Uppmärksamma små mirakel...


Under händer inte varje dag, åtminstone inte sådana som vi skulle önska oss. Och som vi redan vet, har vi alla många önskningar. Då och då hör vi om människor som har fått sin hälsa tillbaka på det oförklarligt sätt, och det är inte bara från Lourdes, som sådana meddelanden kommer. Vi tror att Gud ständigt verkar och även i våra dagar gör under. För, han är ju allsmäktig och känner inga gränser. Mirakel har hänt och troligen händer varje dag – låt oss därför ställa oss frågan: händer det mirakel i mitt liv också?  Varför tycker vi (oftast) att det är så sällan Gud ingriper? Om de flesta under beror på vår tro – ”om ni har en tro så stark som ett senapsfrös kraft av gro” – ”be och ni ska få” – ”om vad ni än ber om” – ”din tro har botat dig” – varför är tron då så svag, eller är det så att vi inte vet vad vi ber om? Eller – är det så att vi inte är medvetna om vad vi redan äger?

En gammal legend berättar om hur fåglarna, redan den första dagen efter skapelsen, ville ha vänner. De hörde om att fiskarna hade skapats, så de gick ner till stranden, men inte såg de några fiskar. De stod där på stranden och var mycket ledsna, vinden svepte genom deras vackra fjädrar, men de gick där omkring och kände sig besvikna. Varför? Jo, de var besvikna på sitt utseende. Varför har vi fått de där konstigheterna som sitter fast på ryggen, frågade de? Under tiden skapade Gud ”olika vilda djur, boskap och alla slags djur på jorden”. Djuren började hoppa och springa av glädje, men fåglarna, de var bara missnöjda och klagade på Gud, att de andra hade fått fyra ben, men de endast hade två. De var avundsjuka på alla de andra djuren, benen, glädjen, utseendet. De blev även arga, eftersom att de skilde sig så mycket från alla de andra genom sina lustiga fjädrar som spretade i vinden. En dag kom det plötsligt en stark vind. Den minsta av fåglarna tappade balansen. I sin förtvivlan bredde han ut vingarna och – plötsligt, kände han hur han lyftes upp i luften. ”Ett under, ett under”, började de andra fåglarna att ropa, och den ena efter den andra gjorde som den lilla fågeln och efter ett ögonblick var de alla uppe i luften.

”Det skulle vara ett under”, sade en kyrkoherde, om alla mina församlingsbor skulle breda ut sina vingar”. ”Det skulle gränsa till ett under, om han som hostar så mycket slutade röka, ett under om hon skulle bli sams med sina föräldrar”. Det återstår bara för oss att känna igen och ära Gud för de små under han skänker oss i vardagen.

/Fader Janusz Niziolek