Tvivlar du på Gud?

Dagligen går jag runt och tänker på hur jag också var en person som hade glömt Gud i min tillvaro? Att Gud har funnits vid min sida ända sedan min födsel och inte övergivit mig är en skön känsla. Jag står och är skyldig Gud en tjänst för min bortkastade tid.

Att leva i ett samhälle där katolicismen är en självklarhet, är mycket enklare än att leva i ett land där nästan ingen är troende...Hur kommer det sig att jag just valde att bana min väg m.h.a. den Katolska Kyrkan då? Jo! Under min tonårstid, då min familj hade påbörjat ett nytt liv, direkt efter min farfar hade dött. Sorgligt nog, men som sagt "livet har en mening" tänkte jag just då incidenten hade skett. Då kom mina tankar på att "jag vill gifta mig en vacker dag". Mina tankar sattes igång, men ännu hade jag inte förstått att det finns en Gud. "Liksom vem är Gud? Vem är det?" tänkte jag fram och tillbaka. Inom den närmaste tiden skulle jag börja mitt första år på högstadiet d.v.s. 7:an. Klassen såg till en början helt OK ut och alla såg vänliga ut. Men! Två personer iakttog jag väldigt noga och en dag då jag var på väg hem sade jag "hej då" och vinkade dem adjö. Just det! Glömde jag också berätta?! Huset min familj flyttade till, låg precis mitt emot den "nya skolan" och vi hade flyttat in till min farmor och farfars gamla lägenhet.

Söndagen därpå hade jag bestämt mig för att jag vill verkligen ta konfirmationen i den Katolska Kyrkan, min egen mamma ifrågasatte mig " är det här verkligen det du vill?" och jag svarade "ja". Hade absolut ingen anledning eller argument till varför, det bara kändes som det var rätt.

Kyrkan stod i sin ordning. Inget hade förändrats på 8 år. Den senaste gången jag hade besökt kyrkan och gått på någon mässa, var när jag endast var fem år och då kunde jag inget mer än att sova under mässan, ganska respektlöst, när man tänker tillbaka. Kan inte tänka mig hur jobbigt  och ensamt min moder måste ha känt sig alla dessa år. Speciellt då ingen annan i familjen trodde på Gud.
   Där klev jag in i församlingssalen och råkade se en utav de personer jag hade vinkat adjö till. Tiden gick och jag tog min "första kommunion" och konfirmation tack vare en oerhört älskvärd kateket.

Idag (efter fem år) är jag själv en kateket som tror starkt på Gud och Katolska Kyrkans principer. Mina närstående, framförallt min biologiska farmors böner har blivit hörda. Inget mer i världen kan glädja mig än att vara medveten om att Gud vakar över mig, trots att det tog en lång tid för mig att acceptera Honom i mitt liv.

Kanske du själv tvivlar? Men det är helt OK! Gud har tålamod och Jesus dog på korset för att våra felaktiga handlingar (med andra ord "synder") ska bli förlåtna av Gud. Du kanske är en person som mig, som till en början somnar under mässan, men allt tar sin tid. Öppna ditt hjärta och bygg upp ditt samvete, förvräng det inte, så ska du ha din chans att rätta till dina felaktiga handlingar.

Under mitt liv, har Gud givit mig tecken på att Han existerar, även om jag enbart har kunnat se dessa tecken med mitt hjärta.

Reflektera hur ditt liv ser ut och vad som gör dig glad, så kommer du med tiden få den känslan att "det är Guds förtjänst".