Min relation till Påven Benedictus XVI


En övergång som gav min tro mognad

Jag är född 1981 och växte upp med påven Johannes Paulus II och på något sätt kändes det som att han skulle vara påve för alltid. Jag träffade honom 2004, i hans bostad i Vatikanen tillsammans med 40 andra personer, jag fick alltså en privat audiens. Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma, en dag då jag tappade talförmågan helt under en tid då jag led mycket.

Gud höll mig nära sig, jag led av en svag depression och jag vände mig helt och hållet till Gud.

Året därpå, 2005 åkte jag till Rom och firade påsk där tillsammans med tre vänner. Detta var ca 1 vecka innan påven Johannes Paulus II gick bort. Jag och mina vänner firade påskaftonsmässan i St:Peters kyrkan tillsammans med en kardinal som hette Joseph Ratzinger. Det var mitt första möte med honom, mannen som skulle komma att bli vår näste påve. Den mässan hade jag lite feber och visste att detta var stort, det låg i luften att något var på väg att hända. Johannes Paulus II låg i sin dödsbädd och kardinal Joseph Ratzinger uppmanade alla att be om den heliga Marias förböner för Johannes Paulus II. Jag grät under hela mässan och bad som om jag bad för ett barn, ett av Guds oskyldiga barn. Mannen som skulle komma att bli vår näste påve blev min tröst denna påskafton 2005. Det var som att Gud redan hade valt honom till att bli vår näste påve, han skulle bara vägleda konklaven först.

När nyheten om att vår näste påve hade blivit utvald insåg jag att det var samma person som hade firat påskaftonsmässan med oss. Mitt hjärta fylldes av ett lugn som är svår att beskriva. Samma år 2005 upplevde jag världsungdomsdagarna i Tyskland tillsammans med vår då nye påve Benedict XVI. Jag hade då hamnat i en så kallad Gudstorka. Jag kände absolut ingenting under en kort tid. Det kändes som att Gud hade lämnat mig och jag var arg på allt och alla. Ingenting kunde hjälpa mig kändes det som då. Min relation till Gud var som en trotsig treåring och hans mamma. Men Gud släppte mig aldrig. Jag upplevde världsungdomsdagarna i Tyskland med mycket tyngd och sorg. Sista kvällen, när vi hade vigilia tillsammans med påven Benedict XVI så föll en del pusselbitar på plats, all ilska, oro och ängslan som jag kände överlämnade jag till Jesus på korset när jag tillsammans med 1 miljon andra unga människor bad till det allra heligaste sakramentet. Ännu en gång blev denne blyga men ack så ödmjuke man min tröst. Påven Benedicts ord har alltid hjälpt mig när jag haft det tungt. En relation som växt sig så stark och som ger mig tårar när jag tänker på hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag älskar honom. Dessa två stora män, dessa påvar med så olika personligheter har hjälpt mig på olika sätt, dock har påven Benedict hjälpt mig allra mest med min mognad till Gud och han har hjälpt mig att inse vilken fantastisk gåva jag som troende och praktiserande katolik har. Han har varit min tröst och min herde under dessa 8 år som han har varit påve och mitt hjärta sväller av kärlek till honom, en kärlek som aldrig kommer att dö. Jag kommer att sakna honom så oerhört mycket och han kommer alltid att ingå i mina böner, denna ödmjuka och fina människa.