Thomas av Aquino



28/1: Överviktig, tystlåten – och ett geni med gränslös aptit på svåra böcker. ”Denna stumma oxe kommer en gång att råma så att hela världen ekar av det” sa den helige Albertus Magnus (15/11) om sin elev, 1200-talsmunken THOMAS AV AQUINO från den helige Dominikus orden (se 8/8). För Thomas fanns det ingen större glädje än att inse sanning, vare sig den kom genom naturvetenskaperna, filosofin eller Bibeln, för all sanning har sin rot i Gud – även när vi möter den hos hedniska filosofer (Aristoteles var hans favorit). Om någon får för sig att vetenskap och tro är i konflikt, så är det för att han inte har kollat efter tillräckligt noga. Den kristna tron är sann, men inte så att den bygger enbart på vad den begränsade världen kan lära oss, utan för att Gud, all sannings källa, har uppenbarat den för oss genom sin Son, och inget i tron motsägs av förnuftet. Världen själv omkring oss leder till insikten om Skaparens existens. Bakom all förändring måste det stå en oföränderlig Kraft. Bakom allt som fått sin existens genom något annat måste det finnas Den som ger existens åt allt och själv inte behöver få existens av någon. Bakom allt detta som kan uppstå och försvinna måste det finnas Den som behövs med absolut nödvändighet så att allt blir möjligt. Allt i denna värld vittnar indirekt om Den i allt fullkomlige, som det själv är en mer eller mindre fullkomligt förverkligad avglans av. Hela naturens underbara sammanhang och ändamålsenlighet i alla detaljer avslöjar Intelligensen bakom allt. Thomas flitiga penna behandlade tusentals frågor inom teologi och filosofi med argument för och emot och med sträng logisk metodik, i syftet att uppnå största möjliga klarhet. Allt han skrev bars av ödmjuk vördnad, som ständigt kretsar kring den Outsäglige. Även om allt som finns hänvisar till Skaparen så gäller det för det mänskliga förståndet att de Deo scire non possumus quid sit, sed quid non sit (om Gud kan vi inte veta vad han är, utan enbart vad han inte är). För att verkligen inse Guds existens krävs en sorts krock med vårt förstånds gräns, ett möte med den stängda dörren bakom vilken vi inser att Gud måste vara: ”Detta är höjdpunkten i den mänskliga kunskapen om Gud: Att veta att vi inte vet vad Gud är, eftersom det som Gud är överträffar allt vi kan förstå om Gud”. Med tankens klarhet nuddar Thomas vid det Otänkbara. Med trons iver öppnar han dörren och går in: Eukaristins hemlighet, att Gud sitter till bords med oss, kunde Thomas förklara som ingen annan. Vändpunkten som satte stopp för allt skrivande var en vision från Gud som drabbade honom mitt under mässan, 6 december 1273. ”Allt vad jag skrivit förefaller mig som halm – i jämförelse med vad jag har skådat” sa han till bröderna (var det läsningen av Jes 5:24 eller 33:11 som gjorde ”den stumme oxen” tyst för alltid?). Med tiden helgonförklarades Thomas, fick titeln kyrkolärare och hans systematiska tänkande blev närmast normerande för katolsk teologi. Ekon av oxens lära finns numera i alla våra böcker.

Kyrkans bön på denna dag:

Evige Gud, du som gjort den helige Thomas till ett lysande föredöme i strävan efter helighet och studiet av sanningen, låt oss ta lärdom av hans undervisning och vägledas av hans liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

-Diakon Björn Håkonsson