Jag älskar min Kyrka!

Måndag morgon och man ska upp med tuppen. Säkert finns det de morgonpigga som är lyckliga över att det är måndag och vardag igen. Men jag tror att i de flesta fall verkar sängen vilja hålla kvar oss. Speciellt när vi vet att det är kallt och mörkt ute.

Och så fortsätter det, dag efter dag. Men så kommer söndag morgon, och det betyder kyrka. Fast för mig känns det då plötsligt som att hela världens fåglar kvittrar och att allt är frid och fröjd, oavsett årstid. Kyrkan är ljuset i den ibland så mörka vardagen, men den kan också sätta punkt för en fin vecka. När jag går in i kyrkan, kan jag för en stund bara glömma det som väntar utanför, och vara mig själv inför Gud. Där kan jag be över det bra och dåliga som varit i veckan, samla mod inför det som komma skall och framförallt förenas med alla i tron. Det är en möjlighet till att tacka Gud för allting, men även att ständigt förnya sitt hopp om det eviga livet. Kyrkan är en plats att finna gemenskap, både med folket man träffar, och med dem som inte längre är med oss idag. Det är så fint att det är svårt att beskriva det med ord!