Ibland låter Gud oss hamna ute i öknen

Guds kärlek till dig beror inte på hur mycket du älskar Honom tillbaka. Guds närhet beror inte på hur nära Han känns. Guds närhet beror inte på dina gärningar. Gud är alltid vid dig. Han älskar dig mer än vad du kan föreställa dig. Han älskar dig mer än vad du älskar dig själv.

Det svåraste för mig är att kombinera min tro med skolan. Om jag inte spenderar mestadelen av min tid på någonting så känns det som om jag inte gjort det överhuvudtaget. Sommarloven är bra, för då har jag tid att läsa Bibeln hur mycket jag vill, offra lite tid av alla mina fria timmar till bön och gå till mässan under veckan. Men när skolan börjar känner jag mig riven isär. På kvällarna är jag för trött för att be, på morgonen hinner jag inte. Att knäböja mitt på dagen känns konstigt.

Jag är en perfektionist. Det betyder inte att jag gör saker perfekt. Det betyder att jag inte gör saker som jag vet inte kommer bli perfekta. Så jag struntar i att be. Jag har hört någonstans att man kan offra sitt arbete som bön. Men jag får inte samma andliga kick av att offra mina läxor till Gud. Och sedan mår jag dåligt av att jag ens tänker på att be för att få en andlig kick. Det är så egoistiskt.

Jag känner mig så ytlig; som om jag gled på skridskor över vatten som jag egentligen skulle dyka i. Är det för att jag inte är kallad till det här? Borde jag göra något annat, borde jag bli någon annan? Just nu är jag den värsta versionen av mig själv.

Men Han håller mig kvar ändå. Det är svårt att förstå, men hur mycket lidande min tro än ger mig, så är den mitt enda hopp. För inför Gud behöver jag inte bli någon. Jag är redan någon och jag har alltid varit. Jag behöver inte bevisa saker, jag behöver inte spela stark och häftig. Det viktigaste för Gud är att jag är, att jag finns till. Han ville ha mig här. Han skapade mig, just mig, just nu, för att han ville ha mig. Och han skapade mig inte för att Han ville ha mig här på jorden, utan för att Han vill ha mig hos sig i Himlen. Så Han fortsätter att hålla mig, även om jag inte märker det.

Han tillåter lidande för att stärka oss. Det är den svåraste biten för mig; det är så mycket lättare att acceptera fysiskt lidande och offra det till Gud, än att ens känna igen mentalt lidande. Det är inte lika konkret och det känns inte lika stort. Alldeles för ofta skyller vi mentalt lidande på oss själva. Vi tänker att vi orsakade det själva. Men min öken är lika riktig som varje annan öken.

Många helgon gav sig ut i öknen för att komma närmare Gud. I öknen kan du inte visa upp hur stark du är, för öknar bryter ner människor. Det är där vi är som mest sårbara och därför är öknen den plats där vi måste förlita oss som mest på Gud. Inte förrän du är helt beroende av Gud, förrän du har blivit helt svag och försvarslös kan Gud göra dig stark.

Så jag överlämnar mig själv till Gud med tillit. Han vet att jag vill älska Honom och Han vet att jag inte klarar av att göra det själv. Han känner mig. Han älskar mig.