Tio män stod vid altaret idag och jag tänkte att Kristus verkligen använder olika röster för att evangelisera världen. En biskop – Anders Arborelius, som är på visitation här i Jönköping just nu, fyra präster, två diakoner och två ministranter. Var och en av dem är så speciell och egen att man inte kan låta bli att förundras. Det är ju helt klart att var och en av dem lever ut sin tro på ett annorlunda sätt och sprider sin tro till andra på ett annorlunda sätt. 

Efter mässan var jag bjuden till ett möte med biskopen (eftersom jag är en kateket), tillsammans med alla som på något sätt medverkar i vår kyrka och jag fortsatte att förundras. Vi hade kateketer, författare, böneledare, vi hade dem som ledde rosenkransen och adorationen, dem som virkade och stickade varje onsdagseftermiddag, Caritasgruppen som hjälper utsatta i vår stad och många, många fler. Alla hade hittat sin plats i kyrkan och gjorde så mycket gott – alla på sitt eget sätt!


När man hör ordet ”helgon” backar man ofta undan. Av någon anledning har vi förknippat det ordet med någon speciell typ av människa som är omöjlig att nå. ”JAG kan inte bli helgon, så som jag är”, tänker vi så ofta. Men om vi ser på kyrkans helgon så tittar vi på en gigantisk regnbåge av personaliteter. Det enda som den här skaran med människor har gemensamt är att de älskar Jesus. Vi har helgon som lilla Therese, men också som Don Bosco, Paula, Antonius, Rita, Franciskus, Nikolaus, you name it. En del var tysta, en del högljudda, en del ensamma mot sin vilja, medan en del förföljdes av massor, fast de ville vara själva. Jag slår vad att något helgon sjöng i duschen som du (eller skulle göra det ifall duschar fanns på hans/hennes tid – du vet, helige Isidor är på väg att bli skyddspatron för internet och han levde på 500-talet), eller fick regelbundet lust att läsa en bok sittandes i garderoben. Alltså är din personlighet inget hinder alls. Sedan måste man ju hitta på ett sätt på vilket man kan utnyttja sin personlighet och sina talanger och intressen.


Vi säger ofta nej till helgonskap innan vi ens funderat över vad det egentligen betyder och desto mindre förstått helgonskapets glada budskap. Ibland frågar man människor ”Vill du bli helgon?”, och de flinar och svarar ”Neeej..” Man får ju lust att skaka om dem och fråga ”Varför går du till kyrkan då?”. Alla vill komma till himmelen, men ingen vill vara helgon. Men ALLA i himlen är ju helgon! 


Många (och jag själv) tänker ofta på att faktumet att vi bor i Sverige gör det svårt för oss att bli helgon, men det är just tvärtom. Kanske har Gud skickat oss just hit för att just vi är perfekta för evangelisera här? Kanske skulle vi inte klara av att bli helgon om vi bodde någon annanstans? Vi måste sluta se ”utvägarna” som vi kan slinka ut igenom för att slippa bli helgon, och se alla möjligheter och välsignelser. Sverige är ingen ursäkt – Sverige är din kallelse. Helige Josemaría Escrivá skriver: ”Att vara ensam, att vara isolerad: en prövning för din uthållighet. Den heliga Mässan, bönen, sakramenten, uppoffringar, de heligas samfund, är vapen för att du skall gå segerrik ur prövningen.”

När du skriver ner dina nyårslöften för nästa år, skriv ner att du ska jobba hårt för att bli ett helgon – och skriv det längst upp på lappen. Och kom ihåg att det tar ett helt liv att bli helgon, så ett sådant löfte är lite mer än att gå till gymmet varje dag i två veckor och sedan tro att du är färdig för i år. Lycka till och vi ses i himlen!



Eftersom jag är en riktig sucker för The Colbert Report med dess finurliga humor så följer jag även seriens "kaplan" fader James Martin S.J. lika hårt i det sociala flödet på internet. Han kom nyligen upp med en lista i samband med sin 50-årsdag på saker som han önskade att han visste som 25-åring. Finns en hel del kloka ord där så jag tänkte dela med mig av denna.

1. För det första. Sluta oroa dig så mycket! Det är lönlöst. (dvs. Jesus hade rätt).

2. Att vara ett helgon betyder att vara sig själv. Sluta vara någon annan och var enbart ditt bästa jag. Räddar dig från hjärtsorg.

3. Det finns inget rätt sätt att be på, mer än att det finns något rätt sätt att vara bästa vän på. Det som är det "bästa" är det som fungerar för dig.

4.  Kom ihåg tre saker och slipp massa onödig hjärtsorg: Du är inte Gud. Detta är inte himlen. Bete dig inte som en idiot.

