Hur gör man när man ber?


Bön är helt enkelt att samtala med Gud. Vi tackar Gud, lovprisar honom, bekänner våra synder och ber om det vi behöver. På samma sätt som vi samtalar på olika sätt med våra vänner och släktingar kan bön ske på olika sätt. Ofta gör vi det med egna ord, men ibland ber vi böner ur någon bönbok: det är ett sätt att få hjälp av andra människors erfarenheter av hur man talar med Gud och får kontakt med honom.
Gud hör och förstår våra böner, men vi människor måste kanske anstränga oss för att höra och förstå hur Gud svarar. Det är inte säkert att det blir som vi själva tänkt, precis som när vi talar med en människa. Ibland förstår vi inte förrän ett tag efteråt att ”aha, det var det som var svaret på min bön.” Ibland är bön bara frågor, ibland ilska, ibland ett sätt att jublande tala för Gud hur mycket vi tycker om honom och hur tacksam man är över allt gott han gör. Men bön är inte bara ord. Bön kan vara utan ord, att bara sitta stilla, andas djupt och lugnt och lyssna inåt efter Guds röst. Det kallas för kontemplation och är något som kristna ägnat sig åt i snart två tusen år. Kyrkans officiella bön, som gudstjänstfirande gemenskap, kallas för liturgi.
Bön är inte att försöka kontrollera Gud och få honom att göra det som vi vill, då ägnar man sig åt magi. Att be är att vara öppen för att själv formas av Gud. Be kan man göra var man vill och vart som helst, inte bara i Kyrkan eller med knäppta händer innan man ska sova. Be kan man göra när man är ute och går, när man är i skolan eller på jobbet, eller är bland sina vänner. Det behöver inte alls vara långt: ”Gode Gud hjälp mig att säga det som är rätt”; ”Gud tack för att det gick så bra på provet”; ”Jesus var med mig när alla andra är dumma och inte förstår”. Det är väldigt enkelt och kräver ingen speciell förkunskap eller utbildning eller intelligensnivå för att be; det är något som vi alla kan göra.
Källa: 25 Frågor och Svar om Katolsk Tro, KPN
// Jessi