Svårt att förbli ödmjuk när man hånas...



 Häromdagen blev det väldigt intressant i skolan, men framför allt ganska så intensivt. Det började med att vi skulle ha en debatt på engelska, och galet nog så gick jag och mina två bästa vänner med på att debattera med två killar om kvinnans roll i samhället. Rubriken löd: ”Why women should serve men” (Varför kvinnor bör tjäna män). 

Vi var såklart mot detta och vi visste att detta skulle bli intressant. Så var dagen inne och det blev bara jag och en av vännerna mot killarna men det skulle vi fixa ändå! Vi var ganska förberedda och var säkra på att de skulle ta upp vissa punkter. Jag var som mest förberedd på det som skulle ha med Bibeln att göra, men jag tänkte att jag skulle försöka att behärska mig hur som helst.


Poängen var att vi skulle inleda med våra argument, två per person. Men när deras sista argument rörde olika citat från Bibeln som fick hela klassen att skratta så kunde jag inte hålla mig tillbaka. Jag minns inte exakt vad vi sa och så, men jag var i alla fall noga med att det är fel att bara ta stycken ur Bibeln så där rakt av, och att mycket är väldigt symboliskt. Trots att jag gjorde fel i debatten så var läraren på min sida när motståndarna protesterade så vi kunde fortsätta utan problem.

Men detta är inte det enda hinder som kristen som jag mött på de senaste åren. Det finns en rad med saker från olika håll, och jag är 100 % säker på att jag inte är ensam om detta. Jag har till exempel sett kompisar som provocerat mig och medvetet hånat min tro, oftast på ett diskret sätt och framför andra. Jag har oftast bara tigit, men ibland när någon testat en direkt så har man varit tvungen att stå på sig.

Det finns dock positiva sidor med detta för att om ingen skulle ifrågasätta något så skulle man kanske inte ha en chans att sprida det man tror på. Men det är enligt mig också viktigt hur jag försvarar mig. Alltså inte bara orden jag använder, utan vilket beteende jag visar. Om jag visar att jag är starkt engagerad i ämnet, vill försvara mig men samtidigt inte blir ilsken, så har jag märkt att det haft sin effekt på folk. Och jag vill ju mer än allt annat att de jag älskar som mest ska kunna uppleva den sanna lyckan som kristen. Det är också viktigt att på ett ödmjukt sätt visa hur tacksam man är för alla gåvor som följer med när man tror, inte bara resor och gemenskap utan att man är trygg i sig själv och vet vad man vill i livet, och att man alltid har Gud att vända sig till.


Men visst är det också viktigt att visa vilken glädje man får ut utav exempelvis pilgrimsresor. Det viktigaste är dock inte det man berättar. Ibland räcker det med att le och verka väldigt nöjd över resan för att folk ska kunna förstå att t.ex. sådana resor är av en större betydelse än andra resor, och att man får uppleva något helt annat. Så har jag försökt att bete mig med de flesta saker som har med kyrkan att göra, och det har resulterat i att mina ser hur viktigt det är för mig och vågar att entusiastiskt fråga om olika saker jag ägnat mig åt. Särskilt nu under fastan kan man passa på att understryka att det inte bara är muslimer som fastar när någon undrar, och visa på att det finns en större mening med fasta än vad många tror!


Men man får aldrig glömma att vara ödmjuk i vad man än gör, även om det är av goda avsikter. Jesus sa själv ”Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden”.