5. Dina djupaste, mest innerligaste önskningar är Guds önskningar för dig. Och vice versa. Lyssna. Och följ dem.

6. I dig finns tanken på ditt bästa jag. Agera som att du är den personen och du kommer att bli den personen, med Guds nåd.

7. Tänk inte så mycket på det värsta som kan hända. Även om det händer, är Gud med dig, och du kan hantera det. På riktigt.

8. Du kan inte tvinga folk att acceptera dig, hålla med dig, vara imponerade av dig, älska dig eller till och med gilla dig. Sluta försök.

9. När vi jämför, inbillar vi oss andras liv felaktigt, så vårat egna liv ser sämre ut. Dvs. jämför och förtvivla.

10. Även när du till sist inser rätt sak, eller den kristna saken, att göra, kan det fortfarande vara svårt att göra det. Gör det i alla fall.

11. Sju saker att säga frekvent: Jag älskar dig. Tack. Tack, Gud.  Förlåt mig. Jag är så glad för din skull. Varför inte? Ja.

12. Frid och glädje kommer efter att ha frågat Gud till att lösgöra dig - från allt som håller dig borta från att vara kärleksfull och medkännande.


29/12: Statens försök att dominera katolska kyrkans beslut är en plåga i alla tider. Med sin kansler och gode vän, THOMAS BECKET som ärkebiskop av Canterbury trodde den engelska kungen Henry II att det skulle gå lätt. Han misstog sig: Med stöd av påven stred helgonet för kyrkans frihet. Thomas fick fly, men lockades tillbaka. Tre män som stod nära kungen högg ihjäl honom framför altaret i hans egen katedral medan munkarna sjöng aftonbön. Där låg Gudsmannen ensam i sitt blod, människor strömmade till men ingen vågade röra honom och ett åskväder dånade över kyrkan. Kristenheten i hela Europa var i chock. Kungen fick krypa till korset och be om förlåtelse. Thomas helgonförklarades. Dramat upprepades 400 år efter (med aktörer av samma namn) när Henry VIII på 1500-talet avrättade sin kansler, den helige Thomas More (22/6). Då segrade staten och kungen tog makten över kyrkan. Detta övergrepp kallas för den engelska reformationen och består tills idag. 

Kyrkans bön på denna dag:

Fader, livets källa, du lät den helige martyren Thomas bli vittne för det rätta utan tanke på sig själv. Lär oss att förneka vårt liv här i världen för Kristi skull, så att vi finner det i himmelriket. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

/Diakon Björn Håkansson

Messias? Ett barn? Den paranoida kung Herodes reagerar snabbt. En dödspatrull skickas till Betlehem och alla pojkar under två år avrättas (Matt 2). Så liknar han den egyptiska faraon vars ”Endlösung” för de hebreiska invandrarna var att dränka deras nyfödda pojkar i Nilen, ”barnbegränsning i efterskott” har han väl kallad det och säkert har hans propagandadrev försökt övertyga de fattiga kvinnorna om att det var för deras eget bästa, ett sätt att ”lätta deras bördor” (2 Mos 1). 

Det utåt barnvänliga och leende svenska samhället idag kan inte förneka sin likhet med dessa två diktatorer. Barn ses som jobbiga, de står i vägen för ego-njutandet. Bortskämda och otacksamma vuxna jämrar sig över ”barnfällan”, ”familjefällan” och nu till jul av ”julfällan” – man ser ”fällor” överallt. Bort med barnen - till dagis, fritids, idrott, teven, datorn. Om man inte lyckats ta död på dem innan födelsen, förstås: Abort är numera det vanligaste kirurgiska ingreppet på våra sjukhus, hela den industrin omsätter för miljarder och alla medel används för att kväva, förlöjliga, svartmåla kritiken. Medierna, skolorna, t.o.m. de flesta kristna samfunden dras in i retoriken mot de ofödda barnens naturliga rätt att leva. Guds svar är tyst men mäktigt, han inväntar sin tid. 

Den lilla heliga familjen kommer undan Herodes, precis som Mose kom undan farao. De gudlösa dynastierna underminerades av sitt eget storhetsvansinne, de gick under men dessa små hjälplösa människor blev början på Gudsfolket som inte kan utrotas eftersom Gud alltid står på deras sida. Vill du tillhöra Gud ska du älska barn, älska graviditet, följa Den helige andes vink, vara beredd att fly från vår tids Herodessoldater om så behövs, även om det är din pojkvän, din läkare, dina egna föräldrar som vill att du ska ta död på det barn du bär inom dig. Vart? Till mig t.ex. – tel. 070 33 22 904 – jag och andra kan hjälpa dig vidare. 

