Hata eller förlåta?

Hata eller förlåta? 

Fader Morgan skrev en stark text i det senaste numret av SUCKEN (nr 2, 2013) om en man som av ilska råkat mörda sin fru. Mannen som Fader Morgan beskrev fick livstids fängelse och en dag hittade han bara till Gud det är en underbar historia som alla borde inspireras av! Fader Morgans berättelse fick mig att tänka på 2009, året då mitt liv tog en helt ny vändning och mitt liv i stortvis rasade samman.

Juni 2009. Balen och sommarlovet låg bara runt hörnet alla hade en klump i magen då skolan som man lärt sig älska och hata skulle vara slut. Vi alla skulle gå skilda vägar eftersom det var ju självklart att vi alla inte kunde börja på samma gymnasium. Även med så lite tid kvar så hände det hemska, en vän miste livet tack vare 2 förälskade tonåringar som inte visste bättre...
Det var som om hela världen stannade upp. När jag fick reda på det så satt jag barnvakt, jag trodde knappt på det min kompis sa i telefonen, hade vår vän blivit mördad? Hur gick det till? Vem hade gjort det?
Så många frågor på samma gång och ingen kunde ge oss svaret. Det enda vi visste var att det hade planerats en minnesstund för henne på platsen hon blivit mördad.
Vi anländer till platsen och där fanns ljus och blommor i massor, hela skolan var där och inte ett enda öga var torrt när vi försökte tillsammans fatta vad som egentligen hänt..
Tillslut kom historien fram om att det var två av våra klasskamrater, förälskade som bara 16 åringar kunde vara, en gjorde ett misstag med flickan som nu bara fanns kvar i våra minnen och den andra kände sig sviken. Den ena ville försona sitt brott till varje pris och den andra ville se hur långt personen kunde gå för den skull. En farlig lek som ledde till att någon miste livet. 
En tid framöver kunde jag bara känna hat mot dem två eftersom de varit så korkade. Hatet bara växte allt mer mot dem, mot deras dumma dom som enligt mig var allt för lindrigt och jag tappade också förtroendet för Gud, jag var arg på Honom för att Han inte kunde rädda henne, eller ge dem förnuftet att inte göra det. Jag satt på söndags mässorna men jag var knappt delaktig, jag visste inte vad jag skulle göra.
Men en söndag precis innan gymnasiet skulle börja satt jag på mässan, jag hade åkt in till kyrkan ensam av olika anledningar men mest för att jag ville vara ensam för en gångs skull. Jag bara satt där och stirrade helt plötslig när mässan börjar känner jag ett värme i kroppen och börjar gråta på plats. Den dagen firade jag mässan med rinnande mascara och en snorig näsa men det brydde jag mig inte om, jag hade på något vis fått tillbaka orken..
Smärtan och såret började sakta men säkert läka och jag kände mig allt bättre, jag tog hennes motto "Lev livet fullt ut" och gjorde det till ett av mina. Mitt hat blir mindre och jag känner ett lugn jag skulle ju hur som aldrig träffa dem igen.
En dag dock ungefär 2 år efter händelsen såg jag en av dem då jag och en kompis gick på bio, min första reaktion var att drämma till personen rakt på näsan men jag lät bli den var inte värt det. Nu så många år efter undrar jag om jag kanske skulle ha gått fram och sagt något men jag gav bara personen ett svagt leende och kände att jag på något vis nu kan fokusera på att tänka på allt bra under våra tider tillsammans..
Det är svårt att förlåta och jag har lärt mig den hårda vägen, när man hatar är det lätt att tappa Gud. Jag tror att det som hjälpte mig så mycket var att även fast jag var stum på mässorna så var jag där. Gud kämpade sig sakta men säkert tillbaka till mig..
Jag kan lova er, livet kan någon gång vara jobbigt och man känner som om allting är dåligt men, det blir bättre...
Kram Karro
Karro har även skrivit