Night - Bok


För några år sen såg jag ett avsnitt på Oprah, där hon hade bjudit in koncentrationsläger överlevaren Elie Weisel för att prata om hans bok Night. Boken fick jättefina recensioner och jag kom att tänka på att jag bör läsa den– well sen dess har Oprah lagt ner sin show, jag började på psykologprorammet... och det vart inte så mycket mer med det, fram till förra veckan då jag fick tag på boken i ljudformat och passade på att lyssna på den Överallt - När jag åkte buss, promenerade, diskade m.m. 

Boken är tung... Jag har sett PianistenShindler’s List, Karol – The man who became PopeAnne Frank och mycket mer och tänkte att jag kan tåla allt som hör till Andra världskriget – Men Night är riktigt tung, framförallt i slutet! 

Man får följa Elie, en djup religiös pojke vars familj blir brutalt mördad och hans kamp för överlevnad i den extrema misären. Boken är väldigt beskrivande, nästan för beskrivande samtidigt uttrycker Wiesel att han inte har gjort sina minnen rättvisa. Det finns mycket som inte togs med, för att boken skulle kunna bli publicerat. Ett genomgående tema i boken är Wiesels förhållande till Gud under tiden han befann sig i koncentrationslägret. Han gick från att ha varit en pojke som ivrigt försökte lära sig allt om Gud, en av Guds utvalda till: 
"Never shall I forget those flames which consumed my Faith forever....Never shall I forget those moments which murdered my God and my soul and turned my dreams into dust. Never shall I forget these things, even if I am condemned to live as long as God Himself. Never." Detta sade han efter att ha tvingats se på medan ett barn som blev hängd, strävade efter luft i en halvtimme. Det var ett lidande som var svår för Wiesel att förstå. Han skriver: “That day, I had ceased to plead, I was no longer capable of lamentation. On the contrary, I felt very strong. I was the accuser, and God the accused. My eyes were open and I was alone—terribly alone in a world without God and without man. Without love or mercy. I had ceased to be anything but ashes, yet I felt myself to be stronger than the Almighty, to whom my life had been tied for so long”. Någon bakom Weisel hade muttrat: "'Where is God? Where is He? Where can He be now?’ and a voice within me answered skriver Weisel: ‘Where? Here He is—He has been hanged here, on these gallows.” 

Francois Mauriac, katoliken som kämpade för att få  boken publicerat på 60- talet,  skriver i förorden till Night: 

It was then that I understood what had first drawn me to the young Jew: that look, as of a Lazarus risen from the dead, yet still a prisoner within the grim confines where he had strayed, stumbling among the shameful corpses. For him, Nietzsche’s cry expressed an almost physical reality: God is dead, the God of love, of gentleness, of comfort, the God of Abraham, of Isaac, of Jacob, has vanished forevermore, beneath the gaze of this child, in the smoke of a human holocaust exacted by Race, the most voracious of all idols... 
And I, who believe that God is love, what answer could I give my young questioner, whose dark eyes still held the reflection of that angelic sadness which had appeared one day upon the face of the hanged child?  What did I say to him? Did I speak of that other Jew, his brother, who may have resembled him—the Crucified, whose Cross has conquered the world? Did I affirm that the stumbling block to his faith was the cornerstone of mine, and that the conformity between the Cross and the suffering of men was in my eyes the key to that impenetrable mystery whereon the faith of his childhood had perished? Zion, however, has risen up again from the crematories and the charnel houses. The Jewish nation has been resurrected from among its thousands of dead. It is through them that it lives again. We do not know the worth of one single drop of blood, one single tear. All is grace. If the Eternal is the Eternal, the last word for each one of us belongs to Him. This is what I should have told this Jewish child. But I could only embrace him, weeping.