Smutskastningen av Pius XII


Om man repeterar lögner tillräckligt många gånger så blir det en sanning verkar vara det katolska kyrkans motståndare använder sig av. Den smutskastning som pågår kring Pius XII är rent sagt löjlig. Men man använder sig tydligen av alla möjliga lögner för att dra den katolska kyrkan i smutsen. Att kyrkan räddade flera hundratusentals judar undan förföljelse och fördömde nazityskland till den grad att medlemskap i det nazistiska partiet medförde automatisk bannlysning verkar ha förbigått de flesta.
För det första, vid Pius XII installering 1939 som påve var alla länders representanter närvarande förutom ett enda land. Vilket kan ni nästan gissa er fram till nu: Nazityskland.
Något av det första den nye påven gjorde var att sammanfatta en encyklika vid namn Summi Pontificatus som lästes upp på mässor överallt. Där gick påven till attack mot rasism och totalitära stater. Rimmar det dåligt med vad Nazityskland stod för? Som bara den!

Våren 1940 läste påven upp en lista med anklagelser om krigsförbrytelser rakt i ansiktet på nazitysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. I sin påskpredikan 1940 fördömde påven de tyska bombningarna av flera försvarslösa städer, i maj fördömde han invasionen av Benelux och 1942 fördömde Pius XII deportationen av de franska judarna. Efter Pius XII: s jultal 1942 fick nazisterna nog och börjadeplanera ockupation av Vatikanen och fängslande av påven. Den som fick stå för planeringen var Karl Wolff. Vatikanen började känna av hettan och började planera en flykt till Portugal.
Samtidigt satt flera tusentals katolska präster, munkar och nunnor internerade i Europas olika koncentrationsläger, främst Dachau. Pius XII hade hundratusentals anledningar att väga sina och kyrkans ord väl, istället för att pladdra ohämmat.
Genom den tyska motståndsrörelsen runt Dr. Josef Müller fick Vatikanen gradvis reda på nazisternas vidrigheter i Polen och östeuropa. Detta ledde till att Pius XII skrev en hemlig encyklika vid namn “Opere et Caritate” som gick ut till samtliga biskopar med en uppmaning att hjälpa de som drabbades av nazisternas raslagar och att offentligt i alla Europas katolska kyrkor fördöma rasismen som något som står i absolut strid med kyrkans lära och tro.
Med denna uppmaning så intensifierade ärkebiskop Johannes de Jong i Nederländerna sitt motstånd och tog öppet ställning mot förföljelsen av judar. Med denna opposition svarade nazisterna med att mörda 79% av judarna i Nederländerna – den högsta andelen i något av de ockuperade länderna. Sjuttionio procent betyder 110,000 män, kvinnor och barn (samt 300 präster, munkar och nunnor, inklusive Edith Stein). Efteråt sa Pius XII i ett samtal med biskopen av Berlin Konrad von Preysing:
”Vi överlåter åt (de lokala) biskoparna att beakta omständigheterna vid beslutande om att iaktta återhållsamhet eller ej, ad maiora mala vitanda (för att undvika ont värre). Detta torde vara att rekommendera ifall faran för vedergällning och och våldshandlingar är omedelbart förestående efter offentliga uttalanden av biskopen. Häri ligger en av anledningarna till varför Vi begränsat Våra officiella uttalanden. Erfarenheterna Vi fick 1942 tillsammans med dokumentationen Vi distribuerade till de troende, rättfärdigar så vitt Vi kan se Vår ståndpunkt.”
Katolska kyrkan samlade sina ansträngningar till konkreta lokala insatser. Pius XII själv koncentrerade sig på att personligen försöka övertala en mängd olika lokala makthavare att avbryta judeförföljelserna. I Påvens närmaste kretsar inne i Vatikanen gömde man och skyddade 477 judar, efter 1943 var de upp mot 5000 judar som skyddades inne i Vatikanen. I Påvens sommarresidens Castel Gandolfo skyddades 3000 judar och sammanlagt 4238 st gömdes i Roms olika kloster. 85% av Italiens judar räddades på detta sättet (21% i Nederländerna).
