Hur kommer det sig att man i de flesta fall blir arg på Gud när någon man håller kär försvinner från vår värld?
Hur kommer det sig att den kärlek man har till Gud försvinner så fort man förlorar någon?
Döden förknippas oftast med sorg, men bör inte döden även hyllas.. missförstå mig inte. Att känna sorg efter en stor förlust är normalt och naturligt. Döden är läskig och lämnar oftast ärr efter sig, men jag menar bör man inte hylla den som lämnat oss. Varje människa lämnar en enorm tom plats efter sig men bör även hyllas för det liv och kärlek den lämnat efter sig.
Många har svårt med att gå vidare och ta sig igenom sorgen. Bör vi inte då vända oss till Gud istället för att vända oss MOT Gud?
Bör inte vår tilltro och kärlek till Gud hjälpa oss att gå vidare?
Är inte Guds kärlek och vägledning tillräcklig stor för att hjälpa oss att gå vidare?
Bör inte kärleken till Gud vara evig?
… Vad tycker ni? Det skulle vara intressant att veta vad var och en av ER tycker...





Man hör allt för ofta i debatter om homosexuellas rättigheter om att få gifta sig och i debatter om homosexualitet att väldigt många homosexuella är födda med sin sexuella orientering. Gud skapade dem på ett sådant sätt menar man. Med detta menar man att man inte kan kritisera någon för något som de föds till att vara och att därför homosexualitet därför skall bli lika högt värderat som heterosexualitet.

Själva argumentet i sig är irrationellt hur mycket Lady Gaga än sjunger "Born this way." Att vara född med vissa beteendemässiga anlag betyder inte att de är goda, moraliska eller rätta i Guds ögon. Jag till exempel föddes som en otålig, självcentrerad, oförlåtande och girig lögnare. Detta betyder inte att dessa anlag är något som jag borde uppmuntra och försöka odla.

Man behöver inte titta längre än till närmaste treåring som inte får som denne vill innan man hittar dessa syndfulla beteenden i fullt blom. Den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr gick så långt och menade att ”läran om arvsynden är det enda empiriskt verifierbara läran i den kristna tron.”

Våra naturliga anlag är något som varje ansvarsfull förälder arbetar hårt med att ändra i sina barn, och som varje ansvarsfull vuxna människa borde arbeta med att ändra i sina egna liv.

Med detta sagt, så menar jag helt enkelt att enbart för att man föds på ett sätt behöver det inte betyda per automatik att det är något som är gott eller rätt. 

Patrik har även skrivit:

Åh, vad vi älskar att gnälla på allt och alla – förutom oss själva (såklart). En grej som katoliker ofta klagar på är att Sverige är ett så sekulariserat land. Och vad gör de för att förändra detta faktum? Jo, de blir sekulariserade katoliker. De lever ”sekulariserade” liv - den enda skillnaden mellan dem och deras vänner är egentligen att de går till mässan på söndagar, för det är så man gör när man är katolik. (De går till mässan, går ganska sakta, och ibland behöver de till och med en mamma som drar dem i handen...)

Som katoliker är vi kallade till ett extraordinärt liv. Vi ska inte försöka smälta in i samhället till varje pris, till det eviga livets pris, tvärtom. Föreställ er hur det skulle bli ifall den helige Paulus under sina missioner istället för att sprida evangeliet för de icke-kristna skulle till varje pris försöka smälta in i deras religioner.
Jag pratar inte om att vi ska går runt och skrika att vi är kristna. Vi behöver faktiskt inte det om vår relation med Gud är tillräckligt djup – för då lyser det om oss. Folk kommer att då märka att vi är annorlunda, men det måste vara en sorts ’annorlunda’ som får människor att häpna. Det är så det var i början av kristendomen: människor konverterade för att de första kristna var så lyckliga! Påven Benedictus XVI sade en gång att människor först möter tron genom andra personer, alltså i andra hand. Sedan utvecklar de själva en relation med Gud och möter Honom i ”första hand”. Vi är de här personerna genom vilka människorna kan träffa och lära känna Gud.

Vi har fått en viktig uppgift – att evangelisera i Sverige. Det är inget att vara bitter över och att klaga över, utan det är något att ta tag i. För att evangelisera behöver du själv först ha en djup tro och en relation med Gud, så koncentrera dig på att utveckla det. Frukterna kommer sedan. Och kom ihåg att det du gör, det gör du för Gud,  inte för dig själv eller för att skryta inför andra. Var ödmjuk.
Ja, alla de här människorna runt omkring dig är ateister, men är du verkligen katolik? 
- Paula

Vad har du gjort för mig? 

Häromdagen pratade en nära vän och jag om döden. Det är sällan personer i vår ålder vågar prata om det och när döden av någon bisarr anledning råkar komma upp i ett samtal, så rycker man på axlarna och säger ”äh, Gud är så god, Han bryr sig inte om vad jag gör så länge jag är snäll”. 

