Lidande hör till människans natur...

Ur boken "Gud och Världen. Ett samtal med Peter Seewald"

(Svensk utgåva, Veritas Förlag, 2007)
Seewald: Vi har vant oss vid att lidandet betraktas som något som man till varje pris ska undvika. Och det är inget som så många förargar sig över mer på än den kristna uppfattningen att man ska tåla lidandet, bära det, ofta ge sig i kast med det för att övervinna det. "Lidandet" ansåg salige Johannes Paulus II "hör till människans hemlighet". Varför?

Papa Benny: Idag känner vi trenden att lidandet ska drivas ut ur världen. För den enskilde betyder det att man ska undvika lidande på alla sätt. Men då måste man också se att världen blir hård och kall just i detta. Lidandet hör till människans villkor. Och var och en som vill avskaffa lidandet, måste samtidigt avskaffa kärleken, som inte kan finnas utan lidandet, eftersom den innehåller ett stycke självutgivelse då den alltid för med sig avstående och smärta som beror på skillnader i temperament och dramatiska situationer.

När man vet att kärlekens väg - denna exodus, detta att gå ut ur sig själv - är den rätta vägen för att göra människan mera human förstår man också att lidandet är en process till mognad. Var och en som har gått igenom ett lidande blir mer mogen och förstående för andra, blir mer human. Var och en som undviker lidandet på sin väg, kan inte heller förstå andra, den människan blir hård och egoistisk. 
Kärleken själv är en passion, en lidelse. Jag ser i den ett lyckorus, en lyckokänsla i alla fall. Å andra sidan blir jag ryckt ur mitt bekväma lugn och måste anpassa mig. När vi säger att lidandet är en sida av kärleken förstår vi samtidigt varför det är så viktigt att lära sig lida - och varför om man vänder på det, brist på lidande också betyder brist på liv för den människan. En sådan människa skulle lämnas med existentiell tomhet som bara kan kombineras med bitterhet, med avståndstagande och inte längre med någon form av acceptans eller utveckling mot mognad.