Vad är egentligen ödmjukhet?











ÖDMJUKHET
Häromdagen fick jag en fråga ställd som löd: “Vad är det bästa man kan ge sin vän?” Direkt började bilder på materiella saker cirkulera i huvudet på mig tillsammans med en massa mat och festligheter man kunde hitta på. Istället bevarade jag frågan lite halvt ironiskt med ordet: Ödmjukhet!
Allteftersom diskussionen flöt vidare på ett helt annat spår så kom jag att grubbla över ordet jag av ren automatik artikulerat med syfte av att inte gå in för djupt på frågan.
Vad är egentligen ödmjukhet och vad gör den?
Jag minns hur man under min uppväxt ofta porträtterat de ödmjuka som; snälla och nästan ömtåliga. Oftast var det en titulering till en vanligtvis äldre person, som ständigt visade glädje och social självtillit i sin förmåga att få de i dess närvaro att känna sig som en del av en inre cirkel, en familj. Visst håller jag med om att dessa attribut självklart gör en ödmjuk person, men besvarar det frågan vad ödmjukhet egentligen är? Är det bara en synonym för snällhet eller är det något mer bakom? Är det en livsstil, en känsla eller kanske båda i kombination?
Den helige Augustinus av Hippo definierade Ödmjukhet som motpolen av att vara självkär, den raka motsatsen. Han menade då att ödmjukhet var en dygd vars syfte är att lägga fokus på sina medmänniskor och att inte agera i egoism och själviskhet. Den helige Bernhard av Clairvaux återupptog Augustinus begrepp och förklarade: ”Vägen är ödmjukhet, målet är sanningen” och hur stolthet förstör dess påverkan för att slutligen avslutas i högmod – ödmjukhets motpart gentemot Herren och dina medmänniskor.

Att vara ödmjuk baserad på dessa attribut och definitioner tror jag betyder att man ständigt håller sin medmänniska i första hand gentemot sig själv, en mer uppoffrande uppföljning på den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Matteus 7:12). Att man ständigt visar sin näste ömtålighet, respekt och tålamod, att man behandlar sina medmänniskor som man själv önskar att bli behandlad utan att ha i baktanke ett påtvingat respons. Att le och varmt sprida den kärlek som Herren önskar av oss att sprida. 

Sedan min uppväxt har jag haft två helgon som mina absoluta förebilder för Ödmjukhet, Jungfru Maria och den Helige Charbel. Min mamma berättade ofta historier om Mar Charbel och hans handlingar (ett inlägg om Mar Charbel kommer eventuellt) som fick mig att verkligen se helgonet i folks agerande i min närhet då jag alltid hade något att relatera till, även då jag inte upplevt den direkt. För att inte nämna Jungfru Marias bemötande Ängeln Gabriel kom och förkunnade att hon var havande genom den Helige Ande (Lukas 1:35 – 38) och hur hennes besvarande fått mig att tänka om jag personligen någonsin skulle agera så ödmjukt som henne?
In Christo, Elias