Men min vän sa någonting som ekar kvar hos mig. Hon sa att Gud kommer att ställa dig två frågor när ditt världsliga liv tar slut, en av dem är ”Vad har du gjort för mig?” 

Vi glömmer ofta bort att Gud ställer betydligt högre krav på oss, än de vi ställer på oss själva. Att ha levt ett ”snällt” liv är inte tillräckligt. När Jesus talade om människans dom sa han: "Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också vi att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara oss: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig." (jmf Matt 25:42-45). 

Livet handlar i slutändan om vad du har gett till Gud, inte vad du har gett dig själv. Criss skrev ett jättefint inlägg för några veckor sen om att vi är kallade till att spegla Gud i våra liv. Att leva för sig själv (leva för att uppfylla sina egna önskningar och drömmar även när de inte går i linje med Hans vilja) är att leva ett meningslöst liv. Gud kräver inte bara en timme av oss på söndagar, utan Han kräver hela oss:
"Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det" (Matt 10:35-39).

Tänk om denna kväll blir din sista? Vad skulle du svara Gud när Han om några timmar ställer dig frågan… Vad har du gjort för mig? 


Ty Du har skapat mig, o Gud, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i Dig. - den helige Augustinus
25/4: 


Idag firar kyrkan evangelisten MARKUS festdag. Om honom vet vi litet eller mycket beroende på hur man ser på fornkyrkans upplysningar. Bedöm själv:

Den helige biskopen Irenäus av Lyon (28/6) skriver omkring år 180:

Matteus författade ett evangelium bland hebreerna på deras språk samtidigt som Petrus och Paulus förkunnade evangeliet i Rom och grundade församlingen där. Efter deras död överlämnade Markus, Petrus lärjunge och tolk, en nedteckning av Petrus förkunnelse till oss. 

Biskopen Papias i Egypten, som hade lyssnat till apostlarna eller i alla fall till deras lärjungar (en av dem är kanske den mystiske ”gamle” som står som författare till Andra och Tredje Johannesbrevet i Nya testamentet), skrev flera decennier innan Irenäus (ca år 125):

Detta sade ”den gamle”: När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning. Ty han hade varken hört eller följt Herren men följde senare Petrus. Denna undervisade i korta berättelser, men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord. Därför gjorde sig Markus inte skyldig till något fel när han bara nedtecknade en del allteftersom han mindes. Men en sak var han angelägen om, nämligen att inte utelämna något av det som han hört eller återge det fel. 

Ännu tidigare (ca år 100) skriver den helige Clemens i Rom, den tredje påven, som bör ha känt både Petrus och Markus personligt:

Petrus predikade ordet offentligt i Rom och förkunnade evangelium genom Andens ingivelse. Då uppmanade hans många åhörare Markus att skriva ned det som sagts eftersom han hade följt med Petrus en lång tid och kom ihåg vad han sagt. Han gjorde så och lämnade evangeliet till dem som bett om det. När Petrus fick veta detta gav han inga råd vara sig för att hindra eller uppmuntra honom. 

Dessa tre citat återges av kyrkohistorikern Eusebius, som skriver omkring år 325 (finns i svensk översättning på bokförlaget Artos). Själv sammanfattar Eusebius sina källor så här:

I Petrus åhörares sinnen lyste tron glans så starkt att de inte nöjde sig med att lyssna en gång för alla och få det gudomliga ordet enbart i muntlig form. Åter och åter bönfall de Petrus följeslagare Markus, vars evangelium vi äger, att han skulle skriva ned den muntligt meddelade läran, och de gav sig inte förrän de övertalat honom. På så sätt åstadkom de att det som kallas Evangelium enligt Markus blev skrivit. När aposteln fick veta detta genom en uppenbarelse av Anden, blev han glad över människornas stora iver och bestämde att skriften fick läsas i kyrkorna. Clemens har återgett berättelsen om detta i sjätte boken av ”Lapptäcket” och hans vittnesbörd bekräftas av biskop Papias i Hierapolis. Petrus omnämner Markus i sitt första brev som han ska ha skrivit i själva Rom. 

Mycket tidigt identifieras Markus dessutom med den unge Johannes Markus, i vars mammas hus i Jerusalem urförsamlingen brukade träffas (Apg 12:12) och också med honom som ledsagade Paulus och Petrus på deras resor (Apg 13:5 och 1 Pet 5:13). Paulus var besviken på denne Markus som han tyckte svek honom mitt i arbetet (Apg 13:13 och 15:37-39) – men möjligtvis blev de försonade senare när Paulus var i fängelse i Rom, vilket Kol 4:10 tyder på. Den unge mannen i Getsemane som flyr naken när soldaterna fängslar Jesus (Mark 14:51-52) har också setts som Markus själv. Allt detta är dock osäkert eftersom namnet Markus var väldigt vanligt på den tiden. 