Katolska kyrkan hedrar idag DE OSKYLDIGA BARNEN FRÅN BETLEHEM med en särskilt festdag. De gav sina liv för Kristus utan att ens veta om det. Fira dagen genom att tacka Gud för livets gåva och bestäm dig för att försvara alla andras rätt att få leva, inte minst de oföddas, de svagaste ibland oss som behöver din hjälp, din röst. Du som är katolik: Bär du på skuld i denna fråga, har du någon gång gjort abort eller uppmanat andra att göra det, ska du bikta det så fort du kan. Gud vill inte att du ska hänga fast i detta misstag. Gud vill förlåta dig och inte tappa bort dig. Låt inte denna destruktiva handling dra med dig ner i djupet. 

Kyrkans bön på denna dag:

Fader i himlen, i dag har de oskyldiga barnen fått prisa dig, inte med ord, men med sin död. Låt oss, som med vår mun bekänner dig som Skapare och Herre, aldrig förneka dig i våra handlingar. Om detta ber vi genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och Den helige ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

/Diakon Björn Håkansson, 28/12
I min familj har julen alltid varit den vanliga, svenska (’’ateistiska’’) julen. 
Varken mormor, morfar, farmor eller farfar tror på Gud, än mindre kusinerna. Men på juldagen, efter allt tjo och stim, landar vi fyra syskon som fortfarande bor hemma uttmatande ner i soffan. Vi myser ihop oss och mamma ställer fram krubban med Jesusbarnet. Hon läser julevangeliet i skenet från de levande ljusen på bordet och sen sjunger vi julpsalmer tillsammans. Vi ber tillsammans och sedan tyst för oss själva och sen ger alla varandra de sista julklapparna. Det är någonting med just den här enda timmen på juldagen som gör att jag längtar till julen för det är här dess sanna mening verkligen syns och känns. Det är en kärlek och vördnad till varandra och till det lilla nyfödda barnet i krubban som hänger i luften och jag tror att de julklappar jag blir mest glad för är just de jag får just då, hur fattiga de än är. 
För vad är meningen med presenter om vi inte kommer ihåg vems födelsedag det är?
Ja, vem är jag? Jag är Erika, men det säger kanske dig inte så mycket. Jag går sista året i grundskolan och mellan allt plugg lyckas jag ändå hålla igång med körsång (Stockholm Domkyrkas ungdomskör), teater, piano och sen alla föredrag och diskussioner jag alltid drar min lite för trötta och stressade kropp till! Jag är grymt aktiv i allt som görs och sedan jag konfirmerades 12 maj 2012 har jag redan åkt till Italien och Taizé med kyrkan. Jag måste ju mata mitt hjärta med Gud så mycket jag kan! Jag har aldrig varit den som varit rädd för att berätta vad jag tror på utan snarare lite för öppen. Jag rent av tvingar mina klasskompisar att fråga mig frågor om kyrkan så att jag kan förklara hur det ligger till och känna att ’idag har jag rett ut ännu en missuppfattning’. Det är det jag kallar mitt lilla strå i stacken för alla måste vi göra något, stort som smått, för att vittna om Gud i vår omgivning. Jag ÄLSKAR min kyrka och utan den och alla härliga människor man alltid träffar vore jag I N G E N T I N G!!! Hoppas ni gillar den korta beskrivningen och vill ni veta mer får ni helt enkelt läsa senare inlägg från mig!

Texter jag har skrivit: 


För några år sen såg jag ett avsnitt på Oprah, där hon hade bjudit in koncentrationsläger överlevaren Elie Weisel för att prata om hans bok Night. Boken fick jättefina recensioner och jag kom att tänka på att jag bör läsa den– well sen dess har Oprah lagt ner sin show, jag började på psykologprorammet... och det vart inte så mycket mer med det, fram till förra veckan då jag fick tag på boken i ljudformat och passade på att lyssna på den Överallt - När jag åkte buss, promenerade, diskade m.m. 

Boken är tung... Jag har sett PianistenShindler’s List, Karol – The man who became PopeAnne Frank och mycket mer och tänkte att jag kan tåla allt som hör till Andra världskriget – Men Night är riktigt tung, framförallt i slutet! 

Man får följa Elie, en djup religiös pojke vars familj blir brutalt mördad och hans kamp för överlevnad i den extrema misären. Boken är väldigt beskrivande, nästan för beskrivande samtidigt uttrycker Wiesel att han inte har gjort sina minnen rättvisa. Det finns mycket som inte togs med, för att boken skulle kunna bli publicerat. Ett genomgående tema i boken är Wiesels förhållande till Gud under tiden han befann sig i koncentrationslägret. Han gick från att ha varit en pojke som ivrigt försökte lära sig allt om Gud, en av Guds utvalda till: 
"Never shall I forget those flames which consumed my Faith forever....Never shall I forget those moments which murdered my God and my soul and turned my dreams into dust. Never shall I forget these things, even if I am condemned to live as long as God Himself. Never." Detta sade han efter att ha tvingats se på medan ett barn som blev hängd, strävade efter luft i en halvtimme. Det var ett lidande som var svår för Wiesel att förstå. Han skriver: “That day, I had ceased to plead, I was no longer capable of lamentation. On the contrary, I felt very strong. I was the accuser, and God the accused. My eyes were open and I was alone—terribly alone in a world without God and without man. Without love or mercy. I had ceased to be anything but ashes, yet I felt myself to be stronger than the Almighty, to whom my life had been tied for so long”. Någon bakom Weisel hade muttrat: "'Where is God? Where is He? Where can He be now?’ and a voice within me answered skriver Weisel: ‘Where? Here He is—He has been hanged here, on these gallows.” 

