Leder bön (alltid) till underverk?

Leder bön (alltid) till underverk?


Alla som någon gång under sin livstid upplevt ett underverk eller mirakel, i effekt av en karismatisk bön eller helt enkelt på grund av en lyckad pilgrimsresa som man offrar i ett konkret syftet, kommer man förr eller senare fram till följande dilemma: hur kan Gud, som visat att han har makten över de levande och döda, de sjuka och friska, som gjort sådana fantastiska underverk, inte längre vilja höra din bön, dina lovord, din lovsång? Varför, helt plötsligt, uppstår det situationer i livet, där trots att man bönfaller Herren, knäböjer, blickar upp mot himlen och ber av hela sitt hjärta en ärlig, osjälvisk, och betagande bön, vill Gud inte svara, inte lösa våra problem? Varför ingrep Gud i andra situationer, men är nu plötsligt tyst?

En del av problemet är förstås till vilken grad vi bedömer att Gud kallar oss i en konkret situation till att anförtro sig åt honom genom bön och överlåtelse och till vilken grad det förväntas av oss att ta saken i egna händer men även söka hjälp hos andra människor. Kan det vara så, att vi som faktiskt sett underverk som skett i Guds namn, eller själva upplevt Guds heliga "kraft", har ibland blivit frestade till att tro att en ärlig och förtroendefull bön är ett botemedel för alla problem, att Gud utan våran ansträngning kan ta hand om allt som berör oss? Är det så att vi ibland beter oss som dessa amerikaner som inte låter sitt barn hjälpas av läkare utan vänder sig till Gud och tror att bönen i sig är en tillräcklig bot?[1]

Katolska Kyrkans Katekes hänvisar på ett intressant sätt till faktumet att talanger fördelas ojämnt mellan människor. I punkt 1936 säger Katekesen: "Då människan kommer till världen förfogar hon inte över allt det som är nödvändigt för utvecklingen av sitt kroppsliga och andliga liv. Hon behöver andra. Skillnader uppträder som hänger samman med ålder, fysisk, intellektuell eller moralisk förmåga eller med det utbyte med andra som den enskilde har kunnat tillgodogöra sig – och med fördelning av tillgångar" [2]. I nästa punkt förklarar Katekesen hur planen såg ut när Gud delade ut separata talanger: "Dessa olikheter hör hemma i Guds plan. Han vill att var och en av sin medmänniska tar emot det som han behöver, och att de som har begåvats med särskilda ”talenter” delar dessa förmåner med dem som har behov av sådana förmåner. Dessa skillnader uppmuntrar och förpliktar människor att utöva generositet och välvilja och att dela med sig åt varandra (...)" [3]. Detta avsnitt konkluderas med ett citat från den Heliga Katarina av Sienas dialoger. Gud säger till Katarina: "Jag ger inte alla dygder i samma grad åt var och en. ...Det finns åtskilliga bland dessa dygder som jag fördelar än på det ena sättet och än på det andra. ...Den ene får kärleken på sin lott; den andre rättfärdigheten; den ene får ödmjukhet och den andre en levande tro. ...När det gäller jordiska tillgångar, som har med sådant att göra som är nödvändigt för det
mänskliga livet, har jag inte alls fördelat tillgångarna ur någon jämlikhetssynpunkt, och jag har inte velat att alla skulle äga allt det som är nödvändigt för dem, för att människor nödvändigtvis skulle bevisa varandra kärleksfull givmildhet. ...Jag ville att de skulle behöva varandra och bli mina tjänare när det gäller att fördela de nådesbevis och frikostiga gåvor som de har fått av mig."[4]
Faktumet som resulterar i dessa citerade meningar är att Gud kanske inte vill (och i de flesta fall inte kommer att) ge oss det, som vi kan få från andra människor. Om vi betraktar fallen av exempel där man talar om fysiska sjukdomar som botats, kan vi anta, att om det finns möjlighet att läka denna person med konventionell medicin och man har förmågan att dra nytta av denna hjälp, kommer Gud inte att agera på ett extraordinärt sätt. Gud ger oss olika talanger så att vi kan tjäna varandra. Att vara en läkare är också en talang, en talang från Gud. Denna läkare deltar även i Guds plan när han försöker bota fysiska sjukdomar. Tanken kanske var för Gud att genom denna läkares händer, läka just dig. Därför kan i vissa fall vägran att ta emot behandling och endast förlita sig på bönens inverkan vara en synd emot Guds försyn.

Enkelt sagt är den andra sidan av myntet lika invecklat. Å ena sidan vill Gud att vi ska rycka upp oss, ta oss samman, utföra det som i vårt dagliga liv kallas för våra skyldigheter, gå i skolan, hjälpa till hemma, vara en god familjemedlem som man kan lita på även i komplicerade situationer. Å andra sidan vill han förstås ha våran tillit. Vad händer med att tro på Gud, att vara katoliker som förlitar sig på Guds försyn, sträva efter det som för oss Gud närmare? Jo, vi ska på samma sätt lita på andra människor som på Gud, det är genom de som Gud ofta (inte alltid) uppenbarar sig, för att lösa våra problem. Man bör inte låsa in sig i sin "kammare" och inte låta andra komma in för att hjälpa oss.

Detta är ändå inte hela andra sidan av myntet, för ibland måste man förlita sig på Gud och endast Gud. Vi har all haft svåra, tunga situationer i vårat liv där vi ber till Gud. Vem vet om just dessa instanser i vårat liv leder till något bättre. En oväntad väg genom bekymmer, sorg och gråt leder till att våra framtida problem löser sig. Gud verkar, inte alltid på en gång, men med tiden, gärna under månader, år, men även årtionden.

Om vi går tillbaka till talangerna som vi använder för att hjälpa andra medmänniskor, ger de inte upphov till några kontroverser. Så är fallet med de nämnda yrket läkare men även lärare, präster. Dock finns det vissa professioner där förmågorna som används, väcker ambivalenta känslor bland kristna, speciellt hos oss katoliker. En av dessa är säkert en soldats tjänst. Gäller det som just sagts? Är avståndet från militära handlingar missbruk av Guds försyn, eftersom man förlitar sig på den? Hellre döda fienden så att man kan försvara sitt hemland och sin familj eller borde det räcka med att be om ett gudomligt ingripande?

Det är inte speciellt svårt att begå ett misstag, vilket framgår av de beslut som fattas av israeliska och judiska kungar i Gamla Testamentet, men likaså de "heliga krigen" och korstågen där det mördades hela byar i Guds namn, utan nåd. Dock är detta ett ämne för en enskild studie, vilken jag faktiskt tänker skriva om nästa gång.
Som ni säkert märker skiljer sig min text lite, jag hoppas det inte stör. Jag tycker om att använda Katolska Kyrkans Katekes för att hänvisa till förklaringar och göra texten lite mer intressant. I nästa inlägg tänker jag skriva om det som jag avslutade med (alltså om krig och en soldats tjänst) och där tänker använda mig ganska flitigt av Bibeln för att citera, så att inga misstag begås. Let me know what you think!



Referenser 
1) http://www.uic.edu/depts/mcam/ethics/refusal.htm (sista stycket)
2) http://www.katekesen.se/index.htm?kkk1928-.htm#1936
3) http://www.katekesen.se/index.htm?kkk1928-.htm#1937
4) Katarina av Siena, Il dialogo della Divina provvidenza, 7: (utg.) G. Cavallini (Rom 1995) s. 23-24