Fornkyrkan berättar i övrigt att evangelisten blev biskop i Alexandria och där dödades som martyr. Det är högst troligt. På 800-talet tog två köpmän med sig hans reliker till Venedig, antagligen för att rädda dem från härjande muslimer. Relikerna lär ännu finnas i den bedövande vackra Markuskyrkan på Markusplatsen där. Men långt viktigare än Markus ben är hans bok. Fira honom dag idag genom att läsa den!

Kyrkans bön på denna dag:

Himmelske Fader, du gav den helige Markus nåden och äran att förmedla glädjebudet om din Son. Låt oss bli trogna lärjungar som följer i Kristi spår i allt. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

-Björn Håkonsson

Kyrkan har jag inte alltid älskat, men ända sedan jag tog beslutet att komma till Gud och arbeta för Gud har jag känt att jag vandrar på rätt "stig". Gud har spelat en jättestor roll för mig och min familj. <3
   Jag älskar Gud och kyrkan, hon som får min röst hörd och hon som får mig att känna mig trygg =) Kyrkan är en trygg plats för mig och det kommer den vara. Det är det enda stället som vi kristna och alla änglar kan fullborda Guds vilja.
   Ända sedan jag gått till kyrkan har jag också fått chans att resa utomlands och man kan säga att Gud uppfyller mina önskningar. St. Nikolaus måste verkligen ha bett inför Gud för mig, utan att jag ens behövt be Gud om någonting. =) 
Ritchelle har även skrivit: 

Fotbollsspelaren Messi ger fotbollsfantasten och sin landsman Papa Frankie, sin Barcelona klubb jersey, som innehåller både spelarens namn och nummer. Messi uttryckte även en önskan om att en dag få träffa Franciskus. 

Påven var minst sagt överlycklig när han fick den! :p 


Confessiones Nyhetsredaktion
In the name of the father, the son and the Holy Spirit.
Treenigheten- vad innebär den? Boris Salo på Fråga prästen uttrycker sig väldigt bra tycker jag och jag känner att jag förstår precis vad han menar. Vad är treenigheten enligt dig? Boris Salo säger: 

"Treenigheten innebär att den kristna tron bekänner sig tro på en treenig Gud. Gud är en, samtidigt är denna Gud i sig tre olika "personer", Fader, Son och Helig Ande. Historien bakom treenigheten är fascinerande. De första kristna var judar som bekände varje morgon att Gud är en. Samtidigt växte en tro fram efter Jesus uppståndelse och Andens kommande att Jesus är Gud och Anden är Gud. De kunde inte förklara det de varit med om på något annat sätt. De visste att de skulle betecknas som hädare, men ändå stod de fast både vid bekännelsen att Gud är en, men samtidigt att Fadern är Gud, Sonen är Gud och Anden är Gud och Sonen är inte samma sak som Fadern och inte Anden som Sonen osv. En illustration kunde vara ett kamerastativ, du ser ett stativ..."

 En vän till mig brukar jämföra treenigheten med vatten... vatten har tre former: gas (ånga), flytande och fast (is)... men det är bara tre former av vatten, på liknande sätt är Fadern, Son & Helig Ande tre former (personer) av en och samme Gud.
Jag skulle säga att Gud är en och det finns ingen annan än en Gud. Men för att nå ut till mänskligheten och göra det mer begripligt för människan så sände han sin son Jesus som egentligen är Gud i en människokropp. Den Helige Anden är Guds allseende öga som vakar över oss och som kan ta sig överallt. Vi symboliserar den Helige anden som en vit duva i Bibeln. Kanske inte stämmer precis med den verkliga förklaringen men som jag ser det så innefattar treenigheten de tre olika delarna av en enda Gud!


Jessy har även skrivit: 

22/4: 



Den heliga abbedissan OPPORTUNA (Frankrike) upplevde en gång att en bonde stal en åsna från hennes kloster och inte ville medge det. Då bad hon till Gud och nästa dag var bondens åker överströdd med salt. Då omvände han sig, gav systrarna åsnan (och den ödelagda jorden). Opportuna dog idag, år 770, i Frankrike, i chock när hon fick veta att hennes bror, den helige biskopen Chrodegang, hade mördats på väg till klostret. Mordet hade planerats av den man han själv insatt som vikarie under sju års tid, då han skulle vara i Rom. I en vision hade hon fått se att det skulle ske, men kunde inte förhindra det. Gud styr världens gång. Vi förstår inte allt som händer och ibland gör det ont.

Min bön idag:

Heliga Opportuna, be för alla som måste se på medan ondskan härskar. Må de inte förtvivla utan få modet att kunna resa sig och gå vidare i tillit till Gud, trots allt. Amen.

