påve Franciskus där påven uttryckte sin glädje över och önskade oss all lycka med kongressen. Efter ett inledande föredrag utav Erik Amnå, ordföranden för Bilda, så fick vi lite fika och fick gå på helgens första workshop.

Jag själv hade inte fått välja vilka jag skulle till som alla andra så jag fick helt enkelt gå till de som jag blivit tilldelad att gå på. Den första för min del handlade om den så kallade Kett-pedagogiken. En pedagogik som har sina rötter i Tyskland och som helt enkelt går ut på att deltagarna får använda sina sinnen, känsel, hörsel, syn etc. i väldigt stor utsträckning. Detta genom att exempelvis använda massa material, t ex tyg för att bygga upp landskap för att göra en evangelieläsning för barn mycket mer intressant. En väldigt intressant pedagogik som kanske lämpar sig främst till barn som förbereder sig inför sin första kommunion. För undertecknad som aldrig någonsin undervisat så små barn fick ändå en hel del idéer som kan användas för konfirmander och äldre barn som jag vanligtvis brukar undervisa.

Efter detta skulle vi sätta oss i olika smågrupper som vi hade blivit tilldelade. Jag hittade tyvärr inte min grupp utan fick hoppa in i en grupp som jag inte skulle vara ifrån hela början. Alla där verkade mer eller mindre känna varandra sedan innan så det blev kanske inte så mycket till diskussion just där. Efter detta fick vi en mästerlig middag. Blev imponerad att personalen verkade ha förstått att katoliker gärna äter fisk på fredag för det var detta vi fick oss serverat till både lunch och middag.



Sedan bjöds det på ett skuggspel som man missade tyvärr för att man var inne i Lidingö centrum för att handla. Det man inte missade var den fantastiska Mar Toma-kören från Södertälje som uppträdde och sjöng en rad sånger flerstämmigt. Mycket vackert!
Vi avslutade fredagen med lite bön och socialt umgänge. För egen del så hamnade jag hos en grupp, för mig, okända kaldéer som skämtade om örnnäsor hela kvällen.

Lördagen bjöd på en ordentlig frukost och morgonandakt. Efter detta så höll pater Phillip Geister SJ, till vardags är rektor på Newmaninstitutet, ett föredrag. Efter detta blev det fika och workshop igen. Jag hade blivit tilldelad att fortsätta fördjupa mig i pedagogik, och denna gången handlade det om generella pedagogiska knep. Detta höll Bilda i. Fick lära mig mängder av bra knep som jag absolut kommer ha användning av i framtiden.

Efter denna var det dags för något som kallades för ”Tecken på hopp i vårt stift”. Olika representanter kom upp på scenen; från St Paulus av Korsets församling i Angered, från polska missionen i Stockholm, från St Thomas av Aquinos församling i Lund, från St Eugenias församling i Stockholm, från SUK, från St Sigfrids prästseminarium i Uppsala och från St Birgittas församling i Norrköping. Alla dessa delade med sig av sina erfarenheter och detta upplevde jag som kanske en av de bättre inslagen under hela helgen.

Efter denna glädjedusch så var det dags för lunch och efter detta Helena D’Arcy, generalsekreterare för Respekt, att prata om hur vi kan stå upp för vår tro i en allt mer komplicerad omvärld. Nasif Kasarji, ordförande för Sveriges Unga Katoliker, avrundade det hela genom att prata om SUKs arbete.


Sedan var det dags för den tredje workshopen för helgen. Jag var på en som handlade om ungdomsarbete i Sverige. Äntligen hade jag blivit tilldelad en workshop kring något som man personligen brinner för. De som höll i den var pater Pawel Drazyk, ungdomspräst för polsktalande ungdomar samt Karolina, vice ordförande i Polska Unga Katoliker i Sverige, eller PUKIS. De berättade lite kring vad de har gjort och gör. Väldigt intressant och idéskapande. Tyvärr fanns det deltagare som bara vill diskutera de nationella missionernas vara och ickevara istället för ungdomsarbete så tyvärr blev det inte så mycket av en givande diskussion där.

Efter detta var det dags för en himmelsk festmåltid eller mässa. Detta följdes av en jordisk festmåltid. En underbar trerättersmiddag varvades med skratt och uppträdanden. Bland annat uppträdde Jesper Helgesson, krönikör i tidningen Dagen och ståuppkomiker. Jesper som har CP skämtade och pratade om att vi alla är unika. Ingen kan egentligen kallas normal. Allting avslutades med dans sent in på natten. Jag själv kan skryta med att jag nästan kan dansa magdans numera. Men bara nästan. Denna kväll kommer jag bära med mig länge. En otroligt rolig kväll där alla skrattade så att de grät och behövde hämta efter andan ofta



Söndagen bjöd på ett föredrag av pater Fredrik Emanuelson, OMI, biskopsvikarie för evangelisation och sedan helgens sista workshop. Jag hamnade på en om katekes och evangelisation i sociala medier. Kanske inte så mycket nytt för egen del men kul att man själv kan dela med sig av sin erfarenhet kring det. Helgen avslutades med Mässa och en lunch innan vi begav oss hemåt till våra hemförsamlingar. Troligtvis mer inspirerade och med större glädje kring att dela med oss av de gåvor vi fick i samband med vårt dop. Jag vet att jag har blivit det. Kongressen blev i slutändan något av det bästa jag personligen upplevt som Stockholms stift anordnat. Förhoppningsvis blir vi då fler än de 200 kateketer vi var denna helgen. Men kan lite krasst konstatera att till nästa kongress så bara måste jag trimma in dansstegen i Acid Rock.