Francois Mauriac, katoliken som kämpade för att få  boken publicerat på 60- talet,  skriver i förorden till Night: 

It was then that I understood what had first drawn me to the young Jew: that look, as of a Lazarus risen from the dead, yet still a prisoner within the grim confines where he had strayed, stumbling among the shameful corpses. For him, Nietzsche’s cry expressed an almost physical reality: God is dead, the God of love, of gentleness, of comfort, the God of Abraham, of Isaac, of Jacob, has vanished forevermore, beneath the gaze of this child, in the smoke of a human holocaust exacted by Race, the most voracious of all idols... 
And I, who believe that God is love, what answer could I give my young questioner, whose dark eyes still held the reflection of that angelic sadness which had appeared one day upon the face of the hanged child?  What did I say to him? Did I speak of that other Jew, his brother, who may have resembled him—the Crucified, whose Cross has conquered the world? Did I affirm that the stumbling block to his faith was the cornerstone of mine, and that the conformity between the Cross and the suffering of men was in my eyes the key to that impenetrable mystery whereon the faith of his childhood had perished? Zion, however, has risen up again from the crematories and the charnel houses. The Jewish nation has been resurrected from among its thousands of dead. It is through them that it lives again. We do not know the worth of one single drop of blood, one single tear. All is grace. If the Eternal is the Eternal, the last word for each one of us belongs to Him. This is what I should have told this Jewish child. But I could only embrace him, weeping.

Glenns nybörjar recension!!!
Band: The Modern Post
Album: Grace Alone


The Modern Post är ett riktigt skönt kristet band med otroligt sköna texter och sköna beat.
Alla deras texter har något med Gud eller Jesus att göra. Hittills så har bandet bara släppt ut ett EP album som såklart är Grace Alone.
Själva musiken är ett upplyftande upbeat som ger en känslan att vilja sitta och gunga hela dagen och bara tänka på Gud.

Info om bandmedlemmarna:
Diakon Dustin Kensrue som är bandets gitarrist och sångare och även har flera års erfarenhet inom musik efter att ha varit med rockgruppen Thrice i över 14 år. Han har även släppt två solo album. Han hjälper också flera grupper med musiken inom Mars Hill.
Phil Neujahr och Lee Neujahr är de två bröderna i bandet som sköter rytmen, alltså basen och trummorna. De var med i ett band innan som nu heter Pacific Hurt men förr hette Aushua. Nu använder de musiken för att prisa Gud.
Jonny Sandu är synthspelaren i bandet. Han har spelat piano ända sedan han var 6år gammal och har varit med i flera kyrkliga grupper för att dela med sig av sin musikaliska förmåga.
(För er som inte vet vad en synthesizer är så är det ett piano liknande instrument som skapar ljud analogt eller digitalt).
Själv så kan jag inte vänta på nästa album, för om alla deras låtar ger en sån skön känsla så blir jag helt klart ett fan!.
The Modern Post de är en av de många musikaliska grupper som man kan hitta i www.MarsHill.com/music/artists Ni borde verkligen kolla upp de andra grupperna också! 


I och med att jag är en boknörd, utser jag mig själv härmed till Confessiones Bokrecensent! ;o) Och till min första recension väljer jag boken "Moved by Faith - Stories from American Catholic Radio" sammanställd av Judy Zarick

Boken bygger på 39 personliga berättelser där vanliga individer har "put shoes on the Gospel", genom att  tjäna sina medmänniskor, sprida tron med mera. I boken möter man en pensionerad kriminalinspektör som startade en verksamhet som tar hand om personer som har förlorat anhöriga. Man får läsa om (den ursnygga) fotbollspelaren som valde att bli präst och mannen som förlorade hela sin familj i en bilolycka, men vars tro fortfarande är otroligt stark. Man får även följa Jennifer Fulwilers resa från ateist till djuptroende kristen katolik och mycket mer. 