-Björn Håkonsson
När man gör sitt allra bästa och ändå blir det inte som man vill, så vet man att Gud har andra planer för en. När något händer som gör att du och personerna runt dig mår bra så vet du att du har låtit Guds vilja ske! Men om personerna runt dig mår dåligt och du själv inte mår så bra så har du låtit din vilja ske och inte din Herres. För när Guds vilja sker så är det, det bästa för dig och för dina medmänniskor. Det bästa man kan göra är att låta Guds vilja ständigt ske i sitt liv genom att säga "Hjälp mig Gud med denna dag och låt din vilja ske och inte min" Även när vi gör våra egna val så hjälper ständigt Gud oss att gå igenom dem, han visar sitt Underbara ljus även i mörkret, så att de som vandrar i mörkret hittar hem!
/Otavia
Otavia har även skrivit: 
En äldre italiensk präst blev ihjälslagen av en man som säger sig ha blivit provocerat till mordet på grund av prästens dåliga predikningar. Till polisen säger gärningsmannen, Antonio Incandela, att han "bara" vill slå fader Michele Di Stefano för att läxa upp honom, men att den äldre prästen råkade dö. -.- 


Confessiones Nyhetsredaktion

21/4:
Den lärde abboten ANSELM saknades djupt av sina munkar när han år 1093 utnämndes till ärkebiskop av Canterbury. Jobbet var svårt: Kungen ville dominera kyrkan, ta dess inkomster, utnämna ovärdiga biskopar som mutade sig till sina ämbeten och blockera för kyrkans reformarbete. Tre gånger tvingades Anselm lämna landet för att han stred för kyrkans oberoende. Han fick alltid skrädda sina ord, för risken var stor att engelska kyrkan skulle bryta bandet med påven. Med charm, uthållighet och genomtänkt propaganda uppnådde Anselm till sist ett hållbart avtal med staten – en seger för kyrkan.

Privat var Anselm en tänkare som ville förstå Gud så djupt som möjligt. Guds existens är en logisk nödvändighet, ansåg han. Med ordet ”Gud” menas ju det som är sådant att något större inte kan tänkas.... Om ”Gud” vore enbart ett begrepp, skulle det kunna tänkas något som var större än Gud, nämligen detta att både vara begrepp och verklighet. Men inget kan ju vara större än Gud - alltså är Gud både ett begrepp och en verklighet. Att Gud INTE finns kan man inte ens tänka sig, påstår Anselm: Det är nämligen en större sak att vara något som man INTE kan tänka sig INTE finns, än att vara något som man KAN tänka sig inte finns. Dessa spekulativa argument kritiserades redan av den helige Thomas av Aquino, som istället formulerade Gudsbevis som utgick direkt från vår erfarenhet av världen (se 28/1). Moderna tiders kyrkokritiska filosofer lyfter gärna fram Anselms bevis som ett exempel på ”feltänkande” i kristen medeltid (något behöver inte existera på riktigt bara för att man kan föreställa sig det). Men de missförstår honom. Anselm talar inte om vanliga saker utan om specialfallet Gud som måste överträffa allt vi kan tänka om han ska vara Gud. Det som är sådant att något större inte kan tänkas, kan inte tänkas inte existera (försök, så inser du kanske att han har rätt).

Anselm ville också förklara varför Guds Son skulle bli människa och lida. Han ger en juridisk bild: Eftersom vi är skyldiga Gud allt, är synden en oändlig kränkning av hans ära, ett avvisande av hela den rättfärdiga ordningen Gud har skapat till vår frälsning, den är en skuld som är oändlig och som inte kan gottgöras av någon människa. Det behövs därför ett offer av oändligt värde och därför måste Guds Son, den syndfrie, dö på korset, d.v.s. ”betala” istället för oss. Anselms förklaring är ett svar till dem som på hans tid hade en grotesk bild av den kristna frälsningsläran (judar och muslimer), som att en hård Gud Fader först skulle kunna vara tillfreds när han ser sin son lida och dö. Än idag tror många att det var just vad Anselm menade. Men Anselms poäng kan bara förstås utifrån hans filosofi om Gud: Guds förlåtande kärlek är så stor att inget i världen kan förtjäna den. Hans barmhärtighet överträffar allt, övervinner allt. Den är sådan att något större inte kan tänkas.

- Björn Håkonsson
Om katoliker inte proklamerar Jesus med sina liv, så är kyrkan inte en Moder utan en barnvakt, sade Påven till sina Argentiska biskopar. När troende delar sin tro “the Church becomes a mother church that produces children (and more) children, because we, the children of the Church, we carry that. But when we do not, the Church is not the mother, but the babysitter, that takes care of the baby – to put the baby to sleep. It is a Church dormant,”

Påven lyfter även fram att kristna inom kyrkan har en  ‘I was baptized, I made Confirmation, First Communion ... I have my identity card, alright.’ And now, go to sleep quietly, you are a Christian,” attityd istället för att vara "faithful to the Spirit, to proclaim Jesus with our lives, through our witness and our words.”