I Juni 1944 uppmanade påven Ungerns statschef amiral Miklós Horthy att upphöra med transporterna från Budapest till koncentrationslägren. Något som även lyddes. Dock avsattes Horthy i oktober 1944 och transporterna återupptogs igen. Angelo Rotta började då tillsammans med bl a Wallenberg utfärda skyddspass. 80 000 dopcertifikat och 20 000 skyddspass utfärdades i Ungern. I Slovakien gömdes 25 000 judar i kyrkor, kloster och privata hem. Hundratusentals gömdes, eller fick hjälp att fly Europa bland annat 6000 barn (även långt senare under den sovjetiska ockupationen).
Yad Vashem, en judisk organisation som har under decennier uppmärksammat många enskilda personer, vars mod och människokärlek räddat väldigt många judar från gudsförnekarnas mordlystnad. En sammanfattande lista, med bl.a. italienska, katolska präster, biskopar och kardinaler hittar man här. Från Ungern finns bl a ett helgon, syster Sára Salkaházi.
Albert Einstein, själv flykting undan nazismen, sammanfattade det såhär:
”Being a lover of freedom, when the revolution came in Germany, I looked to the universities to defend it, knowing that they had always boasted of their devotion to the cause of truth; but, no, the universities immediately were silenced. Then I looked to the great editors of the newspapers whose flaming editorials in days gone by had proclaimed their love of freedom; but they, like the universities, were silenced in a few short weeks… Only the Church stood squarely across the path of Hitler’s campaign for suppressing truth. I never had any special interest in the Church before, but now I feel a great affection and admiration because the Church alone has had the courage and persistence to stand for intellectual truth and moral freedom. I am forced thus to confess that what I once despised I now praise unreservedly.” 
Något som ofta får kritik är hur kyrkan och Nazityskland ingick ett konkordat. Något nu man i efterhand såklart kan fundera kring om det var riktigt klokt. Men man måste förstå att kyrkan ville rädda det som räddas kunde. Under Nürnbergrättegången framkom att Pacelli, senare känd som Pius XII, bestormat rikskansliet med protester. Efteråt sade han:
“Bara de inte bryter upp allt i konkordatet på en gång.”
Det fanns med andra ord inga illusioner. Detta var 1933. Glöm inte det. Ingen visste vad nazisterna hade för planer. Ett år innan 1934 och “långa knivarnas natt” då all opposition mördades eller tystades.
De enda som efter det vågade tala ut öppet mot nazisterna var framförallt biskopen av Berlin von Preysingkardinal Faulhaber i München och biskop von Galen i Münster. Dessa skrev herdebrev vilka distruberades på hemliga vägar i Tyskland. I dessa brev attackerade bl a von Galen det nazistiska eutanasiprogrammet, som hade till mål att utrota alla fysiskt och psykiskt handikappade som “lebensunwertes Leben”, liv som inte var värt att leva. Biskop von Galen lyckades, så länge kriget varade, hejda programmet. Gestapo vågade inte, trots försök, att fängsla honom, ännu mindre avrätta honom.
Katoliker och många protestanter (som anslutit sig till Bekännelsekyrkan) enades. Man fann varandra inte minst i fängelser och i koncentrationsläger. Man enades mot den nyhedonismen och den tyrannism som regimen ändå frambringade.
Så frågan är hur denna myt uppstod? Det första man kan hitta var en tysk pjäs från 1963 vid namn ”Der Stellvertreter” av Rolf Hochhuth, i vilken påven påstås ha varit likgiltig och tyst mot det pågående folkmordet i det ockuperade Europa. För 50 år sedan hade folk bara skrattat åt liknande påståenden. Pjäsen visade sig efteråt vara ett beställningsarbete från KGB. Ter sig inte sådana påståenden mot kyrkan som enbart löjliga när man drar fram saker i ljuset och visar på hur det egentligen gick till. Låt inte folk styra historien och vinkla och ändra den. Den katolska kyrkan är utsatt för en stor och massiv kampanj emot sig från alla håll men kyrkan står kvar fortfarande. Hedningarna kunde inte slå oss. Gnostikerna och kättarna kunde inte heller göra det. Muslimerna försökte men gick på bet. Protestanterna försökte även dom men det slutade som med de andra. Inte ens den stora fienden själv kan övervinna kyrkan ‘och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.’ 
Mer läsning i ämnet:

Böcker i ämnet:
Pope Pius XII and the Holocaust Av John K. Roth,Carol Rittner