Min bekännelse...


Jag minns tiden då jag var aktiv inom kyrkan som en lycklig tid. Jag hade en inre frid och lugn. Livet tillsammans med Jesus har en enkelhet över sig, en form av glädje som man bara kan få genom Honom. Man känner att man gör något viktigt och att ens liv har en mening. När jag började studera på universitet öppnade ett helt annat liv för mig, ett liv av ytligheter. Jag började skylla på studierna när jag missade att gå till högmässan på söndagarna och det som en gång var ett undantag blev en regel. Jag kom alltmer bort ifrån Gud och i samband med detta även bort ifrån lyckan. Jag vet att det låter klichéartad, men hur mycket jag än sökte efter dessa egenskaper från den yttre världen i form av ett fint yttre, från vännerna, studierna och jobbet lyckades jag aldrig nå till det. Fastän jag försöker jobba så hårt jag kan, utan Gud känns allt meningslöst. Jag valde fel väg, jag valde syndernas väg och liksom liknelsen om den förlorade sonen vill jag vända åter till min Fader. Jag är redo att komma hem igen!
/Den förlorade Sonen