För att läsa hela CNAs artikel tryck här. 
Confessiones nyhetsredaktion

Kan man kompromissa med kärlek och äktenskap för att få bli gift?


Kärlek och äktenskap är de två saker som jag och mina vänner diskuterar en hel del om. En del säger att om de inte hittar rätt person att gifta sig med så kommer de att vara singlar för resten av livet, andra säger att de måste gifta sig och då får man kompromissa lite och gifta sig med en person som kanske senare faktiskt är rätt person. Sen finns det de som bara vill gifta sig av kärlek för det är det enda de kan tänka sig att göra, det spelar ingen roll när de hittar sin kärlek, så länge de får gifta sig. Slutligen finns det de personer som inte riktigt får välja själva och ingår i arrangerade äktenskap för att det är tradition. I alla dessa fall får man ju kompromissa med varandra för att få ett så lyckligt liv så möjligt med den andra personen. Men hur mycket kan man egentligen kompromissa?

Jesus säger ju att ”du ska älska din nästa som dig själv” Matt 22:39, går det att göra det om man inte valt personen själv? Eller om man bara vill bli gift för sakens skull? Äktenskapet är ju för oss katoliker en stor och viktig del i våra liv, för de som har kallelse till det, ja man kan vara kallad till äktenskap och det är också en av de svåraste sakramenten vi har, för det krävs ett stort mod och vilja att släppa in en annan person i sitt hjärta. Det finns ju de som inte har kallelse till äktenskapet och som heller inte har kallelse till präst eller ordens liv och som då väljer att leva ensamma, men att ändå viga sitt liv åt olika saker.

I vissa kulturer och i alla religioner så är det ganska vanligt med arrangerade äktenskap, och visst, vill man att familjen ska välja en man åt dig så kanske det är bra, men vissa vill ju inte det, vissa tvingas in i det. För en del människor kanske det är svårt att träffa någon och till slut så ber de familjen att hitta en man eller kvinna åt dem.

Just förälskelse och romantisk kärlek är något som alla upplever någon gång under sin livstid och särskilt under tonåren. Men varför blir vi människor kära? Förälskelse och kärlek är ett uttryck för en ömsesidig, fysisk attraktion mellan två människor och det kan man säga är nyckeln för att utveckla det till äkta livslång kärlek, om det är meningen att man ska vara med varandra hela livet. Kan man utveckla en fysisk och ömsesidig attraktion till en människa man väljer att gifta sig med fastän man bara är vänner, eller bara har träffat ett fåtal gånger?

Romantisk kärlek är egentligen inte så gammalt som vi tror att det är. I Europa under medeltiden var det ingen som gifte sig av kärlek, och romantisk kärlek uppfattades i bästa fall som en svaghet och i värsta fall som en sjukdom. Just den romantiska kärleken är något som kom med uppkomsten av romanen som litterär genre, och det var genom att sprida denna litteratur som människor fick idén till romantisk kärlek, att välja själva. Tänk Shakespeares ”Romeo och Julia”, en vacker men tragisk kärlekshistoria, där två unga människor blir förälskade i varandra mot sina familjers vilja och slutligen dör för att de inte får vara tillsammans. Det är verkligen tragiskt och idag i vårt västerländska samhälle skulle det vara befängt att två personer inte fick vara med varandra, eller skulle det?

Det romantiserade kärleken är vacker och oftast blind om man blir kär vid ”första ögonkastet”. Kärlek är också det vackraste och mest värdefulla som Gud har gett oss, och det används så lättsamt mellan människor idag i vårt moderna samhälle. Folk blir kära, gifter sig (om de ens gifter sig), flyttar ihop och två-tre år senare flyttar de isär för att det ”inte funkade” och för att de inte är ”kära” längre. Det är oftast efter 2-3 år som förälskelsen försvinner och då med vilja övergår i äkta kärlek. För oss katoliker är kärleken mellan man och kvinna ett det finaste som finns, kärleken mellan man och kvinna instiftas av den helige ande i äktenskapets sakrament och då är man gift tills döden skiljer oss åt. Så att grunda kärlek på vänskap är något som håller längst, visst är det så! Vad tycker du? Jag tror att vänskap är grunden till ett starkt och kärleksfullt äktenskap om det startar med ett ömsesidigt intresse och förälskelse men också det viktigaste av allt av VILJA. 