Boken är uppdelat i olika teman, med ett bibelcitat i början av varje kapitel. Kapitlen innehåller flera personliga samt rörande berättelser som avslutas med några reflektionsfrågor riktade till läsaren. Syftet med boken är att inspirera läsaren till handling - en levande tro med motiveringen "Don't wait for a leader. Do it yourself, person to person." Zarick avslutar boken med 
"The men and women in these stories weren't superheroes or super saints. They were people like you and me, with commitments, jobs, families, and the pressures of everyday life bearing down on them. But they listened to God, answered the call, and followed His will for their lives. I encourage you to do the same." 
Här är ett kort utdrag ur boken på youtube <--- tryck på länken! 
Maria, Maria
Du kvinna av fattig jord
Maria, Maria
Du mamma till Herrens ord

Fastän ängslig och rädd
Var din tro att bli ledd
Fast ett barn i ditt hjärta
var du ändå beredd, 
Beredd med din kropp
Ta emot vad Gud sått
Och i hemlighet bära
på framtidens hopp 

Du tvekade ej
Fastän smärtan sa nej 
Att blöda för honom 
Som sen blödde för dig 
Fastän lite, så stor 
I dig finns varje mor
Som ständigt ger nytt liv
I en värld full av hot 

Maria, Maria... 
Per Harling
Ur Krisma - Tankar på livets väg


Hej alla läsare, det här är mitt första inlägg här! Som ni säkert redan vet så är det jul snart, därför har jag tänkt skriva lite om St.Nikolaus. 

Ja, ni vet väl att St. Nikolaus är den ursprungliga jultomten? 
Det engelska namnet för jultomten "Santa Claus" kommer just från Sant Nikolaus 
I katolska länder firar man "jultomtens" festdag den 6 december och det är redan då de öppnar sina julklappar (som i ex.Holland och Polen)

St. Nikolaus var en biskop i nuvarande Turkiet som  räddade tre flickor från att bli sålda av sin far. Familjen var fattig och fadern kände att han inte hade något annat val än att sälja sina barn så att de kunde överleva. En natt fick S:t Nikolaus reda på det här och bestämde sig för att rädda flickorna från prostitution. Under några dagar slängde han in en påse med guldkulor genom fönstret till familjens hus. Och på så sätt behövde familjen inte längre offra sina barn. S:t Nikolaus brukade även ge presenter åt andra barn på t.ex. skolor, daghem m.m. 

Därefter började man runt julen klä ut sig till St. Nikolaus, man tog på sig en röd dräkt, vit skägg, kräkla (biskopsstav), och mitra (biskopens huvudbonad). Det finns också en annan tradition om den germanska nordeuropeiska traditionen med hustomtar som har gått ihop med S.t Nikolaustraditionen. 
Hustomtarna brukar ha på sig en röd luva på huvudet. Man brukar tro att dessa traditioner har förenat sig med den om att Jesubarnet kommer med presenter åt barnen på Juldagen. I Italien brukar barnen hitta sina presenter vid julkrubbans fot, och man säger att de är från Jesubarnet själv. 
Det var kanske så sagan om jultomten & presenterna kom in till julen?

Nu bara lite kortfakta om St. Nikolaus (a.k.a. Santa Claus):
Han föddes under år 200-talet i en kristen familj i nuvarande Turkiet. 
När hans föräldrar dog ärvde han det dom hade och hjälpte de fattiga. 
Under en pilgrimsfärd till Jerusalem kom det plötsligt en häftig storm som gjorde sjömännen rädda. De började ropa till helgonet Nikolaus ”Be för oss till himmelens Gud, som du dyrkar!”
Nikolaus bad en kort bön och stormen lugnande ner sig.
Det är därför han är skyddshelgon över sjömännen och många hamnstäder. 
Han dog omkring 280-talet i Myra.




Många har säkert redan uppmärksammat "korstrenden". Det räcker med att man går in till närmaste smyckesaffär, klädaffär, ja var som helst på stan. Och jag kan tycka att det för det mesta är fint att folk bär på kors och liknande, framför allt  om de förstår dess sanna kristna innebörd. Men tyvärr finns risken att korsets budskap faller i glömska när det blir något som man tar på sig för att alla andra gör det. 



Vad ligger bakom denna trend och hur påverkar det vår värld?
Det beror på vem du frågar och var i världen du befinner dig. I Västvärlden kanske det inte är så många som längre förknippar korset med Jesu lidande, uppståndelse och alla kristna budskap. Men det finns även de som förknippar det med något som stärker en, och som för bort det ondskefulla. I USA sägs många ha börjat bära kors efter händelser som 9/11. Flera konstnärer och artister tycks också ha använt korset för att det kan dra till sig uppmärksamhet och kan fungera som en slags protest mot olika saker i samhället.
Men de flesta här följer nog bara strömmen och tycker det är en fin sak att ha.

