Vi är alla en slags spegel...


Alla har väl haft stunder där man känner att man inte "räcker till"...
Det finns egenskaper som man själv kan tycka saknas hos en och det kan vara saker som; kunskap, styrka, tid etc. Oftast så räcker det för att stoppa en från att agera fullt ut.
Jag har många kompisar av andra trosuppfattningar än den jag har. När vi hamnar i religiösa diskussioner så utklassar de mig ofta i ämnen som ifrågasätter min tro. De är helt enkelt mer pålästa måste jag medge. Det är under dessa stunder då jag brukar känna mig otillräcklig med att dela min tro.
Det är viktigt att kunna någonting riktig bra innan man pratar om det/lever ut det, men vart går gränsen? Jag har insett att det är minst lika viktig att visa det man vill än det man kan.
Att visa vart man vill gå (till GUD) och vart man kommer ifrån (från GUD).
Livet är en resa och att dela med sig av sin tro handlar i slutändan om att visa var Gud finns. Vårt största bevis på Gud är oss själva.
Vi är alla en slags spegel och Gud är bilden som vi ständigt 
måste försöka reflektera. Vår uppgift är att tvätta spegeln ofta och försöka återspegla Gud för andra människor (som förhoppningsvis kommer börja återspegla Gud också, en slags kedjereaktion startas). Därför är det viktigt med att ständig möta människor (nya & bekanta). Man kan göra detta på många sätt som att: gå till skolan, lära känna andra på jobbet, facebook m.m. Inte alla förstår (eller vill försöka ens) förstå bibeln men jag tror på att människor förstår människor.
Ett möte tar alltid med sig en förändring.
//Criss