TED har under några månader haft diskussioner om Religiös frihet. Igår kunde man se en livestreamat konferens kring ämnet i Vatikanen, vilket kommer vara möjlig att se på TEDs youtube kanal under v. 22- 27. I det korta klippet här nedan frågade man personer som samlades under påvevalet vad de tycker om just religiös frihet:



Confessiones Nyhetsredaktion

Skynda oss  (Śpieszmy się)
f. Jan Twardowski

Skynda att älska människor, de försvinner så snabbt 
lämnar kvar sina skor och en döv telefon
Bara det oviktiga som en ko släpar
det viktigaste så hastigt att det plötsligt blir
Därefter tystnad, normal därför outhärdlig
Liksom renhet som enklast födds utav förtvivlan
När vi tänker på någon, lämnade ensamma

Var inte säker på att du ändå har tid, för säkerhet är osäkert
Berövar oss känslighet såsom all glädje
Kommer samtidigt, som patos och humor
Som två passioner som ändå är svagare än en
Snabbt försvinner och tystnar som en trast i juli
Som ett klumpigt ljud eller en kort nick
För att verkligen se, blundar de

Skynda att älska människor, de försvinner så snabbt
Och de som inte lämnar återvänder inte alltid
Fastän större risk att födas än att dö
Älskar vi ändå för lite och ständigt för sent 

Översatt av (polska) Paula
20/4:


18-åringen dog tre dagar innan han skulle avlägga sina klosterlöften. När man tvättade munkens kropp inför begravningen upptäckte man att han var en kvinna! HILDEGUND av Schönau, en föräldralös flicka i 1100-talets mansvärld, lyckades lura alla. Som hemlig kurir i storkonflikten mellan kejsare och påve. Som oskyldigt dömd för stöld och hängd i ett träd, men räddad av några herdar. Som den tyste och fromme broder Josef i Schönauklostret. Medeltiden var djupt berörd av denna tonårings livs. Kyrkan fördömde henne inte. Tvärtom. Hon är denna dags helgon.

- Björn Håkonsson
19/4: 





”Det är bättre för en man att förbli i världen än att bli en ofullkomlig munk” 

sa den stränge munken ALPHEGE som så småningom blev ärkebiskop av Canterbury. När danska vikingar år 1011 intog staden krävde de en stor lösensumma för honom. Han vägrade att stödja deras begäran. Då kastade sig en flock berusade danskar fram och högg ihjäl honom. 100 år efter öppnades graven. Biskopens kropp var oförstörd och det principfasta helgonet vördades av alla efterföljande generationer – även av danskarna som nu hade blivit kristna på riktigt.


- Björn Håkonsson

Ett sätt som förklarar länken mellan Gud och människa!

Jag läste denna historia för några dagar sen, den cirkulerade runt på nätet och folk trodde att det var Einstein som hade haft denna konversation, det stämmer ju inte men det är en fin historia men också ett sätt att argumentera med folk om att Gud finns. För visst finns han det vet vi ju alla som är troende. Läs och le för det kommer du att göra när du är klar. // Marcy



Professor : You are a Christian, aren’t you, son ?

Student : Yes, sir.

Professor: So, you believe in GOD ?

Student : Absolutely, sir.

Professor : Is GOD good ?

Student : Sure.

Professor: Is GOD all powerful ?

Student : Yes.

Professor: My brother died of cancer even though he prayed to GOD to heal him. Most of us would attempt to help others who are ill. But GOD didn’t. How is this GOD good then? Hmm?

(Student was silent.)

Professor: You can’t answer, can you ? Let’s start again, young fella. Is GOD good?

Student : Yes.

Professor: Is satan good ?

Student : No.

Professor: Where does satan come from ?

Student : From … GOD …

Professor: That’s right. Tell me son, is there evil in this world?

Student : Yes.

Professor: Evil is everywhere, isn’t it ? And GOD did make everything. Correct?

Student : Yes.

Professor: So who created evil ?

(Student did not answer.)

Professor: Is there sickness? Immorality? Hatred? Ugliness? All these terrible things exist in the world, don’t they?

Student : Yes, sir.

Professor: So, who created them ?

(Student had no answer.)

Professor: Science says you have 5 Senses you use to identify and observe the world around you. Tell me, son, have you ever seen GOD?

Student : No, sir.

Professor: Tell us if you have ever heard your GOD?

Student : No , sir.

Professor: Have you ever felt your GOD, tasted your GOD, smelt your GOD? Have you ever had any sensory perception of GOD for that matter?

Student : No, sir. I’m afraid I haven’t.

Professor: Yet you still believe in Him?

Student : Yes.

Professor : According to Empirical, Testable, Demonstrable Protocol, Science says your GOD doesn’t exist. What do you say to that, son?

Student : Nothing. I only have my faith.

Professor: Yes, faith. And that is the problem Science has.

Student : Professor, is there such a thing as heat?

Professor: Yes.

Student : And is there such a thing as cold?

Professor: Yes.

Student : No, sir. There isn’t.

(The lecture theater became very quiet with this turn of events.)