Att alla idag bär på korset kan påverka oss på det sättet att vi slutar lägga märke till det, speciellt när vi ser det utanför kyrkor och liknande, också vi som tror på dess budskap. Men om man ska se på det från ett optimistiskt perspektiv så kan kanske detta korstrend på något sätt hjälpa vissa in i tron? Jag känner i alla fall några icke-praktiserande kristna som har börjat att tycka att korset är något som man verkligen kan vara stolt över och som de vill lära sig mer om. 
Det finns nog ingen riktigt svar på frågan, och folk tycker säkert olika, men det ska bli intressant att se hur det kommer att utveckla sig framöver.

Intresserad av att läsa mer? Här är en intressant artikel om det på BBC: The Cross

Mina rop på Gud på en nattklubb.

Här om dagen var jag ute med mina vänner på nattklubb. Jag gillar egentligen inte nattklubbar så mycket men tänkte att det skulle vara roligt att dansa lite. Först var vi på en mindre nattklubb som spelade sådan musik jag gillar, lite old school rnb, hip hop och soul. Jag hade rätt trevligt på den klubben, den var liten, folket var trevliga och jag njöt av musiken. Vi gick sen vidare till en annan större klubb efter den första vi var på eftersom de stängde rätt tidigt. Redan då kände jag att jag ville åka hem men mina vänner ville gå vidare så jag följde med... Den klubben vi kom till gav mig olust känslor direkt när vi kom dit. I kön på väg in till klubben kände jag att det var fel att stå där.. jag är en rätt så intuitiv person och känner ofta av saker och ting som inte stämmer och just då i den där kön kl 2 på natten kände jag att det fanns alldeles för mycket ondska runtom denna plats. Jag började genast ropa på Gud och bad honom att skydda oss därinne.

När vi kom in så ställde vi oss i kö för att hänga in våra jackor. Folk var rätt fulla och extremt otrevliga. Många betedde sig som om de ägde platsen de stod på och en del började skrika könsord till varandra och det slutade med bråk. Jag blev väldigt illa till mods och ville bara därifrån. Jag fortsatte att ropa till Gud och bad till honom i tystnad för att han skulle skydda oss. Efter att vi fått in jackorna i garderoben så gick vi in på klubben, de spelade bara house och för mig är det en musikstil som jag ogillar extremt mycket. Jag iakttog människorna runt omkring mig och kände där och då att det var dags att börja be för dessa människor. Även för mig själv och mitt sällskap. Jag såg så mycket under den korta tiden som jag befann mig där och det kändes så fel. Till slut gick vi äntligen därifrån, så fort vi kom ut tackade jag Gud. Vi fick tag i en taxi och åkte hem. Väl hemma i sängen så låg jag och funderade en stund på vad som hade hänt under kvällen/natten. Under hela tiden jag var ute så hade jag ropat på Gud, han hade varit där bredvid mig och skyddat mig hela tiden. På något sätt så känns det som att han visade mig hur ”helvetet” såg ut och jag tänkte att det kanske var så? Jag såg alla dödssynder under en och samma tak och jag blev rädd då jag såg det. Tänk att man kan ropa på Gud i alla lägen och han kommer till din undsättning när som helst men han visar dig också att han är större än allt och visar dig vad du ska vända dig från. Gud finns i mitt hjärta och han vet det för han hjälper mig när jag ber honom göra det.


Hejsan, mitt namn är Natalie, 16 år! 


Hmm, tystnaden som uppstår när man inte vet vad man ska berätta om sig själv..?


Jag går mitt först år på gymnasiet och valde av nån anledning linjen natur. Vilket tyder på att det är mycket plugg som gäller här och att hitta fritiden är inte alltid lätt. Det är dock viktigt att komma ifrån allt och bara koppla av ibland där man gör något som intresserar en själv! För jag menar en bil kan inte köra i 120 km/h en lång sträcka utan att fylla på med bensin? Eller hur? Så förutom allt plugg, spenderar jag en stor del med familj, vänner, tränar så fort jag ser möjligheten och är även kateket för de yngre barnen. Jätteskoj att få dela med sig av sina erfarenheter till andra och speciellt när det kommer till den kristna tron. Jag ser därför framemot att skriva här på Confessiones. Mitt mål är att försöka inspirera och ge en större insikt i hur det ser ut i dagens samhälle när det kommer till kyrkan, tron, ungdomar o.s.v 


Så jag antar att vi ses med fler inlägg snart, det var allt för mig, tack

Texter som jag har skrivit:
Varför ska man gå på läger?
Hej Confessiones! 


Mitt namn är Marcy och jag har precis fyllt 31 år och det känns ganska så bra med tanke på att jag ser yngre ut än vad jag är .

Jag är född katolik i Santiago, Chile, men flyttade till Stockholm som 3-åring med mamma, pappa och lillebror.

Sen jag konfirmerades 1997 så har jag varit aktiv både i min hemförsamling och senare i SUK.

