Jag har länge tänkt på det här med bikt. Liksom varför känns det
så bra när man väl har biktat sig? Det är som att en enda stor klump, en slags
tyngd har lyfts bort från bröstkorgen. Ibland tycker jag att jag inte alls har
syndat, men när jag väl biktar mig känner jag en lättnad. Vart går gränsen för
vad som är en synd egentligen?
Är det något jag själv kan definiera eller ska jag lyda bibeln
ordagrant? Kan en enda ond tanke som flyter förbi anses vara en synd eller ska
man behöva utveckla den där tanken. Vi som är unga och blir förälskade för
första gången och känner en hel del känslor gentemot en annan individ i denna
värld, vi kanske till och med suktar efter något och har lust. Vart går gränsen
till synd i det här fallet? Min definition av synd är en handling som man gör som brister i kärlek, dvs. där kärleken saknas. Förutom de ”självklara” synderna såsom stöld, mord, otrohet, lögn så är det svårt att avgöra vad som definitivt är en synd. Man ska älska sin nästa och behandla alla såsom man själv vill bli bemött och behandlad.
Jag tror att allt som man själv inte kan leva med om man har sunt
förnuft och ett någorlunda bra fungerande samvete räknas som en synd. D.v.s. om
jag är mentalt instabil och begår ett mord så kan inte jag hållas ansvarig för
något en sjukdom har orsakat. Men om jag är en fullt frisk person som vet exakt
vad jag håller på med och gör något otäckt, inte nödvändigtvis mord, då bör det
räknas som en synd.
Vi har alla fått en
väldigt fin gåva, nämligen kärleken. Lär vi oss att hantera kärleken, Guds
kärlek så behöver vi inte längre oroa oss för småsynder. Men det är viktigt att komma ihåg att bikten är i grunden en
möjlighet för oss att resa oss upp igen varje gång vi faller, för
vi kommer att falla. Men med tron i hjärtat kan vi med all vår styrka försöka hålla oss kvar på den väg
som Jesus har visat oss.
Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är HERREN. 3 Mosebok 19:18