Student : Sir, you can have lots of heat, even more heat, superheat, mega heat, white heat, a little heat or no heat. But we don’t have anything called cold. We can hit 458 degrees below zero which is no heat, but we can’t go any further after that. There is no such thing as cold. Cold is only a word we use to describe the absence of heat. We cannot measure cold. Heat is energy. Cold is not the opposite of heat, sir, just the absence of it.

(There was pin-drop silence in the lecture theater.)

Student : What about darkness, Professor? Is there such a thing as darkness?

Professor: Yes. What is night if there isn’t darkness?

Student : You’re wrong again, sir. Darkness is the absence of something. You can have low light, normal light, bright light, flashing light. But if you have no light constantly, you have nothing and its called darkness, isn’t it? In reality, darkness isn’t. If it is, well you would be able to make darkness darker, wouldn’t you?

Professor: So what is the point you are making, young man ?

Student
: Sir, my point is your philosophical premise is flawed.

Professor: Flawed ? Can you explain how?

Student : Sir, you are working on the premise of duality. You argue there is life and then there is death, a good GOD and a bad GOD. You are viewing the concept of GOD as something finite, something we can measure. Sir, Science can’t even explain a thought. It uses electricity and magnetism, but has never seen, much less fully understood either one. To view death as the opposite of life is to be ignorant of the fact that death cannot exist as a substantive thing.

Death is not the opposite of life: just the absence of it. Now tell me, Professor, do you teach your students that they evolved from a monkey?

Professor: If you are referring to the natural evolutionary process, yes, of course, I do.

Student : Have you ever observed evolution with your own eyes, sir?

(The Professor shook his head with a smile, beginning to realize where the argument was going.)

Student : Since no one has ever observed the process of evolution at work and cannot even prove that this process is an on-going endeavor. Are you not teaching your opinion, sir? Are you not a scientist but a preacher?

(The class was in uproar.)

Student : Is there anyone in the class who has ever seen the Professor’s brain?

(The class broke out into laughter. )

Student : Is there anyone here who has ever heard the Professor’s brain, felt it, touched or smelt it? No one appears to have done so. So, according to the established Rules of Empirical, Stable, Demonstrable Protocol, Science says that you have no brain, sir. With all due respect, sir, how do we then trust your lectures, sir?

(The room was silent. The Professor stared at the student, his face unfathomable.)

Professor: I guess you’ll have to take them on faith, son.

Student : That is it sir … Exactly ! The link between man & GOD is FAITH. That is all that keeps things alive and moving.

P.S.

I believe you have enjoyed the conversation. And if so, you’ll probably want your friends / colleagues to enjoy the same, won’t you?

Men vadå, är du katolik?


Ständigt får man frågan om man är katolik. Folk blir så förvånade när de får veta att svaret är JA. 

Frågorna därpå är de allra roligaste:

Fråga 1 - Jaha, men då är du inte kristen va?

Självklart är jag kristen, katolicismen är ju en inriktning inom kristendomen inte en helt annan religion. Vi är kristna precis som protestanter, ortodoxer m.fl.

Fråga 2 – Går du i kyrkan då? Måste man det?
Personligen så går jag på varje söndagsmässa och det bör man göra som troende kristen. Jag tycker om att gå till mässan, där finner jag ro och så är det ju ett ställe där man kan träffa folk med samma värderingar. Det är inte alltid lätt att vara katolik bland alla skeptiska non-believers som finns.

Fråga 3 – Äter du griskött? Är det inte typ otillåtet.
Ja jag äter fläsk! Finns inga restriktioner om vad man får och inte får äta. Det är muslimer som inte får äta fläsk och som äter halalslaktad mat. Judar har också en sådan variant som kallas för kosher.

Fråga 4 - Får du dricka alkohol?
Absolut, så länge det är kontrollerat. Med andra ord så ska man inte bli packad och förlora kontrollen över sig själv. Det är så med allt i livet. Man ska göra det med måtta.

Inga frågor är dumma frågor, men ibland så måste man bara skratta åt vad folk säger. Det här är ju trots allt något man har läst på skolan. Flera gånger också. Undrar ni något mer får ni jättegärna fråga mig här nedan så ska jag försöka klargöra ett och annat =)

Spelar roll om man gifter sig i kyrkan, varför inte bara leva tillsammans?

Jag är en person som drömmer om ett vackert kyrkbröllop med alla nära och kära. När jag sluter ögonen kan jag föreställa mig att brudgummen står jämte prästen på altaret och väntar ivrigt på att jag ska gå upp till honom så att vi äntligen kan bli förenade genom Gud. 

Aldrig har jag kunnat tänka mig att jag bara ska leva som sambo med någon, just för att en kyrklig vigsel står för allt jag tror på. Självklart kan man också gifta sig borgerligt efter det kyrkliga bröllopet för att säkerställa att man får sina rättigheter och skyldigheter inom lagen.