Jag har många intressen och ser mig själv som en estetisk lagd människa. Gud gav mig en fin sångröst som gåva. Jag sjunger i en gospelkör i Tensta och tycker det är jätteroligt. Förutom att sjunga så fotar jag också och pluggar till socionom på Ersta Sköndal högskola.

Ser fram emot att skriva i Confessiones; det finns många ämnen jag vill skriva om.

Vi ses snart!

Hälsningar
Marcy


Texter jag har skrivit:

Shout out till den helige Antonius

Okej, så jag är en slarvig person; jag tappar bort mina saker hela tiden. (Även när mitt rum är städat, mamma!) Om jag inte hade den helige Antonius så skulle jag förmodligen ha tappat bort min dator någonstans för länge sedan och inte kunnat skriva det här inlägget. Men nu har jag honom. Och jag kan lugnt säga att han får jobba övertid, så mycket som han hjälper mig.

Det är nämligen så att varenda gång när jag tappar bort någonting, räcker det med en bön till den helige Antonius och så hittar jag det igen. Och det är problemet; han hjälper mig så otroligt mycket och allt jag kan säga är ett snabbt tack och sedan springa till bussen. Därför skriver jag det här inlägget; det här är ett officiellt TACK till den helige Antonius för att han är så awesome.

Jag måste också tillägga att förutom att vara skyddshelgon för borttappade saker så kan man be om hans förböner för gravida kvinnor, resande och sist men inte minst om ett bra äktenskap. När jag var på pilgrimsresa i Portugal för några år sedan besökte vi Antoniuskyrkan i Lissabon och då berättade vår ledare att under Antonius festdag så är kyrkan helt full av par som vill gifta sig just på den dagen (den 13:e juni). Jag kommer vara en av dem så fort Antonius hjälper mig att hitta min blivande man. ;o) 

BÖN TILL HELIGE ANTONIUS:

Helige Antonius, som hjälper till att finna det som är borttappat, hjälp mig att aldrig förlora vänskapen med Gud, utan att jag troget bevarar den hela mitt liv.


I Bibeln möter vi profeter. Det är människor som Gud väljer att tala igenom. Du är en profet när du försöker förstå det som sker i världen med "Guds ögon", när du försöker genomskåda de djupare sammanhangen, den djupare meningen bakom det som sker. Genom bön och tyst närvaro inför Gud kan du förnimma hans vilja och vad han kallar dig till - och så bli Guds profet där du står. Du kan visa genom ditt liv att Guds vilja betyder något för dig, du protesterar mot hat och orättvisa, du talar så som Guds Ande - kärlekens Ande - vill tala genom dig. 

Herrens ord kom till mig:
Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig,
innan du kom ut ur moderskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken.

Men jag svarade:
"Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala - jag är för ung" 

Då sade Herren till mig:
Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig!
Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och skall rädda dig, säger Herren. 
Jer 1:1-8




Jag älskar Kyrkan!

Kyrkan är mitt hem och min familj. Kyrkan är Kristi kropp. Jesus Kristus själv bildade Kyrkan och verkar och älskar genom den. Kyrkan har 2000 år av och en otrolig mängd heliga människors olika erfarenheter av att stå inför Korset.

I sitt första brev till församlingen i Korinth skriver Paulus:

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. 

I Kyrkan hittar vi alla typer av människor, med olika erfarenheter, med olika kulturer, med olika sår och glädjeämnen. Men genom Kristus blir vi alla en och samma. Paulus skriver i sitt brev till Efesierna:

[L]åt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek. 

I en värld fylld av konflikter, ensamhet, fattigdom och utsatthet står Kyrkan som en ledfyr i mörkret och lyfter den svage ur rännstenen. Hon samlar sin flock och breddar Guds rike och förkunnar att ”Jesus är uppstånden! Kom och omvänd er!” Oavsett hur många gånger jag själv snubblar på vägen så står Kyrkan där med öppna armar och hjälper mig upp.

Därför älskar jag Kyrkan.




Vad har kyrkan för betydelse för mig? Jo, många ser kyrkan som ett obligatoriskt besök varje söndag för att det är något som är "traditionellt". Det må vara så men för mig är kyrkan även ett hem. Ett hem som består av glädje och frid, ett hem där jag finner ro och trygghet. Det är ett hem som välkomnar alla, ett hem där rasism och fördomar inte existerar. Ett hem som är byggd på kärlek. Ett hem som har sina dörrar öppna 7 dagar i veckan. Vi människor är en del av detta hem. Det är vårt hem som vår Fader har givit oss.
Varför jag älskar min kyrka: 


Jag älskar min kyrka för det är den som alltid är där när alla andra saknas, den finns liksom alltid där och den sviker mig aldrig. Kyrkan ändras inte, även fast samhället och omgivningen gör det. Min kyrka har svaren till alla mina frågor och det är där jag kan vara mig själv till hundra procent.