En vigsel är mer än bara en enkel ceremoni för att fira en slags länk som man vill skapa mellan varandra. Det är något som man tror på. Något som finns djupt där inne och som kan göra varenda en av oss till världens lyckligaste person. Det är ett något som har skapats för att två individer som älskar varandra ska kunna bli till en enda enhet. 

Utan att vara kyrkligt gift har man ingen stabil grund att bygga en framtid på. Det finns liksom ingen återvändo, man kan inte bara sluta vara gift. Detta ger en möjligheten att kämpa för förhållandet.
Man kan liksom inte ge upp så fort det blir jobbigt och tråkigt, utan istället får man försöka reda ut problemen och påminna sig själv och sin partner om varför man valde att gifta sig ifrån hela början. Att man direkt väljer att separera eller eventuellt bestämmer sig att skiljas är oacceptabelt. Personen du en gång föll för finns någonstans där inne fastän hen har slutat träda fram. Ett tips för alla par som har tappat ”stinget”. Besök er präst och försök ha samtal med honom. Det hjälper jättemycket. Många par lyckas återställa sina äktenskap efter att de har varit ”trasiga” ett tag. Oftast blir det på grund av att man inte har kommunicerat. Brist på kommunikation leder till tvivel, ängslan, misstänksamhet och svartsjuka.

Nyckeln till framgång är kommunikation och samarbete. Tänk på det nästa gång du funderar på att lämna din partner. Ge förhållandet En chans till och jobba på att förändra det som har tärt på förhållandet.    

Jessy har även skrivit: 


Påven uppmanar personer som har påverkats av bombningarna i Boston att bekämpa det onda med det goda. Den amerikanska kardinalen Seán P. O’Malley, läste upp Påvens hälsning under en presskonferens
“At this time of mourning the Holy Father prays that all Bostonians will be united in a resolve not to be overcome by evil, but to combat evil with good, working together to build an ever more just, free and secure society for generations yet to come,”










ÖDMJUKHET
Häromdagen fick jag en fråga ställd som löd: “Vad är det bästa man kan ge sin vän?” Direkt började bilder på materiella saker cirkulera i huvudet på mig tillsammans med en massa mat och festligheter man kunde hitta på. Istället bevarade jag frågan lite halvt ironiskt med ordet: Ödmjukhet!
Allteftersom diskussionen flöt vidare på ett helt annat spår så kom jag att grubbla över ordet jag av ren automatik artikulerat med syfte av att inte gå in för djupt på frågan.
Vad är egentligen ödmjukhet och vad gör den?
Jag minns hur man under min uppväxt ofta porträtterat de ödmjuka som; snälla och nästan ömtåliga. Oftast var det en titulering till en vanligtvis äldre person, som ständigt visade glädje och social självtillit i sin förmåga att få de i dess närvaro att känna sig som en del av en inre cirkel, en familj. Visst håller jag med om att dessa attribut självklart gör en ödmjuk person, men besvarar det frågan vad ödmjukhet egentligen är? Är det bara en synonym för snällhet eller är det något mer bakom? Är det en livsstil, en känsla eller kanske båda i kombination?
Den helige Augustinus av Hippo definierade Ödmjukhet som motpolen av att vara självkär, den raka motsatsen. Han menade då att ödmjukhet var en dygd vars syfte är att lägga fokus på sina medmänniskor och att inte agera i egoism och själviskhet. Den helige Bernhard av Clairvaux återupptog Augustinus begrepp och förklarade: ”Vägen är ödmjukhet, målet är sanningen” och hur stolthet förstör dess påverkan för att slutligen avslutas i högmod – ödmjukhets motpart gentemot Herren och dina medmänniskor.

Att vara ödmjuk baserad på dessa attribut och definitioner tror jag betyder att man ständigt håller sin medmänniska i första hand gentemot sig själv, en mer uppoffrande uppföljning på den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Matteus 7:12). Att man ständigt visar sin näste ömtålighet, respekt och tålamod, att man behandlar sina medmänniskor som man själv önskar att bli behandlad utan att ha i baktanke ett påtvingat respons. Att le och varmt sprida den kärlek som Herren önskar av oss att sprida. 

Sedan min uppväxt har jag haft två helgon som mina absoluta förebilder för Ödmjukhet, Jungfru Maria och den Helige Charbel. Min mamma berättade ofta historier om Mar Charbel och hans handlingar (ett inlägg om Mar Charbel kommer eventuellt) som fick mig att verkligen se helgonet i folks agerande i min närhet då jag alltid hade något att relatera till, även då jag inte upplevt den direkt. För att inte nämna Jungfru Marias bemötande Ängeln Gabriel kom och förkunnade att hon var havande genom den Helige Ande (Lukas 1:35 – 38) och hur hennes besvarande fått mig att tänka om jag personligen någonsin skulle agera så ödmjukt som henne?
In Christo, Elias