Inom kyrkan finns en sån stark gemenskap, vi är alla där samma anledning och vi delar alla ett stort intresse i våra liv. 

Hur skulle jag inte kunna älska kyrkan, när den älskar migmycket?
Hittade en intressant artikel på Svenska Dagbladets hemsida angående bland annat svenska politikers reaktioner på Tonio Borg. Ni hittar den här nedan: 


Abort måste kunna ses på olika sätt

I min artikel diskuterar jag varken vilken abortpolitik eller äktenskapslagstiftning som är bäst. Det har Mattias Irving, vid Seglora Smedja, rätt i sitt alarmistiska svar till mig på Brännpunkt 27/11. Det var heller inte argumenten för och emot ståndpunkterna i dessa frågor som låg i centrum när diskussionen om Tonio Borg bröt ut. I centrum stod frågan om Borgs kompetens som folkhälsokommissionär. Tyvärr utmynnade det i personangrepp mot honom.
Irving skriver att Borgs åsikter är ”i praktiken en krigsförklaring mot de mänskliga rättigheterna”. Att just en människorättsdiskussion som rör en grupp som enligt många inte får sina rättigheter tillgodosedda – de ofödda barnen – döms ut på förhand, borde oroa alla som värnar de mänskliga rättigheterna. Här borde Irving studera de mänskliga rättigheterna närmare, då abort inte ingår i dem. Det gör däremot rätten till liv.
I alla sammanhang ser man dessutom det positiva i att alltfler utövar sina mänskliga rättigheter; yttrandefrihet, religionsfrihet, rätten till arbete, rätten att rösta i allmänna politiska val, etc. Men till och med RFSU glädjer sig över att allt färre tonårsflickor utövar ”rätten” till fri abort. Detta är inkonsekvent om abort räknas som en mänsklig rättighet som i sig bör utövas av fler.
Med färgstark retorik beskylls Borg för blodiga scenarier under illegala aborter. Men abortkritiker kan ju knappast beskyllas för något som de i princip är motståndare till. Alla som utför illegala aborter delar Irvings abortsyn – de är för abort.
Tonio Borg har både innan och under hearingen den 13 november tydliggjort sin avsikt att följa fördragen och att respektera uppförandekoden för kommissionärer, det vill säga att en kommissionärs personliga åsikter inte får påverka kommissionens beslut.
Samtidigt ligger abort-, familje- äktenskapslagstiftning utanför EU:s juridiska och politiska kompetens. I enlighet med subsidiaritetsprincipen avgörs de istället av de enskilda medlemsstaterna.
Brittiske Michael Cashman från den socialdemokratiska gruppen och ledare för Europaparlamentets HBT-grupp, må ha uttryckt oro på Twitter efter hearingen. Däremot meddelade han tidningen European Voice: ”Jag tror att vi kan anförtro honom folkhälsoportföljen och hålla honom till svars för de åtaganden han gjorde i kväll”.
Alla EU-kommissionärer ska liksom Tonio Borg bedömas enligt samma kriterier och hållas ansvariga för sitt arbete. Men att tro att reflekterande människor bara kan komma fram till den svenska majoritetsuppfattningen kring äktenskapslagstiftning och abort, samt att invändningar mot dessa är synonymt med att ”föra fram en sexistisk och homofob agenda”, vittnar inte om en tolerant syn på det pluralistiska samhället.
Skrivet av JACOB RUDOLFSSON 
Vad hade jag på mig i söndags eller rättare sagt "What I Wore Sunday" är en relativ ny katolsk blogg där kvinnor och män lägger upp vad de hade för kläder på sig under söndagsmässan. Tanken är att man ska uppmuntra till en mer blygsam klädsel (med andra ord inte så avslöjande kläder) men även att man ska klä upp sig lite extra inför firandet av mässan. Sedan kan man naturligtvis diskutera om initiativet är på gott och ont - ska man verkligen lägga så mycket fokus på en söndagsoutfit? Jag personligen tycker att det är vackert att se en stor variation av klädstilar - alltifrån de mer uppklädda till de som har låga baggyjeans (de som ser ut som om de har skitit i deras byxor). Och det allra finaste är att ingen bryr sig vad du har på dig, i min församling i alla fall. Men samtidigt kan jag förstå "What I Wore Sunday" när Kathryn Whitaker skriver i en artikel i "Catholic New Media":
Ever since I started the link up, I've found myself consciously thinking about preparing myself for Mass, not just physically, but spiritually. There's been a bit more time to pray when we arrive, I've even scanned the Magnificat App on my iPhone for the readings. I can't recall the last time I did that. When you prepare the body, you also prepare the mind. 
... eller vad tycker ni? 

Tips på läsning:



/PiPo